en Annans Anskrämliga Apparition
Tåget hade börjat fyllas och jag satt ensam på en av de fyra platserna. Ola skulle snart hoppa på så jag skulle tvingas hålla minst en plats åt honom och medan folk i gången sneglade åt mitt håll i jakt på ett ledigt säte så hörde jag min inre röst säga "inte här, inte här" och sedan slappna av så fort någon noterat mig, tagit ett beslut och vandrat vidare i sin jakt på ett mer passande tågresesällskap. Jag trivdes med att se ut som någon som dessa människor inte skulle vilja sitta brevid. Kanske tyckte de till och med att jag såg farlig ut. 
Det satt en ensam man i fyrsätet på andra sidan gången och en kvinna i min ålder stod plötsligt och valde mellan mig och mannen. Lättad såg jag hur hon utan någon längre tvekan slog sig ner brevid honom. Jag såg helt enkelt för hård ut och skulle kanske i min aura av auktoritet kunna hålla de tre sätena omkring mig lediga ända till Höör även om tåget skulle bli helt packat. Två tjejer kom in i kupéen och slog sig även de ner på de två sista lediga platserna mittemot. Nu satt jag ensam medan de trängdes på andra sidan av mittgången. Jag satt som i Titanics första klass medan de fick trängas som tredjeklassarna och jag var nöjd tills det slog mig - såg jag verkligen så självklart motbjudande ut? Snart fick jag svaret.
Mamman till den första kvinnan klev nu in och de två tvingades nu flytta till sätena mittemot mig för att få sitta bredvid varandra. Modern gnällde på dottern över hur hon kunde låta de två tjejerna slå sig ner där så att hon inte fått plats där medan dottern ursäktade sig med att man ju inte bara kan sitat och paxa platser sådär. Nu fick de ju än mer benutrymme än de fått på andra sidan men ändå verkade de båda missnöjda.
Ola hoppade på och när det överfyllda öresundståget började rulla kunde en objektiv åskådare nog ändå vid en snabb blick åt mitt håll ha dragit slutsatsen att jag var en önskad medresenär. Det såg förhoppningsvis så ut även om en av mina tre bordskamrater tvingats att sitta där på grund av släktband och de andra två hade haft det som ett absolut sista alternativ.
Ibland undrar man varför så många platser brevid varandra på ett fullt tåg är lediga och väntar med att undersöka detta tills man slagit sig ner för att då inse att man just satt sig brevid en stinkande fyllodvärg som börjar morra. I dessa aggressiva små stinkande energiknippens frånvaro blev det väl jag som denna dag fick axla rollen som social skunk.
Det satt en ensam man i fyrsätet på andra sidan gången och en kvinna i min ålder stod plötsligt och valde mellan mig och mannen. Lättad såg jag hur hon utan någon längre tvekan slog sig ner brevid honom. Jag såg helt enkelt för hård ut och skulle kanske i min aura av auktoritet kunna hålla de tre sätena omkring mig lediga ända till Höör även om tåget skulle bli helt packat. Två tjejer kom in i kupéen och slog sig även de ner på de två sista lediga platserna mittemot. Nu satt jag ensam medan de trängdes på andra sidan av mittgången. Jag satt som i Titanics första klass medan de fick trängas som tredjeklassarna och jag var nöjd tills det slog mig - såg jag verkligen så självklart motbjudande ut? Snart fick jag svaret.
Mamman till den första kvinnan klev nu in och de två tvingades nu flytta till sätena mittemot mig för att få sitta bredvid varandra. Modern gnällde på dottern över hur hon kunde låta de två tjejerna slå sig ner där så att hon inte fått plats där medan dottern ursäktade sig med att man ju inte bara kan sitat och paxa platser sådär. Nu fick de ju än mer benutrymme än de fått på andra sidan men ändå verkade de båda missnöjda.
Ola hoppade på och när det överfyllda öresundståget började rulla kunde en objektiv åskådare nog ändå vid en snabb blick åt mitt håll ha dragit slutsatsen att jag var en önskad medresenär. Det såg förhoppningsvis så ut även om en av mina tre bordskamrater tvingats att sitta där på grund av släktband och de andra två hade haft det som ett absolut sista alternativ.
Ibland undrar man varför så många platser brevid varandra på ett fullt tåg är lediga och väntar med att undersöka detta tills man slagit sig ner för att då inse att man just satt sig brevid en stinkande fyllodvärg som börjar morra. I dessa aggressiva små stinkande energiknippens frånvaro blev det väl jag som denna dag fick axla rollen som social skunk.
Kommentarer
Trackback
