Relativt Relevanta Reflektioner

Trettio män och några fler kvinnor från Norden och Baltikum samlades på gården. På bussen hade jag med hjälp av klara fördomar utan problem kunnat peka ut några självklara kursdeltagare men här visades ett spektrum av åldersgrupper, stilar och samhällsklasser. Många skulle göra sin första tysta meditation och vi delade alla samma entusiasm, spänning och öppenhet inför uppgiften samtidigt som jag märkte att det var fler än jag som trots polares rekommendationer inte riktigt visste vad det var vi skulle kasta oss in i. Vi skulle vara tysta, följa instruktioner, inte döda någon och efter tio människor vara bättre människor och det räckte. Det kändes skönt att få dra iväg några isbrytande garv ihop och snacka lite innan vi plötsligt knäpptysta satt på meditationssalens golv för att sedan glida ut med böjt huvud och alla ta en del av den tysta massa vi nu transformerats till att förbli i tio dagar till.

Det som nu tog vid var som någon slags dokusåpa. Jag tänker då i första hand på den enorma mängd av bortklippt material som stackas fotografer tvingats filma genom årens gång i väntan på en liten konflikt. En konflikt uppstod så även i detta fall omgående. I alla formationer av individer träder man in i olika roller vilket i de flesta fall leder till rollkonflikter när två personer ämnar spela samma roll i gruppen. Jag blev snabbt den tysta - gruppens "blyger" om ni så vill. Det brukar vara the safe choice men nu verkade alla träda in i just denna roll och vi stod redan på första dagen inför ett problem. När två personer vill vara gruppens "clown" slutar det med att man helt enkelt får avgöra vem som är roligast. När två personer tävlar om ledarpositionen i gruppen får de med fysisk (som t ex i Mattis och Borkas tvekamp) eller mental styrka visa sig starka. Här försökte vi överträffa varandra i tyst skygghet och hela kampen rann därför snart ut i sanden. Det verkade finnas plats för oss alla.

När kontakten mellan oss var minimal blev vissa saker något svårare att liksom lösa. Om någon stod i vägen var det bara att vänta. Ändå kom jag några gånger på mig själv med att ha byggt upp ett ogillande inför någon i gruppen fastän ingen pratade och det är ett intressant faktum. Vi flyttade oss för varandra så gott det gick, men om någon inte märkte att jag ville gå förbi eller gick in framför mig kunde det hända att det liksom rubbade mitt lugn så mycket att jag bestämde mig för att inte tycka om denne även om jag inom mig visste att det var helt obefogat. En äldre dansk man kunde inte hålla musiken inom sig utan gick nynnandes runt på gården. Jag hade min egen inre musik och den lät bättre än en regelöverträdande danskjävel så jag fick ofta flytta mig när nynnaren kom nära. Jag var medveten om att det inte var något speciellt men såg fascinerat på hur sinnet gör allt även i den mest harmoniska av miljöer för att skapa lite oro. Hade jag varit på en ö med en palm hade sinnet försökt få oss att bli ovänner.
  Att det är så lätt att bygga upp ett agg mot någon annan fastän man inte ens talar pekar på hur skrämmande lätt det måste vara för oss att göra det när vi väl kommunicerar. Sinnet är en sjuk jävel som kollat för mycket på Jerry Springer men nu var jag där för att bli kvitt det.

Män och kvinnor

var åtskilda under hela kursen och jag tyckte mig se några tydliga skillnader mellan våra två parallellt lagda promenadslingor i skogen. För det första låg vi män mest i gräset och lapade sol. Kanske för att det var vår del av den annars jämlika gården som hade gräs och sol. På andra sidan promenerades det flitigt. Alla kvinnor promenerade hela tiden. Det kändes nästan som att de gjorde det i något slags lag medan vi män trots god tyst laganda ändå höll oss för vår egen inre kamp. Mein Kampf. Kvinnorna kunde gå två och två jämsides medan vi män hellre gick ur spåret för att iaktta något av skogens djur än riskerade att hamna för nära någon annan. Stannade en kvinna till för att titta på något spektakulärt i skogen så stod de snart alla där och tog del av detta naturfenomen. Det kvittar om en annan kille stått och iakttagit en elefant som cyklade enhjuling - jag hade inte velat störa vare sig hans, mitt eller elefantens lugn och gått förbi (dessutom iakttog jag ju kvinnornas beteende femtio meter bort istället).

Precis som i vilken annan dokusåpa som helst så föll folk bort. Inte som i Farmen, där man klämtar på stora klockan när man bestämmer sig för att åka hem, dock. Av trettio män lämnade sex och jag har ingen aning om när. Plötsligt kom jag bara på att folk saknades och "överlevandet" gav mitt ego en kick stor nog att motivera mig att fortsätta mitt befriande från det.