Relativt Relevanta Reflektioner

Australien är känt för sin natur, men som Melbournestadsbo är listan på exotiska upplevelser tämligen diger trots att vi bor ett kricketslag från stadens Zoo.

• Emelie och Carro såg en ballerinakexstor spindel i badrummet som jag och Henke eliminerade.

• Carro, Henke och jag gick förbi ett träd fullt av stora djur som kunde vara ett resultat av en Koalas förverkligande av sjuka sexfantasier om råttor. Possum kallas detta stackas djur som inte kan haft en kul uppväxt i skolan.

• Samma djurforskartrio fann också denna gayiga duvvariant med lite rosa makeup på bröstet. Senare fann jag den i en bur hos en kund.

• I Carro och Henkes sällskap gled jag också en kväll ut på piren i St.Kilda för att, innerst inne tvivlande men ytterst ute väldigt säker, se om myten om nattbesökande pingviner stämde. Övertygande berättade jag på vägen ut om hur de klev upp på land så fort solen gått ner. Att jag egentligen endast hade en colombiansk kollega som källa var något jag helt utelämnade. Lättad såg vi snabbt en liten pingvin och sen blev de bara fler. När vi satte oss ner med lite chips och läsk vankade dessa söta små varelser så nära oss det bara gick. Har man simmat runt hela dagen och bara ätit fisk hade nog även jag rört mig mot chipsen även om jag tvingats gå som om jag hade skitit på mig några kilo.

• Efter att jag och mina europeiska kollegor, som aldrig sett en känguru i det fria, satt tre öl på den som såg en först, så har jag hållit ögonen vidöppna så fort vi lämnat staden med jobbet. Jag hade ätit känguru fler gånger än många australiensare (australiensare smakade inget vidare jämfört med känguru) men det faktum att jag ännu hoppat över detta hoppande nationaldjur störde mig även om hoppet levde. Häromdagen, när vi gled genom den australiensiska landsbygden, så såg jag den äntligen. Solen höll på att gå ner, kullarna var gröna och himlen rosa. Kängurun var stor och ståtlig. Tassarna och fickan var precis som jag tänkt mig och den gråa pälsen blänkte i solen. Vi for förbi i över hundra kilometer i timmen, men för en stund så kändes det som att allting stannade till i ett idylliskt naturfotografi och jag brydde mig inte längre om att kalla på mina vänners uppmärksamhet så att jag kunde vinna tävlingen. Passande nog hade jag en skön westlifeballad i min iPod. Kängurun låg raklång (möjligen något förlängd) och splattad längs mittstaketet på motorvägen. Äntligen kunde jag känna att jag är i Australien.

• Vi har nu även fått en stor spindel som husdjur. Harry bor i en plastburk, som Ivan en gång råkade välta, och trivs bra som en av husets nya inneboende. Det är ett bra hus men snart kommer kanske även Harry bli lite irriterad över det enda dåliga med det - nämligen vad som försvårar mitt blogguppdaterande. Det finns inget nät.

• När min boomerang fastnat i ett högt träd och Ivan tvingades klättra upp i det, fann vi det fullt av färgglada fåglar. Ivan var i gott sällskap.

• En dag sålde jag el till ett äldre par som visade sig ha vad jag uppskattade till tiotusen fåglar av en art med alla olika färger - precis som paprika. Bättre en fågel i handen, tänkte jag, när jag fick hålla en nykläckt liten unge.

• Rikligt hungrig en eftermiddag på jobbet träffade jag lyckligtvis en man som precis påträffat en död fladdermus i sin trädgård.

• En gång såg jag också äntligen en Aborigin. I några minuter fantiserade jag om denne urinvånare - hur hon och hennes släkt bodde i hyddor på landet och spelade digeridoos varje natt. Dagdrömmen på spårvagnen avtog något när den enda Aborigin jag sett live i hela mitt liv - började tigga. Bra jobbat, invandande Engelsmän.

• En dag kom jag in på en garageinfart och påträffade två katter mitt inne i en intensiv kärleksakt. Det var fullt klös i doggystyle. Katten också, tänkte jag, men dessa pussycats hade inga problem med att vara offentliga i sina ömhetsbetygelser och fortsatte obekymrat.
•