Min KokosKompis
I Salvador fann jag, som åter ensam europé i detta fattiga land, snart den enda vettiga lösningen på sällskapsfrågan. Jag köpte en kompis.
Till skillnad från Boo Merang som förra året agerade följeslagare när vännerna i London vände hem för den svenska "oslagbara" sommaren, så blev det här givetvis en brunare variant. I min nya väns sällskap känner jag mig aldrig trög, det är ett riktigt nöt. Det ser kanske Koko ut men sedan jag lärt känna min nya vän har vår underhållning på stranden fått fotbollen att blekna. Tonerna i kokosnötinstrumentet jag köpte passade inte alls ihop och eftersom bra advokater i det korrupta Sydamerika blir en kostsam historia fick jag stämma det själv. Nu blev det en av få skalbara Kokosnötter. Där jag är klingar det nu ständigt vacker musik, precis som i mitt sinne.
