Hare Bra!
Mysiga puben Lucky Coq på Chapel Street säljer kreativt utsmyckade pizzor för $4, brygger egen öl (Blond Coq och Black Coq) och spelar ofta Snoop Dogg i högtalarna. Det är några av anledningarna till att Lucky Coq blev mit favoritmatställe i Melbourne. Ända tillls jag fick höra om Hare Krishna.
Hare Krishnas anhängare gick alltid runt på centrala Londons gator dagarna i ända. I stora grupper, parvis och ibland endast representerade av en ensam vilsen HK, spelade och sjöng de, iklädda gula lakan, Hare Krishna-sången. Medlemmar av Hare Krishna ser väldigt olika ut. De kan vara svarta, vita, bruna eller gula men knyts samman av en karaktäristisk frisyr - en rakad skalle som sparat en liten tofs på baksidan(precis som Pierre, stjärnan i Moomsteatern).
Jag hade fått reda på att Hare Krishna i Melbourne inte bara gick runt på gatorna och sjöng samma sång hela sitt liv utan även drev en bespisning på centrala Swanston Street, precis runt hörnet för mig, där man kan äta hur mycket man vill för ca 25 SEK (om man säger att man är student). Första gången jag och Emelie gick dit så blev jag dock skeptisk när jag läste menyn som hängde bakom disken.
Restaurangen skulle servera vegetarisk mat men nu verkade nästan varje rätt innehålla hare. Det visade sig att jag haft rätt så fel om varje rätt och de serverade varje dag en unnderbar currygryta med ris som jag svalde tillsammans med litevis av juice och yoghurtdryck. En man gick runt och delade ut enorma handgjorda blomsterkransar till kvinnorna - en fin gästgest.
I bakgrunden spelar man horribel indisk musik - förmodligen för att få folk att inte orka sitta så länge. Detta överlistade jag snart och tog nästa gång med mig min iPod för att som en maskin kunna trycka i mig födan i takt till musiken, läsandes ett av Hare Krishnas informationsblad som jag inte förstod något alls av. En gång var jag där till stängningsdags och då använde de sig av den effektiva metoden att spela musiken på högsta nivå tills alla rusat ut.
Hare Krishna tror på reikarnation och därför spelar det inte någon större roll förr dem att ägna ett av sina liv åt att iklädda skynken spela och sjunga samma sång dagarna i ända om det kan gagna dem inför nästa pånyttfödelse. Jag hoppas dock att de fina människorna som även jobbar i bespisningen på Swanston Street kommer att premieras lite extra inför nästa liv (kanske med en bonusgrej som fina ansiktsdrag, smidigt växande visdomständer eller stor penis).
Svenska kyrkan, som nattetid i Lund ofta delar ut kanelbullar och varm choklad när klubbarna stängt, i all ära. Men när jag rullar nedför trapporna, fylld av ett hälsosamt mål mat, den enformiga indiska tvåtonsmusiken försvinner och jag åter blir en del av den stora folkmassan på gatan, då är det svårt att inte bli lite religiös.
