Relativt Relevanta Reflektioner

Den långsamma, lugna och tysta tillvaron gjorde mig väldigt lättroad. Plötsligt hände något och då var dagens "inre samtalsämne" gjort. En kille svimmade till när han skulle resa sig och föll mot trädet han satt under. Kanske hade han, likt Buddha, uppnått totalt medvetande och befrielse där under ett träd, men han hade bara glömt vem och var han befann sig för en stund, förklarade han när jag fyra dagar senare fick chansen att fråga vad som hänt. Kontaktpersonen Daniel hade rusat fram och jag hade försökt att inte vara speciellt nyfiken.

   Något annat som när vi åter tilläts kommunicera var tvunget att redas ut var en incident med en padda och en orm som ägt rum flera dagar innan kursens slut. Ormen hade ätit på paddan som legat kvar men senare hade den varit borta och skeendenas ordningsföljd utreddes nu med hjälp av åtskilliga vittnesmål i en vild och underhållande diskussion. Jag hade inget att tillägga. Jag hade bara sett den enorma paddan som alla förbigående stannat till vid och kort funderat på att chocka alla med att hoppa på den så att den splattades för att se om någon kommenterade det, något som stannat vid en tanke. Det var nog ett klokt beslut - det hade nog varit en regelmässig groda.

  Carina* var en av dagarna ute och körde på de små vägarna mellan åkrar och himmel utanför Ödeshög. Hon skulle hitta till en gård där hon skulle hämta några kattungar och insåg plötsligt att hon var fast i ingenstans. Åkrar och himmel tycktes vara de enda hon kunde fråga om vägen. Snart nådde hon dock en stor gård där det satt fullt av människor utanför och hon kände att någon därinne, trots att de nog var utomsocknens (för så många människor bodde garanterat inte inom en mils radie här) så kanske någon av dem kunde visa var på kartan hon befann sig. Det stod visst en skylt om att iaktta tystnad för en tyst meditationskurs som pågick men dessa människor låg ju bara där i solen och tog det lugnt så det kunde nog inte vara så farligt att fråga.

  Jag låg lite längre bort och såg kvinnan kliva in på gården och fram till vår avgränsning. Vad skulle jag göra när hon pratade med mig? Inte skulle jag bryta min tystnad på grund av att någon inte kunde läsa vare sig kartor eller skyltar. Skulle jag bryta den så skulle det vara genom något riktigt kul som att mitt under ett meditationspass resa sig upp i salen och skrika "jag är botad! Jag är botad! Härligt!" Och sedan gå ut. Min kompis Johan hade varit på kurs med en kille som den tredje dagen valt att hoppa av på detta storstilade sätt. Skulle jag, gå iväg, skulle jag peka mot vår lärare och hämta honom, skulle jag nicka och peka utan att säga något, bara för sakens skull, eller skulle jag även prata med henne eftersom konversationsreglerna redan var brutna och att hjälpa andra med att offra sig själv talades det ju så gott om på föreläsningarna.
  Just när jag skulle ta ett beslut när allas vår hjälte, kontaktpersonen Daniel gjorde en rush över hela gården och liksom våghalsigt slängde sig för att själv ta kulan av ord som ven ur hennes mun, avsedda att träffa oss. Han replikerade tyst och snart lämnade kvinnan gården. Huruvida hon fann vägen eller inte var ovidkommande. Jag fortsatte att betrakta en myras vandring och blotta min hy för att under dessa få lediga timmar se till att utomlandsbrännan upprätthölls någorlunda.

  Carina hade fortfarande ingen aning om vägen men det var inte vad hon funderade mest över just nu. Vad var det där egentligen? Ett sommarläger för stumma? Förmodligen någon slags sekt - nog hade hon hört om dem. En sekt för stumma. Hon hade sett den unga, blonda killen och känt medlidande. De andra såg äldre ut men han verkade inte vara många år över tjugo och redan fast i fördärvet. Kanske skulle de aldrig släppas ut ifrån gården och leva där som någon Josef Fritzl-familj. Det där borde undersökas men inte av mig, tänkte Carina som nu var framme vid gården där katterna skulle hämtas upp. En av dem visade sig vara död. Hur det gick för henne sedan vete katten.

En dag blev som gjord för mig en av de sista meditationspassen när många redan lämnat salen. Eftersom vi nu var en mycket liten grupp blev det som hände ännu kraftfullare. Den indiske mannen några rader framför mig drog av en rejäl fis som var uppbyggd av flera små salvor som en slags fyrverkeritårta. Att koncentrera mig på min meditation efter det var en omöjlighet.

  Maten var vegetarisk och, trots att det i föreskrifterna klart stod att inga religiösa riter eller böner var tillåtna, full av bönor. Till frukost fick vi gröt och till den en röra av dadlar, russin och annat laxerande. Detta i kombination med att vi inte fick prata gjorde att det lättare öppnades nertill - dels för att "skiten", som man säger, sipprar ut ett annat håll om man måste vara tyst och dels av anledningen att ingen kan kommentera det, ens med en gest.
  Det sades ju tidigare att mycket "skit man bär på" från det förflutna skulle komma upp när man nu tvingades att konfrontera sina tankar och inget annat, men jag hade nog trott att det skulle uppenbaras på ett annat sätt. Uttrycket "rensa tanken" kan ju appliceras då det handlar om att uppnå ett klarare sinne såväl som att rengöra sin fysiska bränsletank.

Jag kan, trots att jag varit en tid i Australien, landet där världens 25 farligaste ormar glider runt, fortfarande inte komma ihåg att jag har sett en levande orm i naturen, vare sig där eller i Sverige. En dag, på en femminutersbensträckare, såg jag plötsligt en mitt framför mig. Han var svart och lång och slingrade sig fram som jag sett ormar i bl a Djungelboken göra. Det märkliga var att jag två minuter senare, i den andra delen av skogen, såg min andra orm. Detta var en kopparfärgad liten rackare som mitt framför mina fötter passerade och fick mig att hoppa till. Vad var det naturen försökte säga mig? Undrade jag. Skulle jag ta upp mina ambitioner att slå världsrekord i Snake på mobilen igen? Skulle jag slingra mig ur någon situation? Skulle jag gifta mig? Börja lyssna på snook igen? Blev jag skinnad?
  Jag beslutade mig för att det nog helt enkelt var dags att börja titta på var jag sätter ner mina fötter. Just som jag skulle ta nästa steg märkte jag att jag var på väg att trampa på en snigel. Ormarna hade alltså uppenbarat sig för att rädda livet på snigeln och mitt löfte om att inte döda.

*Carina kan egentligen ha hetat något annat och gjort något annat men hon var kvinna och klev in på gården.