Relativt Relevanta Reflektioner

Efter nära fyra år vid min sida skiljdes jag ifrån halva min mp3-spelare. Den har varit som en del av min vackra kropp och sällan svikit men nu var det som om Gud nog ändå gav mig ett sista tecken att köpa en iPod. I ett Internetcafé i Salvador glömde jag när min tid var ute att dra ut den halva av mp3-spelaren som fungerar som usb-minne och eftersom jag inte kom på detta förrän nästan ett dygn senare antar jag är ämnad något större än de 256 MB som i fyra års tid matat mig med de ca 50 låtar jag ansett varit vassast just då. Du som sitter med 8 GB och dygn av varierad musik i din iPod får gärna skratta, men med den kvalitet jag ständigt tvingades hålla på musiken i min idag pensionerbara klenod hade du fått bläddra tills din tumme fått kramp för att uppnå. När en favoritlåt ansågs bra nog att tränga sig in fick en annan ge vika. Fittest will survive.

När jag, efter timmar av tidsdödande kring busshållplatsen i Salvador, tillslut upptäckte att jag endast hade den onödiga batteridelen av min förmodligen käraste ägodel på mig hade jag, som om någon däruppe fick sig ett gott skratt, den hopplösa tiden två och en halv timme kvar innan min buss skulle lämna Salvador för gott. Tiden var för lång för att bara sitta och vänta men också för knapp för att bege sig på jakt efter något jag redan bestämt mig för att, så snart jag satt fötterna på engelsk mark, dumpa för en yngre, fräschare och bättre formad version, så jag gick och köpte lite mat istället.