don't Hassel the Hoff
Någon kommenterade att jag på en bild från stranden i Brasilien liknade David Hasselhoff, hunken från Baywatch (ni missade väl förresten inte den av kritiker inte lika hyllade uppföljarserien om klockaffären – Buywatch?) som även slagit igenom som sångare med hitlåtar som ”I’ve been looking for freedom” och … många fler. När vi hade åttiotalstema här en kväll och mitt hår var extra uppfluffat så hörde jag det igen (kanske eftersom jag, precis som ”the Hoff”:s karaktär i tv-serien om livräddarna, också var omgiven av en massa tjejer) och det tog bara några dagar innan det kommenterades igen. Nu rullade snöbollen och alla tyckte plötsligt det.
En kväll på Speedy G kallade fyra engelska ungdomar på mig och sade att de tyckte att jag liknade David Hasselhoff. När jag skrattande (ja, vad ska man göra? Roligt att Backstreet Boys-Brian får lite konkurrens som min look-a-like) berättade att jag hade hört det tidigare sträckte en tjej på sig och sa att det visst var hon som kommit på det. När de skulle gå kallade de på mig inifrån restaurangen och ville alla vara med på en bild med the Hoff – mitt nya spöke.
Det känns nu lite som att jag och han är polare och jag kan nu lättare sätta mig in i David Hasselhoffs liv. Efter att knappt umgåtts med annat än tjejer här i över en månad förstår jag nu att livet i Baywatch inte var en dans på rosor för the Hoff, vilket man till en början kanske trott. För mycket av vad som helst är uselt och jag känner med David – att han inte hamnat i knarkträsket efter att ha fått höra så mycket tomt skitsnack, tjatter och idioti i flera år bevisar vilken stark man han verkligen är.
