Relativt Relevanta Reflektioner

Under de första två månaderna i Melbourne träffade jag inte en enda svensk förutom vännerna hemifrån. Jag hörde endast mitt modersmål på stan ett fåtal gånger och är sällan intresserad av att börja prata med någon bara för att de är svenskar, så det dröjde ända tills Sverigematcherna i VM innan landsmännen började ploppa upp här och där.

Jag har inte skaffat några kamrater för livet men har nu i alla fall fått ett antal konversationer med andra lyckosökande emigranter.

 

Det är nästan aldrig jag (jag är ju svensk och därmed inåtvänd som person) som tar initiativet till åh-vad-jag-saknar-kalles-kaviar-och-fan-vad-skitigt-jag-lever-jämfört-med-hemma-men-fy-vad-sverige-är-tråkigt-och-grått-och-vi-är-coola-som-är-utomlands-utan-mamma-och-pappa-snack. En gång fick min Italienska vän Marco mig att prata Italienska med honom för att en tjej skulle tro att jag inte var svensk (vilket lyckades eftersom det bästa kännetecknet på en svensk är att en svensk blir upphetsad av att träffa landsmän utomlands och aldrig beter sig så ohövligt som att låtsas vara italienare) men om man någon gång vill avslöja sin landstillhörighet gäller det att inte göra det på ett löjligt sätt. Eftersom jag anser mig vara grym på att identifiera svenskar innan de identifierat mig så brukar jag helt enkelt börja prata svenska med dem. Det är ganska coolt.

Det töntigaste är att öppna med fraser som ”jag råkade höra att ni var svenska… det är jag också”(som om det inte framgick på svenskan eller de instoppade jeansen i strumporna) eller ”are you also Swedish?” (på engelska, som om man inte vågade använda hemspråket i onödan). Idag presenterade jag mig som svensk på det coolaste möjliga sättet.

 

På spårvagnen, i samspråk på engelska med min finska väninna Liisa, märkte jag att den blonda kvinna som satt mittemot pratade på mitt språk i sin mobiltelefon. När hon lagt på plockade jag upp mitt munspel ur fickan. Jag spelade en melodi som hade ploppat upp i mitt inre. Jag visste ungefär var den kom ifrån men kvinnan mittemot tycktes veta exakt. Jag såg aldrig henne i ögonen men hon började nu skratta för sig själv. För att undvika att melodin skulle brista av mitt eget skratt så tittade jag åt ett annat håll och lät istället Liisa senare berätta för mig om hur kvinnan haft problem att dölja tonernas påverkan på hennes sinnesstämning.

 Vi hade fortfarande inte sagt ett ord till varandra när vi hoppade av och jag log mot den blonda kvinnan medan jag försökte komma på med vilken melodi det var jag hade presenterat mig. Någon timme senare förstod jag att det var temalåten till Barnen i Bullerbyn som förgyllt hennes dag och knutit våra fosterländska band utan att ens behöva säga ett enda ord om väderskillnad, om lussekatter eller om det lugn många svenskar kallar tråkighet.