Relativt Relevanta Reflektioner

Jennifer Lopez är ju ett levande bevis på det. Allt gott har sin ända.

Lyckligtvis har även allt som inte är genombra det också och nu är det snart dags att lämna Speedy Gonzales åt sitt öde. För att summera min karriär som mexikansk inkastare på Cypern vill jag börja med att lyfta fram jobbets positiva sidor:

• Jag fick två rejäla mål mat om dagen (samt takeawaynachos att avnjuta på balkongen efter jobbet) och gjorde allt för att utnyttja denna förmån till max. Min kyl fylldes snart med läsk och jag åt för tre personer vilket givetvis minskade löneklyftan i jämförelse med t ex London där jag på Bonds fått betala mycket för den mängden mat.
• Jag erbjöds gratis boende (men har bott hos fritidsresortjejernas olika lägenheter istället, fräschare och trevligare rumskamrater).
• Tecknat på storbild
• Allt sköts med datorer och äntligen inte med de papperslappar som drivit de andra ställen jag varit på här.
• Speedy Gonzales ligger mittemot "min"(Idas, men hon har varit i Sverige i tio dagar nu) lägenhet så jag går, när jag börjar 18.00 hemifrån 17.57 och har då en minuts marginal ifall jag skulle möta någon i trappen.
• Ägaren och chefen är två sympatiska cyprioter vilket tycks vara en riktig raritet på ön som tror att service handlar mer om att sälja Kalles Kaviar och Wasa-knäckebröd än om att ge kunden ett leende.
• I min ganska fria roll som minglare har jag lärt mig att göra så lite som möjligt och varje kväll innebär nya möten och intressanta konversationer med pratsugna skandinaver. Jag blir glad av att känna hur min närvaro förgyller deras kväll och jag snackar gärna lite skit om de andra servitörerna, restaurangen och Cypern - ingen förstår ju ändå.
• Detta leder ofta till en massa prat om mitt liv samt fotografering - två favoritsysselsättningar.

Det finns, som med allt, ju även sidor som drar ner helhetsbetyget något:

• Tre av mina kollegor är riktigt dumma i huvudet. Jag skulle alltså vilja döda dem. (ett relativt stort minus).
• Den "mexikansk-inspirerade" musiken börjar gå mig på nerverna. Inget ont mot Ricky Martin, la Cucaracha, Speedy Gonzales, Sylvia Wrethammar (Viva España) och de andra, men efter att de spelats om och om och om och om och om och om och om och om och om igen så blir det nog inte den musiken jag sätter på när jag är hemma och kopplar av med lite nachos (jag skiljer helst på jobb och fritid, men inte vad gäller att äta nachos hemma).
• Jag blir hungrig av att se Scoobi Doo trycka i sig dessa enorma femvåningsmackor.
• I början var det kul att berätta om sig själv men efter ett tag tröttnade jag på att verbalt vika ut mig för främlingar varje gång de förstod att jag var svensk. Efter att jag svarat på hur länge jag varit här, hur länge jag stannar, hur jag fått jobb, vad jag tjänar, var jag bor, vilken som är min favoritmat i menyn o s v, så förvandlades jag plötsligt till en turistguide man kunde ställa frågor om väder, stränder, byar, cypriotisk historia till... eller ja, vem försöker jag lura... jag gillar fortfarande att prata om allt detta (som om jag visste något - jag vet ju knappt något om maten på stället), men efter några månader kanske det skulle kunna bli jobbigt att berätta mitt livs historia för varje brunbränd imponerad chartersvenne som aldrig bokat en enkel resa utan returbiljett i hela sitt liv.