Relativt Relevanta Reflektioner

En kille med TV-kamera intervjuade mig en dag i St.Kilda. Jag svarade glatt på frågor om livet på resande fot och efter den sista frågan - när jag varit som mest rädd under mina resor - hälsade jag hem till mina föräldrar och tackade för mig. Jag hade egentligen aldrig varit riktigt rädd även om ormar, blixtoväder, slagsmål och rånare i mordtäta Brasilien givetvis bemöttes med största respekt och efter en stunds funderande kom jag, givetvis försent, på när jag detta år på resande fot varit som skrajast. Mina väninnor i Fortaleza tillät mig inte att gå och eftersom taxi inte ingick i min budget så rekommenderades jag motorcykeltaxi.

De två turer jag tog med dessa självmordsaspirerande fartdårar var utan tvekan fulla av mer rädsla och nära-döden-upplevelser än något annat. Jag hade utan hjälm farit genom bilköer, med bara några centimeters marginal till sidobackspeglarna på var sida om oss och jag hade, bedjande till motorcykeltrafikguden, blundat och sett mitt liv passera revy. Svettigare än jag hade varit om jag istället valt att springa klev jag av motorcykeln, lättad av att fortfarande ha ett liv av mat, musik och kärlek att med en intakt kropp kunna se fram emot.Motorcykeltaxifärder (na, det blev ytterligare en tur, men då var jag lätt berusad vilket givetvis dämpade rädslan) genom Fortalezas fullpackade fartleder borde definitivt ha nämnts som största skräckupplevelsen. Men det var innan jag gav mig ut på Cykel i Melbourne.

Vårt hus har allt. En robot, en kaffemaskin, en blockflöjt, hembryggd öl och givetvis även ett ansenligt antal Cyklar. För att tjäna tid och pengar samtidigt som min kropp hålls i trim så begav jag mig en dag ut i storstadstrafiken på en av husets blå ryttare. Det var dagen då jag hade intervju för Country Energy och jag lade två timmar på att nå målet Richmond, där kontoret är beläget. Efter en och en halv timme av omvägar, avhoppade kedjor och livsfarliga manövrar bland ilskna melbournetrafikanter kunde jag ta av mig hjälmen (japp, i Melbourne är det dryga böter för Cyklister utan hjälm, så svälj din stolthet eller hosta upp $), tacka Gud och rätta till frisyren. Vägen hem tog nästan lika lång tid och flera gånger hade jag inte den minsta aning om åt vilket håll jag egentligen bodde.

Detta var början på min era som cyklist i storstaden och det skulle dröja flera dagar, tutande bilar, felkörningar och dödsföraktande beslut innan jag smält in som en del i melbournetrafikens enorma kretslopp där alla kör på fel sida av vägen. Nu har vägen till jobbet sakta reducerats till den bästa möjliga och jag är där på en halvtimme. Jag njuter av den friska luften, farten och tävlingsmomentet. Att i konstanta nära-döden-upplevelser passera bilar, spårvagnar och cyklister på min blåa hingst ger mig kicken jag behöver för att möta arbetsdagen som en vinnare.