Relativt Relevanta Reflektioner

På schemat fanns det visst några meditationspass inplanerade, hade jag noterat när jag på Internet snabbt kollat igenom lite fakta kring Vipassana. Vi skulle ju vara tysta i tio dagar så det var väl det som var meditationen tänkte jag. Lite meditation kunde säkert vara prova på. Snart märkte jag att hela åtta pass på sammanlagt över 10 timmar per dag skulle ägnas åt meditation i salen eller i sitt rum så så fick det bli.

Det började med lite "wax-on, wax-off". Vi lärde oss meditationsgrunderna genom att lära oss att lyssna och känna på vår egen andning. Snart gick vi över till att även på en minimal yta under näsan skulle känna efter förnimmelser just där. Detta gjorde vi de första tre dagarna. Minuterna blev till timmar, timmarna blev till dagar dagarna blev till år och medan jag satt och bokstavligt talat kände mina mustaschfjun sakta växa ut till den eremitskäggväxt jag hoppades ha efter kursens slut, så konstaterade jag; om en dag här känns som ett år är det kanske såhär man ska leva. Man har då levt åttio år men det känns som om man levt 29220* år. Att iaktta sin ansiktsbehårings frammarsch kanske efter några decimeter inte innebär så mycket action och livskvalitet som när fjunen nu såg livets ljus genom mitt babyskinn och om livet vore en god flaska whiskey hade det kanske varit som att spä ut den med 255,675* liter vatten, men teorin känns tänkvärd. Eller, den gjorde i alla fall det då.

Konsten med meditation är givetvis att lära sig att koppla bort sinnet och tankarna - något som kan vara svårt även för den dummaste. Att underhålla sig (med t ex ekvationer som ovan) med tankar under dessa tio dagar var inga problem - problemet var att inte tänka.

  Den fjärde dagen började vi med den riktiga Vipassanatekniken som gick ut på att vi gick från mustaschdelen till att gå igenom hela kroppen bit för bit och känna dess förnimmelser, först ytligt och sedan rakt igenom kroppen tills vi skulle känna kroppen. Under tre av dagarnas meditationstimmar skulle vi nu inte heller få röra en fena (vilket var lätt eftersom vi inte kom i kontakt med någon fisk under hela kursen eller ja, du hajar) under hela timmen.
  Mr Pain knackade på dörren, hängde av rocken och slog sig ner i min rygg. Jag kände mig som på plankan i Robinson när Anders Lundin (vem är programledare idag?) vadade ut för att hugga ner ännu en av plankans brädor. Efter fyrtiofem minuter var att leta efter en subtil vibration på höger överarm ganska en ganska svår uppgift eftersom någon tryckte in en spade i ryggen på mig samtidigt. Det var som att försöka urskilja en kazoo bredvid ett rockband. Spadkillen drog alltid innan jag hann öppna ögonen och dök sedan upp fem minuter in på nästa entimmessittning när jag återigen var tvungen att blunda.

  "Smärtan är din vän" sade läraren som aningen paradoxalt samtidigt bedyrade att vi inte skulle sitta och tortera oss vilket gjorde att frågan var gränsen egentligen går kom upp. Att kunna se objektivt och inte påverkas negativt av smärta leder oss till panna- visdom. När jag kände det som att mitt ansikte svullnade upp och det började värka i min käke nådde jag ett stadium av klokhet. Plötsligt förstod jag. Om smärta leder till visdom så är det därför visdomständer gör så fruktansvärt ont.

Jag funderade egentligen inte så mycket på vad jag höll på med, vilket nog var till min fördel, men ibland satte Vipassana myror i huvudet på mig. En dag kände jag en klar förnimmelse på halsen. Som jag lärt mig noterade jag detta och tänkte att även denna kittlande känsla försvinner med tiden. Allt är förgängligt och hade jag kliat mig på halsen hade hela tanken med att se, acceptera och inte reagera vare sig negativt eller positivt på dessa förnimmelser, förstörts. Snart började det röra sig och jag förstod att det var ett litet djur. Myran kröp upp och satte sig i ansiktet på mig innan den begav sig ut på upptäcktsfärd och snart anslöt polarna. Tre kryp frestade mig samtidigt att röra mig ur min position och stilla som en natt i en julsång bet jag ihop som en högvaktssoldat häcklad av ett fyllo.
  Det handlade om att bli ett med naturen och det kändes som att jag blev det genom att förvandla mig själv till myrstack just då. Dessa "sittningar med fast beslutsamhet" var de, i mina ögon, mest givande sittningarna och efter att de hamnat på schemat så sänktes tyvärr min förmåga att skärpa mig på de andra passen då man både fick byta position och lokal om man ville. Det var tur att det inte var förrän den sjunde dagen jag såg att det på skylten utanför meditationssalen stod: "ligg ej i meditationssalen, om du vill meditera liggandes kan du göra det i ditt rum". Två sekunder senare låg jag i mitt rum och efter fyra sov jag.

Ja, varken maten eller tystnaden var svårare att uthärda än denna meditation som fick rygg och ben att skapa ett eget brinnande helvete medan jag försökte upprätthålla ett vaket sinne och känna små förnimmelser över hela kroppen och sekunderna trycktes ut som ett tuggummi i min bakficka som jag råkat sitta på en dag. Det slutade alltså med att jag under dessa tio dagar spenderade över 100 timmar sittandes, mediterandes. 100 timmar! 100 timmar är så lång tid att man, om man kollat på t ex Simpsons till slut hade tyckt att det var tråkigt.
Om du lyssnar på din favoritlåt i 100 timmar kommer även den att bli Boten Anna i dina öron.
100 timmar är också så länge att kanske en riktigt dålig låt tillslut skulle bli bra, problemet är att det krävs en ganska stark övertygelse om denna teori för att man ska tänka att "fan, jag kör, låten suger ju men jag ger den 100 timmar och ser vad som händer".
Hade jag gjort armhävningar i 100 timmar (inte i sträck) hade jag blivit stark, hade jag promenerat i 100 timmar hade jag hamnat i Hudiksvall och hade jag lärt mig indonesiska i 100 timmar hade jag nog kommit en bra bit in på konversationsstadiet.
Om jag istället hade ägnat dessa 100 timmar åt att plugga matte, om 80 % av undervisningen tillägnats eget studerande i den 2 cm tjocka boken som till hälften bestått av övningsuppgifter och om jag klarat av en sida på i genomsnitt tio minuter och var sida hade varit 0,11 mm tjock så hade jag räknat ut... hur många böcker det blivit men nu fick jag istället en intensivkurs i hur man kör det meditationståg som på väg mot Lycka stannar till i bland annat Smärta och Lidande.

*Åttio år resp. antalet liter (antaget att whiskeyflaskan är 70cl) multiplicerat med antalet dagar per år.
Källa: Min Telefon 2009.