Relativt Relevanta Reflektioner

Den första helgen 2009 var så bra den kunde bli. Tre av tre kvällar var fullkomlig njutning och två specifika stunder gav Gud mig svar på varför jag är här - på jorden och i Melbourne.

Jag hade fått ledigt från jobbet på fredagen och hängt hela kvällen hos Ivan som lagat en underbar måltid. Vi hade, som alltid, haft det väldigt trevligt och medan Ivan hade avslutat kvällen med playstationspel med sin rumskamrat CS, så plockade jag fram munspelet.

Klockan var nu ett och jag tog min nya resekamrat - en gitarr som Ivans skotska, hemåtvändande vän, gett mig - på ryggen och gick till tåget. Givetvis hade det sista tåget gått, det var kallt och jag hade en fyrtio minuter lång promenad framför mig.

Detta hade fått vem som helst att tappa humöret, men det var nu en magisk nattlig promenad tog vid.

Jag hade faktiskt tänkt att "ifall tåget inte kommer så går jag gärna" och det fick jag stå för nu. Med gitarren på ryggen pluggade jag in min iPod, plockade fram mitt munspel och började följa järnvägsspåret genom ett (annars) tyst Melbourne.

 Jag mötte endast en person på vägen hem. Han försökte gå med en cykel som välte efter vartannat steg han tog eftersom han var så full att han behövde cykeln som stöd för att stå upp. Jag spelade till musiken i lurarna under den stjärnklara himlen och tänkte att nej, mer än det här behöver jag inte. Plötsligt kändes resan hit värt allt.

Som tack för min uppskattning gav Gud mig en liten present.

På vägen framför mig låg ett sexpack ölflaskor slängt med två orörda öl kvar. Det var inget snack om huruvida detta var förutbestämt eller inte.

Ensam promenerandes denna natt i Melbourne med munspelet i höger hand, ölen i vänster hand, iPoden i örat och gitarren på ryggen var livet väldigt cool.

På lördagen hade jag och Dan en kvalitativ dag. Vi satt på internet i ett skönt café på Sydney Road, vi cruisade i centrum, vi köpte mat, vi fick gratis öl i Annes bar och hämtade sedan Emelie med föräldrar för att fortsätta kvällen med grillfest hemma hos oss. Jag hade bjudit in bl a goda vännerna Sean och Faye och vi var många som åt gott, drack, umgicks och sedan åkte in till centrum för att ta några drinkar i barerna E55 och Workshop. Det var en toppenkväll men lite för förutsägbart trevligt för att kallas magiskt. På Söndagen var det dags för mig att uppleva nästa stund av total harmoni.

Jag cyklade till Fitzroy - en underbar stadsdel att jämföra med Möllevången och Brick Lane - där jag träffade Ivan för en lunch på våra nyfunna vänners vegetariska restaurang. Solen sken och efteråt tog vi en spontan tur till parken Edinburgh Gardens som ligger i närheten. Ivan hade högtalare med sig så vi funderade på att sitta ner i parkens utkant, lyssna på musik och kolla på cricketmatchen som spelades på planen bredvid, påhejad av många picnicande Melbournebor. Lyckligtvis tog vi en promenad i parken först och jag, som har en hel del goda parkminnen, fick en av de bästa parkupplevelserna i mitt liv. Hittills.

Den stora parken var fylld med söndagsfirare. De flesta satt i stora grupper med musik, lådvin och tilltugg. Många spelade fotboll, frisbee och krocket. Några hade till och med tagit med nät för badmintonspel och mitt i allt samlades BMX- och skateboardentusiaster för att visa upp sig i skateparken. Vi gick genom denna lilla sommarvärld där vardag, jobb och problem inte tycktes existera. När jag och Ivan var på väg att sätta oss ner hörde vi hög musik från en dunge och följde reggaetonerna. Ett liveband hade plockat fram förstärkare och underhöll nu ett hundratal njutande personer.

Det var inget arrangemang från Melbourne stad. Musikerna spelade inte för pengar. Det var en enorm kompiskrets med utomstående som arrangerat en liten välkommen-hem-fest för någon och musikerna bytte av varandra lite då och då. Gitarristen kunde lägga ett grymt solo, ställa ifrån sig gitarren och ta en öl medan någon annan plockade upp den och drog ett nytt solo.

Jag gick fram till en kille med en hacki-sack och snart hade jag tämjt den så att även jag kunde bidra till underhållningen av filtmysarna. Efter en liten stund var vi ett gäng som lattjade runt med den lilla rispåsen. Mingelfaktorn var hög. Jag träffade munspelsentusiasten jag mött på nyårsfesten som visat mig lite munspelsteknik, snackade lite med honom innan även han gick fram till mikrofonen och bluesade loss.

Ivan och jag var varma i själen när vi, med eftermiddagssolen i ryggen och musiken från bandet sakta utfadande i våra öron, lämnade Edinburgh Gardens för denna första gång. Att gå när det var som bäst istället för att vänta tills bandet packade ihop förhöjde intrycket av att detta varit en riktig solskenshistoria.