Balla BollBegåvningar
"We have three competitors" skrek speakern för att överrösta den höga bakgrundsmusiken. "No, wait" fortsatte han... "We've got four competitors!". Chris Beavon (känd som BevS), Australiens och en av världens bästa fotbollsfreestylers, satt i juryn och kastade en boll till mig. DJ:n spelade Eminems Lose Yourself och efter att ha presenterat oss för publiken så fick jag, eftersom jag ställt mig längst åt vänster, börja.Nu var det i tjugo sekunder jag, en scen, en boll, Eminem och några hundra förväntansfulla festivalbesökare. Ibland har man rätt att fråga sig; hur hamnade jag här?
Någon vecka tidigare hade Collin (aka AznFS), Melbournes egen freestylekung, gått förbi Time Out, på väg ner till floden för att finslipa sina freestylemoves med Elias (aka LIS). Jag hade, eftersom vi setts under Homeless World Cup'08, kallat in honom. Vi snackade lite och innan vi skiljdes åt hade han tagit mitt nummer för att höra av sig nästa gång det var dags att lattja. Dagen efter hade hans freestylecrew och arbetsgivare, Trickstar, ringt upp mig och berättat om amatörfreestyletävlingen som skulle hållas i samband med Trickstar's show på st.Kilda festival. Jag drog dit med Peter och Joel för att finna att amatörtävlingen, eftersom Trickstar's modelljakt och uppvisningar dragit ut på tiden, var ganska rejält försenad. Vi hängde där en stund innan vi gick en sväng runt festivalområdet. När vi kom tillbaka var det åter packat med folk och de tre tävlande, som stått och värmt upp i timmar, stod inne på banan. Jag började springa mot scenen och precis när tävlingen var på väg att starta fick publiken, proffsen och de seriöst uppvärmda tävlande bevittna den vardagsklädde svenskens entré som liknade något man ofta ser i förutsägbara amerikanska sportfilmer (samt American Pie när lacrossekillen lämnar matchen för att anlända till konserthallen precis innan kören, i vilken han och hans blivande kvinna ingår, skall inleda sin föreställning).
Det hade gått så snabbt att jag inte hade hunnit bli nervös men nu kände jag blickarna riktas emot mig och bestämde mig för att börja med några säkra kort. Min specialitet är "stalls" vilket innebär att man balanserar bollen på olika kroppsdelar. Jag lade bollen på bl a huvud, axlar, knä och tå innan de tjugo sekunderna var över och min vän TommyFS tog vid med några läckra moves.
De andra var givetvis mycket bättre än jag. Jag skyller inte på något speciellt och har själv hört "men de har ju inget liv, det enda de gör är ju att trixa" för många gånger för att använda mig av någon liknande patetisk bortförklaring. Men att, efter att ha växt upp som vad träben i min omgivning kallat "circusapa", "trixnisse" eller "bollnörd" i en värld där få klarar hundra tillslag i rad med en fotboll, så kände jag mig plötsligt lika hemma som en norrländsk bög (norrländsk eftersom de helt enkelt måste gömma sig längre in i garderoben än de sydsvenska bögarna) som för första gången klivit in på klubben GAY i Soho, London.
När tävlingen, som Curtis från Brisbane imponerande vunnit, var över så kom BevS fram till mig. Han sade att han personligen tyckte att mina nummer varit mest underhållande och kreativa och att höra det från en av världens bästa räckte för mig. Uttryck som "Det viktigaste är inte att vinna" osv är något jag lätt förknippar med en loser men för stunden trivdes jag utmärkt med att i alla fall ha fått visa en publik ett smakprov på vad jag kan göra med en fotboll.
Dagen efter stötte jag på vinnaren Curtis och hans fader på gatan. Eftersom jag skulle till Brisbane veckan efter så bjöd de med mig till en match i A-League (högsta fotbollsligan). Curtis och en annan Brisbanebaserad freestyler, Joe, skulle uppträda utanför huvudingången och jag såg till att vara där i god tid. En DJ spelade skön musik medan en mer avslappnad Curtis gjorde saker med en fotboll ingen var i närheten av att lyckas med i Brasilien. Joe var ännu bättre och en publik på några hundra förbipasserande stannade konstant till för att njuta av en akt i balans, smidighet, uthållighet och bollkänsla. När Curtis såg mig sade han att jag kunde ansluta till dem närhelst jag ville och det krävs ingen ihärdig övertalning för att få mig att freestyla med två stjärnor framför en stor publik. Även jag var nu mer avslappnad och trots min vardagsklädsel så lyckades jag, så snart jag, med en boll på huvudet, återigen hade vandrat in på scenen som en joker, med en rad kombinationer som imponerade på omgivningen.
Oavsett om jag hade blivit bjuden på en (förvånansvärt) bra fotbollsmatch, oavsett om killarnas föräldrar givit mig mat och oavsett om jag fick en local-upplevelse som är få ryggsäckare förunnat, så var det en minnesvärd kväll i Brisbane. Jag har vetat det i hela mitt liv. Det är få saker i livet som är bättre än att trixa med en fotboll inför en imponerad publik.
