Relativt Relevanta Reflektioner

Simon kom hem till oss tidigt en morgon. Jag hade hört Peter prata med någon, i ett uppspelt tonfall som sade att det var två gamla vänner som återsågs, och när jag slutligen kom ur sovrummet satt han där i köket. Simon är en lång, tanig, småskäggig och sliten 31-åring som ser ut att kunna råna dig i vilken sekund som helst. Han klär sig alltid i en enorm t-shirt, pösiga jeans och keps och man kan se på Simon att han upplevt en del (vilket förhoppningsvis de flesta i hans ålder har).

Nu satt han där, presenterade sig och sade "Welcome to my country".

Eftersom Simon inte jobbade hängde vi en hel del under den vecka han sedan kom att spendera med oss i Melbourne i väntan på en bil han var här för att köpa. Det fanns tre saker som gjorde Simon riktigt upphetsad.

• När vi lyssnade på HipHop från nittiotalet. Under veckan då Simon var här gick det sällan en minut utan allsång till Snoop Dogg, Dr.Dre eller Tupac.
• När han satt inloggad på Facebook. Antingen hörde man glädjetjut när han dödat någon i gangsterspelen han lade ner sin själ och flera timmar i eller så kollade han på bilder på sin flickvän som han stolt visade upp och pratade om konstant.
• När vi på söndagen gick med Simon till kyrkan. Simons liv var helt klart på väg uppåt och det tackade han Gud för. En ny sida av den slitna gangstern från förorterna visade sig när vi såg att killen kunde alla psalmer och böner som han för full hals klämde i. Så fort han fick en chans tog han sina medmänniskor i hand och sade "may lord be with you brother/sister". Luspanka Simon hade en dollar med till kollekten och pratade länge om det fina i att tre personer delar på en. Av gammal hemlös vana gick han en extra runda för lite extra vin och bröd.

Simons far hade alltid varit en våldsam man och för några år sedan hade Simon fått nog och brutit upp med sin familj i småstaden han kommer ifrån och tagit sig in till Melbourne. Han ägde ingenting och det var inte svårt att förutsäga var han skulle hamna. I åtta månader levde han på stadens gator i en dimma av ilska, alkohol och droger. Två av hans kompisar dog under den kalla Melbournevintern - inte av kyla dock, de söp ihjäl sig (kanske på grund av kylan) - och livet på gatan var väl kanske inte en mental hälsokur.

En dag stötte han dock på Peter på torget. Peter bjöd, innan han ens lärt känna killen, upp honom till sin lägenhet där Simon bodde i två månader. Han kom tillbaka på fötter, skaffade en (ganska ful) flickvän och flyttade tillbaka till sin tandlösa småstad där han nu bor på ett härbärge.

Går man på stan så pillar Simon på exakt allt. Han känner på alla dörrar och plockar upp allt han hittar. Det kan vara en skruvmejsel eller en skrapad lott, men faktum är att han ofta hittar pengar på gatan eftersom han alltid är uppmärksam på det.

En dag kom jag inte in i lägenheten, tog en promenad och mötte Simon, som tydligen varit hemma men inte vaknat när jag ringde på. Han var på väg till skåpbilen som varje dag samlar ihop överbliven mat från affärer och caféer för att ge till de behövande. Jag hängde på, men tusendollarsBMX:en, kläderna, iPodlurarna och två intakta tandrader (det hade Simon också men det var nog bara av anledningen att han flytt sin landsbygdssmåstad där tänderna förmodligen rykt om han stannat) avslöjade nog mig förmodligen direkt som en icke-hemlös.

Skåpbilen stod parkerad utanför centralstationen. Jag satte mig ner på BMX:en medan Simon ställde sig i kön bland sina gamla vänner som började tömma skåpbilen på mackor, baguetter, pajer och hotdogs. "Vill du ha lite soppa?" frågade volontären brevid mig. Jag tänkte först förklara att "jag är ju inte hemlös, förstår du" men det kan han nog räknat ut ändå så jag tog en kopp god grönsakssoppa och småpratade lite med killen. Han bad mig ta för mig av den andra maten med och när de flesta såg nöjda ut så ställde jag mig i kön. Jag förstod att de inte trodde att jag var hemlös men tryckte av någon anledning ändå bort Emelies samtal när min mobiltelefon började tjuta. Jag tror inte att någon märkte det.

De frågade vad jag tyckte om och jag plockade åt mig några mackor, en baguette och en ny kopp soppa. Jag tänkte ställa mig i kön för uppvärmd mat men det tog för lång tid eftersom jag något förvånad där fick se hemlösa som minsann ställde krav. "Har ni ...?", "Nej, den vill jag inte ha" och "har ni inte det så kan det va" var meningar jag hörde från de petiga hemlösa i kön.

Nej, mat hade aldrig varit något problem för Simon som hemlös. Det enda problemet hade varit att han, eftersom han kände till detta stadens överflöd av mat som gör Melbourne till en ganska lyxig stad att vara hemlös i gentemot t ex Rio de Janeiro, nu lugnt kunnat spendera alla sina pengar på att dricka och röka.

Jag och Simon satte oss på Federation Square, åt och såg solen gå ner över Melbourne medan han berättade att det vi stoppade i oss var ett resultat av den dollar vi skänkt i kollekten.