Jobbgudens Välsignelse
För att stanna i Melbourne behövde jag skaffa ett nytt jobb. Elen säljer inte lika bra i stan och det är inte hållbart i 
längden att ha ett jobb där jag måste åka till ställen dit tandhygienen, modet och de andra elbolagen inte når, för att tjäna pengar. Därför tog jag en vecka ledigt för att finna ett nytt jobb, men det hann bli måndag, tisdag, onsdag och torsdag innan jag kom ur firandet av att vara ledig och faktiskt gjorde något åt min situation när jag ringde ett nummer jag fått av min chef på Nobu.
Jag har lärt mig att det nästan alltid handlar om kontakter och detta kunde vara ännu ett bevis på faktumet att det kvittar vad det står på ditt CV om du känner rätt människor. Mannen som svarade var ägaren till en av Melbournes finaste barer - the Trust - som jag cyklat förbi och tidigare inte varit speciellt sugen på att jobba i. Jag fick komma in och jobba direkt och på fredagen var det jag som slet bakom baren medan de rika människorna drack champagne under det kyrkosalshöga innertaket.
Det kändes som att vara tillbaka på Nobu fast utan celebriteterna. Samma tråkiga, rika män i kostym (om jag hade haft råd att köpa coola, dyra kläder hade jag nog gått så lite så möjligt i något som alla andra bär) som beställer penisförlängande champagneflaskor och samma tråkiga, plastiga kvinnor som låter sig köpas till priset av en Veuvet Cliquet. Samma höga standard bakom baren. Det kändes ändå ok. Tills jag fick reda på att det inte var i närheten av samma lön som på Nobu. Snart backade jag långsamt ut ur den fashionabla salen för att, väl utanför dörren, springa till spårvagnen som om jag var jagad av en hord tjurar.
Två dagar senare var en stor grupp människor samlade på gräsmattan utanför vårt hus i vad som såg ut som någon slags grillfest. Det luktade gratis mat och jag tog på min rock för att se vad som stod på. Det visade sig vara en grannträff och innan jag hunnit säga ordet knytkalas stod jag med en namnbricka framme vid plockmatsbordet i samtal med någon av de femtioplusgrannar som frågade mig om mitt liv. För att visa att det inte endast var av anledningen att jag denna söndag gärna bytte min grötfrukost mot en buffé av bl a kinesiska delikatesser, som jag släpat mig ut (vilket det var) så minglade jag friskt med grannarna som alla var minst dubbelt så gamla som jag. Ett antal femtioåriga, om risken för bilskyltstölder, inbrott och vandalisering, förmanande grannkvinnor och dubbelt så många dumplings senare, så träffade jag fransmannen Leo som jobbade som kock på Metropolitan Hotel - en pub i närheten. Jag frågade om de sökte personal och fick veta att de behövde servitörer.
Det blev en road trip med Country Energy till innan jag kunde ta en ny vecka ledigt. Denna vecka var det VM för hemlösa och för att i alla fall ha gjort något åt min jobbsituation stack jag på torsdagen inom puben, som Leo givit mig adressen till, och lämnade ett CV. På fredagen ringde de och jag fick ett trial-skift direkt.
Metropolitan Hotel passade mig utmärkt. Helt ok lön, avslappnad personal och ofta brasilianska sambatoner i högtalarna. Kunderna är avslappnade nog att tillåta misstag men propra nog att uppföra sig och att lämna dricks. Fastän mitt kontaktnät i Melbourne kanske inte täcker upp hela stadsytan så visade det sig att jag inte bara kände kökschefen utan även en tjej i personalen, Rosa, som jag tidigare bott med. Närheten till Oxford Street, den unga ägaren som bor i en lägenhet ovan samt arbetsuppgifterna, med möjlighet att variera bar- och restaurangsysslor, påminde mig om Bonds.
Efter mitt första skift fick jag en öl och satt kvar en stund i samtal med en av servitriserna. Snart kom en man, som jag tidigare serverat öl till, fram och frågade om jag ville ha en öl. Jag svarade att jag redan hade en men han insisterade på att betala min nästa i förskott. Mannen förklarade att om jag stannade på Metropolitan Hotel ett tag så skulle vi säkert lära känna varandra. Att den ännu oidentifierade mannen senare redan visade sig känna mig rätt väl efter att ha läst mitt CV är en annan historia. Mitt nya jobb gav mig ett genomtrevligt första intryck. Tack, än en gång, denna pålitliga slump.
