Relativt Relevanta Reflektioner

Välkommen ut, sade jag till Kalle som vid tiotiden den tionde dagen klev ur salen och därmed nu också tystnaden. Förmiddagssolen sken vackrare än någonsin och efter att talet först känts aningen obekant så lossnade proppen och ett enormt kackel bröt ut. Jag hade tänkt att bryta tystnaden redan inne i salen med att brista ut i sången "go' morron, go' mor-gon, hör alla fåglars sång, go' mor-gon, go' mor-gon i kör" men avstod av någon feg anledning.
  Det var mycket skratt och leenden. Några hade fallit ifrån men vi hade grejat det. Lyckligtvis hade vi hela sista dagen på oss att, förutom under de obligatoriska entimmessittningarna med fast beslutsamhet och föredragen som återstod, prata av oss innan vi dagen efter skulle dhamma huset och bege oss tillbaka till den talande verkligheten. Alla hade sin historia att berätta men de hade mycket gemensamt. Alla hade haft sina downs (jag hade downs syndrom vissa dagar) men var nu uppåt värre. "Mycket skit som kommit upp" var det allmänna uttrycket och den gemensamma uppfattningen var nog att sinnet fått sig en liten städomgång.

  Själv hade jag också haft fysiskt ont och många gamla minnen man inte funderat kring på många år hade av någon anledning kommit upp till ytan men det verkade som att jag inte haft drama nog i min uppväxt för att erfara någon riktig omskakning. Många hade ju dessutom dubbelt så lång livserfarenhet som jag. Vipassana handlar mycket om att se saker som de verkligen är och inte förstora varken det negativa eller det positiva. De som tyckte att kursen varit helt underbar och talade med eufori om den resa de varit med om talade ju därmed emot läran så jag höll en ganska låg profil.

  Fördomarna kring hur människorna man i tystnad levt med i tio dagar utan att egentligen känna alls bekräftades eller raserades i ett mingel där det bland annat framgick att båda mina meditationssalsgrannar, som enligt mig suttit som två lugna Buddhor, egentligen kommit dit för att finna det lugn man rekommenderas ha som en del i utbildningen till en PUA - en pick up artist. Förföringsinstruktionsforumen hade nämnt Vipassana, de hade kollat upp det, blivit lockade och nu fullföljt det liksom jag men grundsyftet var inte att bli en Buddha utan snarare att bli en Tom Cruise och skaffa brudar. Det bekräftade ännu en sanning om Vipassana; inte mycket är vad man tror att det ska vara.

  Det hade stått i kursföreskrifterna att kvinnorna inte fick klä sig utmanande och täcka så mycket det gick förutom huvud men ett hopp hade väckts när jag samtidigt läst att "alla trosföreställningar är välkomna". Det hade inte blivit några kvinnor i trosor men jag hade fått ut en hel del annat av dessa tio dagarna.

• Att gå med nersänkt huvud, undvika ögonkontakt, att inte prata med främlingar eller vänner i onödan samt att inte tacka när någon höll uppe dörren för mig var en perfekt anpassning till livet i Sverige för en utlandsresenär.
• När man bara får två mål mat om dagen hjälper det inte att äta två stora portioner gröt och yoghurt med fem mackor och te till frukost och några timmar senare, till lunch, smälla i sig två stora portioner med åtta knäckebrödsmackor, te och dessert.  Maten var underbar och jag tänkte att detta skulle vara lösningen på att mellan elva på dagen och klockan halv sju nästa dag endast få äta två frukter (även om jag första dagen tog fyra för att testa om det gick - ingen kunde ju säga till mig) men redan dörsta kvällen sade den store Vipassanaledaren Goenka i sitt föredrag att detta överätande var helt fel metod så jag skar ner ätandet till hälften och lyckades nog krympa min, av den första veckan i Sverige på åtta månader, som en uppblåst ballong uttänjda magsäck. När jag läst i föreskrifterna undrade jag hur det kunde vara förbjudet att fasta när de bara serverade två mål mat om dagen vilket i princip innebär en regelrätt fasta. Det var tur att jag senare tog fasta på ledarens råd även om jag, ifall jag fortsatt äta i samma stil som den första dagen, varit garanterad att vända hem som en Buddha, i alla fall fysiskt sett.
• Min smärthantering har ofta varit bra men blev nog inte sämre av att sitta still medan en spade grävde efter lagrade sankaras (de känslor av begär eller motvilja man i omedvetenhet skapar gentemot varje förnimmelse i kroppen) i min rygg.
• Att tvingas spendera tid med mig själv i väntan på ett tåg när min iPod dött känns som ett allt mindre problem. Nu får man ju dessutom prata med andra.
• Att konfrontera sitt förflutna ledde till att många tråkiga minnen från min uppväxt som jag tidigare förträngt nu flöt upp till ytan. Bland annat dök Victoria Silvstedts popkarriärförsök Hello Hey från 1999 upp i mitt huvud från ingenstans redan den andra dagen. När den väl släppte var det för en välkänd technoslinga som jag senare identifierade som en del av Peaches hit Rosa Helikopter. Men det skulle bli värre. Jag skulle dyka djupare in under mattan där bortträngt sinnesslam jag flera år tidigare sopat undan nu låg lagrat. Plötsligt uppenbarade sig även Sareks samediscodänga från 2003 års melodifestival.
• Jag har skänkts ett nytt sätt att se på pinsamma tystnader.
• Jag har, i en miljö perfekt för experiment där ingen kan ge nedlåtande kommentarer, fått reda på hur min skäggväxt skulle se ut ifall jag lät den bero i över tio dagar. Det kommer nog aldrig bli mig i Dressman-reklamen. Däremot fick en av killarna lämna lägret den nionde dagen för att åka ner till Spanien och spela in en reklam för just Dressman.
• Att inte tala tvingar till tankar och djupa insikter. En sak, som jag tidigare sällan ens reflekterat över, uppenbarades nu och kändes mer självklar för var sekund som gick; det är förbannat gött att snacka.
• Ödeshög är norrut men inte Norrland. Det ligger trots allt bara en sextimmarsbilfärd bort från det soliga Skåne, Sveriges Kalifornien som jag brukade förklara det som för resenärer från Kalifornien jag stötte på. I Brasilien blev Skåne Sveriges Bahia och i England Sveriges Cornwall, för att folk lättare skulle förstå. Oavsett hur långt det var till Ödeshög så var det norrut och min väska som packades inom loppet av tio stressiga minuter innehöll kläder som kunnat hålla mig levande på nordpolen i flera år. Om jag pallat med tystnaden där, det vill säga.
• Det slutgiltiga syftet med Vipassana är att bli en bättre människa. Det blir man genom att gå den rätta vägen, Dhamma, och sluta identifiera sig med sitt ego som därmed krymper och minskar det begär eller motvilja, girighet eller hat, som ständigt gör oss och andra olyckliga. Jag vill hoppas att jag kommer att bli en lyckligare och ödmjukare människa och genom att ta några första kliv på vägen känns det redan att jag är på rätt spår. Jag är bättre än de flesta på att vara ödmjuk, snart är jag ödmjukast i världen.