Home, Wet Home
Någon pratade svenska! En till! Och en till! Just det, jag var ju i Skandinavien igen.
Resan hade i Jennys sällskap tagit längre en vanligt eftersom vi nog på något sätt hetsat upp varandra att vara i väldigt god tid men det gjorde inget för det hade känts som några få minuter och jag funderade på vad en jorden-runt-resa skulle ha känts som med henne - som en pågatågsfärd mellan Höör och Lund? Det är givetvis kombinationen mellan faktumet att jag alltmer sällan flyger med ett sällskap jag inte tvingats ragga upp på vägen och att jag tillsammans med vissa människor kan se timmar flyga iväg som om de vore konfetti från en fotbollsklack som gör det.
Jenny kände dock inte samma sak. För henne blev resan från London till Växjö en pärs av sistaminutenstress, securitykrångel, borttappade boardingpass, dåliga skämt samt ansvar för en förvirrad världsresenär som numera nonchalerar allvaret i den egna kontinentens lågprisflygningar. Vi skildes åt (hon skildes och jag åt) och snart satt jag vid köksbordet och tryckte i mig min förbeställda trerättersmeny medan min familj förundrades över mitt långa surfhår. Av den utlovade sommar som alla hemma pratat om i veckor såg jag inte röken. Snarare dimman. Det var grått och snart ösregnade det. Jag hade saknat detta - att sitta inne och äta med regn ute. Sverige har definitivt sina kvaliteter.
