Relativt Relevanta Reflektioner

På Speedy Gonzales får vi normalt sett en, på Cypern, fullt godtagbar summa pengar i dricks varje kväll men efter ett riktigt svettigt arbetspass då jag dragit in kunder i en ständig ström, så fick vi plötsligt inte en cent. Förklaringen till detta från den annars vettiga chefen var att vi, eftersom det varit så mycket kunder, inte givit dem den service man annars hinner med och därför inte skulle ha någon dricks, men den känns varken helt genomtänkt eller rättvis - vi strävar väl alltid efter kvantitet med kvalitet?

Det finns dock saker på mitt jobb som känns betydligt mer oförklarliga.

I landet där solen alltid ler, där festerna aldrig dör och där miljontals européer väljer att spendera sina semestrar åt att njuta av sina liv, bor och jobbar tre tjejer från Slovakien. De är mellan tjugo och tjugofem år gamla och alltså i vad många kallar "de bästa åren i livet". De är på ytan fagra och de gör ett bra jobb på restaurangen i den lilla turistbyn på Cypern. Men. Trots att de befinner sig i en miljö många bara har råd att drömma om, så har jag ännu inte sett ett uppriktigt, ärligt, brett leende tränga igenom de dystra miner som konstant pryder dessa tre kollegor och skapar en enorm kontrast till mitt och semesterfirarnas glada sinnen.

Jag är omgiven av Hetta, Ida,  Chips, musik(bilden), familjer som skrattar, ungdomar som flörtar  och äldre par som suger i sig det sista söta ur livets nötkrämpåse men så fort jag måste konversera med någon av de tre så möts jag av en blick som får mig att nypa mig själv i armen för att övertygas om att vi är på en Medelhavsö och serverar glada människor kärlek och Mexikansk mat och alltså inte i Auschwitz arbetsläger. Det enda tecken på gnista jag kan se i dem är när de blir förbannade och det har de inte så svårt för att bli. När tjejen i baren ber mig "ta den svarta saken dit" och jag inte genast förstår att jag ska ta den svarta kärran till grannrestaurangen, så exploderar hon och jag blir lite glad inombords av att i alla fall se ett uttryck i ansiktet. Det går liksom inte att reagera på ett annat sätt - om nyårsfyrverkerierna varit igång varje kväll hade det inte känts lika intressant och det går inte riktigt att ta dessa utbrott på allvar(efter några misslyckade försök till skämt har jag också kunnat konstatera att de man inte kan skämta med kan man heller inte ta på allvar). Faktum är att mina kollegor nästan alltid verkar vara förbannade och jag tror att de vaknar så.

De slår upp ögonen. De ser solen gå upp över palmerna. De sätter på "morning has broken", äter frukost på balkongen, ser lyckliga människor glida ner till stranden, känner en svalkande bris genom deras hår, tittar ut över paradiset och konstaterar förbannat: Jag hatar allt.

Detta livshatande beteende är inte bara oförklarligt utan även så ytterst otrevligt att jag hellre går en extra omväg för att hämta något än att be dem och mötas av en blick som ber mig att brinna i helvetet tills det börjar snöa på Cypern.

Min första reaktion var att "sura tillbaka", men mina tidigare möten med dessa förkastliga individer, som i mitt tycke faktiskt inte förtjänar livet, har lärt mig hur man på bästa sätt bemöter dem för att inte själv sjunka ner till detta humör. Jag ler, skämtar, skrattar, berömmer deras utseende och är alltid överdrivet trevlig (den vänliga frågan "hur står det till?" får alltid svaret "same shit, different day") i den "trista trions" närhet. Ur egoistisk synvinkel känns det bra att jag, hur trött och omotiverad inför en arbetsdag jag än känner mig, alltid kan se på någon som ser ut att plågas tio gånger så mycket av tillvaron, men jag kan inte undvika att även se dem med empatiska ögon och då svider det i själen.

Jag hoppas nästan att det finns en horribel barndom som kan förklara detta beteende, som säkert fått stämningen på slavhandlaramerikas bomullsfält att kännas som ett cocktailparty i jämförelse, för hur det kan komma sig att människor finner sig i att spendera veckor, dagar och ens minuter av sitt liv utan att prisa det som den gåva det är, är en betydligt svårare gåta än hur man kan tro att färre gäster ger mer dricks.