Den Opålitligt Optimala Optimisten
Trots ihärdigt sökande stod vi efter tre dagar fortfarande utan jobb, boende och vänner (förutom Ivan som frikostigt lät oss sova hos honom) i en stad på andra sidan jorden. Att detta skulle lösas genom ett telefonsamtal var något inte ens jag hade räknat med, trots att min ganska nonchalanta syn på situationen fick det att se ut som om det var just ett sådant samtal jag gick och väntade på.
Jag svarade och en överenergisk kille på andra sidan tog över. Han förklarade att vi svarat på en av hans annonser och att vi självklart skulle komma och kolla på den sköna lyan han och nio andra delade. Jag fick filtrera fram hans budskap som doldes väl av en inflation på positiva uttryck som "aawesome" och "sweet". Vi bestämde att jag och Emelie skulle komma över på kvällen och ta en titt på stället.
När vi var ett tågstopp bort så ringde jag och blev trots allt föga överraskad av killens svar. Några tyska tjejer hade redan varit där och sett på rummet, bestämt sig för att flytta in dagen därpå och fått det.
När jag har mött liknande överdrivet optimistiska och positiva personer har det inte sällan slutat på samma sätt - realiteten hinner ofta ikapp - och jag ser hellre personer som är optimistiska och blir besvikna än de som aldrig är endera.
Eftersom vi var så nära tyckte jag att det var lika bra att ändå ta sig en titt på vad vi missat så vi hoppade av och killen, som nu presenterade sig som Travis(längst till vänster på bilden), hämtade oss.
Vi körde genom ett fint område och stannade vid ett hus som inte riktigt passade in. Travis visade oss rummet, vardagsrummet, köket och bakgården där de brukade grilla. Några höns gick runt och spred lite stämning medan Travis förklarade att han snart skulle införskaffa en projektor så att de kunde kolla på utomhusbio där.
Diskhon var full, rummen var av Londonstandard och läget var väl inte jättecentralt men för det billiga priset, stämningen och vår vän Travis skull var jag och Emelie överens om att det var synd att Tyskorna marscherat in och intagit rummet som kunde blivit vårt.
Travis förklarade att det nog skulle bli ett rum ledigt snart eftersom han planerade att sparka ut en av de inneboende men det tog vi med en nypa salt. Att han förklarade att vi helt klart kunde komma och jobba på en hästkapplöpningskarneval för 22 dollar i timmen, rakt i näven, hur mycket vi vill, var för bra för att tas med en nypa salt. Det skulle börja i oktober och hålla på i två månader av fritt dryckesintag på arbetstid, men datumet har senare ändrats till den femtonde oktober.
Vi gick ut och tog en öl med Travis och gänget och några dagar senare ringde det. Travis talade som vanligt högt och upphetsat med orden "awesome" och "sweet" som verbala stöttepelare de stunder han kanske inte visste vad han skulle säga.
Tyskorna hade valt att spendera en månad hos en kompis istället och vi kunde flytta in dagen efter om vi ville. Så gjorde vi.
Efter att hälsat på gänget, som denna morgon inte var alls lika trevliga som när vi var ute och drack öl med dem, såg vi att disken var överfull, rummet omöblerat, skafferiet och kylen utan plats för oss och toapappret var slut, så vi bestämde oss för att direkt gå och leta efter en ny boplats.
Jag är ändå glad att vi träffade Travis. Oavsett om lägenheten inte är något Hilton och oavsett om det inte blir något av det superjobb han säger är säkrat, så skänker han oss ändå något att tro och hoppas på. Som en religion. Lögnare? Nej, optimist!
