Dödsdryga Dagar och Vindsnabba Veckor
Tiden, det mest punktliga, tillförlitliga och konstant existerande fenomen som finns, spelar mig ständiga spratt. Sex veckor på Cypern kändes som ett halvår, två kvällar i London som några timmar och veckan i Sverige som en dag.
Efter att de evigt bittra Cyprioterna överraskande gett mig en högklassig sista natt på deras flygplats där jag, insvept i ett täcke på en skön soffa i restaurangen, hade sovit bättre än jag någonsin gjort där flygplan landar och tar luft, vaknade jag upp i ett underbart London. Inte en molnfri fläck fanns på himlen och duggregnet, som många så förbannar, smekte min soltorkade, törstiga hud.
Det närmsta regn det Cypriotiska vädret lyckats åstadkomma var en våldsam sandstorm som en dag drog in så att restaurangen fick stänga tidigare och jag var lycklig att åter vara tillbaka i det land med humor, karaktär och pengar som blivit något av mitt andra hem.
Jag hade gjort det omöjliga i att gå med vinst under en Cypernvistelse och hade levt sparsamt (därav t ex flygplatsnatten) – något som följdes upp med dessa två nästan helt gratis dagar i Europas huvudstad. Min vän Anthony fyllde år och bjöd på mat, vin och sovplats. På onsdagen åt jag bagels med Andrea, drack kaffe med Carol, hängde med Aron, fick en cocktail på Nobu och spenderade kvällen med fotboll och öl på Bonds i sällskap av Dan.
Att träffa så många som möjligt på så kort tid som möjligt samt att göra så mycket som möjligt för så lite pengar som möjligt är en sport jag tycker mig behärska väl. Tid är pengar och om dessa lyckofaktorer kan tyckas svindla med dig är det bara att svindla tillbaka genom att göra det mesta av varje dag och varje öre.
