Julafton Down Under
Efter att ha firat alla mina jular i ett kallt klimat har det känts speciellt att nu se folk som i solgasset sätter upp enorma julbelysningar, granar och dekorationer i sina trädgårdar. På julafton sken således också solen och i år fick det heta duga. 
Jag och Ivan var helt ute och cyklade ända tills tretiden på eftermiddagen. Vi cyklade till IKEA och inhandlade svenska förnödenheter, sedan bar det av tillbaka till Ivans hus och därefter till affären innan vi svettiga, tillsammans med Emelie som briljerade med en massa vörtbröd, kunde starta produceringen av vad som skulle komma att bli en enorm mängd mat. Jag kokade knäck och kola innan jag, tillsammans med mitt samvete (sortens vete som alltid är inkluderat när jag äter för mycket), tog en joggingtur.
Jag vet inte hur han gjorde det, men när jag var hemma och nyduschad så var Ivan, kökets mästare, klar med sin förvandling av råvaror till kärlek. På bordet stod bland annat Janssons Temptation, Köttbullar, Potatis, Lingonsylt, Lax, Sill, Dill- och Pepparsåser, Rödkål, Vörtbröd, Romfyllda Ägghalvor och en hundra minuter lång kärleksakt med min gom kunde inledas. Precis på samma sätt som många kring valborg, midsommar och nyår kanske förstår att de är berusade direkt men ändå fortsätter dricka tills de spyr eftersom det hör dessa högtider till att inte spara på krutet, så sade jag ja när min mage började säga nej.
Snart satt jag, som alla andra jular, ensam kvar med min tallrik medan de andras placerats i diskmaskinen. Min mun var upptagen med Ivans delikatesser och hade, om jag hade haft anledning till det, ändå inte kunnat delta i konversationen som redan efter en halvtimme börjat handla om "ja det här var minsann gott", "nu klarar jag inte en tugga till" och "nu behöver jag inte äta mer förrän nästa jul". När jag kände att maten stod mig upp i halsen och att en eller två tuggor till skulle få mig att spy på självaste julafton, så tog jag en eller två tuggor till. Jag lade mig på rygg på en filt på gräsmattan och stannade tillsammans med Ivan där i en timme. Hade jag rört mig hade han fått hela julbordet över sig och jag hade på något sätt ätit ivan under bordet, men efter en timme var det dags för dessert och jag var där, redo igen.
Efteråt tog vi några öl på the Retreat Hotel och Edinburgh Castle där ett grymt liveband med bland annat dragspel, fiol och klarinett underhöll (på Julafton!? Ja, på Julafton.. Allt är öppet som vanligt på Julafton, som i Sverige är en superhögtid men här ofta är en suparhögtid).
Mätta och belåtna rullade vi hemåt som köttbullar nedför ett vinklat stekjärn. Den svenska julen var över, men helhetsmässigt så var det bara halvtidsvila.
Jag och Ivan var helt ute och cyklade ända tills tretiden på eftermiddagen. Vi cyklade till IKEA och inhandlade svenska förnödenheter, sedan bar det av tillbaka till Ivans hus och därefter till affären innan vi svettiga, tillsammans med Emelie som briljerade med en massa vörtbröd, kunde starta produceringen av vad som skulle komma att bli en enorm mängd mat. Jag kokade knäck och kola innan jag, tillsammans med mitt samvete (sortens vete som alltid är inkluderat när jag äter för mycket), tog en joggingtur.
Jag vet inte hur han gjorde det, men när jag var hemma och nyduschad så var Ivan, kökets mästare, klar med sin förvandling av råvaror till kärlek. På bordet stod bland annat Janssons Temptation, Köttbullar, Potatis, Lingonsylt, Lax, Sill, Dill- och Pepparsåser, Rödkål, Vörtbröd, Romfyllda Ägghalvor och en hundra minuter lång kärleksakt med min gom kunde inledas. Precis på samma sätt som många kring valborg, midsommar och nyår kanske förstår att de är berusade direkt men ändå fortsätter dricka tills de spyr eftersom det hör dessa högtider till att inte spara på krutet, så sade jag ja när min mage började säga nej.
Snart satt jag, som alla andra jular, ensam kvar med min tallrik medan de andras placerats i diskmaskinen. Min mun var upptagen med Ivans delikatesser och hade, om jag hade haft anledning till det, ändå inte kunnat delta i konversationen som redan efter en halvtimme börjat handla om "ja det här var minsann gott", "nu klarar jag inte en tugga till" och "nu behöver jag inte äta mer förrän nästa jul". När jag kände att maten stod mig upp i halsen och att en eller två tuggor till skulle få mig att spy på självaste julafton, så tog jag en eller två tuggor till. Jag lade mig på rygg på en filt på gräsmattan och stannade tillsammans med Ivan där i en timme. Hade jag rört mig hade han fått hela julbordet över sig och jag hade på något sätt ätit ivan under bordet, men efter en timme var det dags för dessert och jag var där, redo igen.
Efteråt tog vi några öl på the Retreat Hotel och Edinburgh Castle där ett grymt liveband med bland annat dragspel, fiol och klarinett underhöll (på Julafton!? Ja, på Julafton.. Allt är öppet som vanligt på Julafton, som i Sverige är en superhögtid men här ofta är en suparhögtid).
Mätta och belåtna rullade vi hemåt som köttbullar nedför ett vinklat stekjärn. Den svenska julen var över, men helhetsmässigt så var det bara halvtidsvila.
Kommentarer
Trackback
