Relativt Relevanta Reflektioner

Det organiserade flanerande jag åkt hit med en förhoppning om att delta i hade jag inte sett mycket av. Längs med strandpromenaden en söndag i Chiavari kanske, men fortfarande hade jag inte upplevt något överdrivet - något som verkligen sagt mig att "det här kan du inte se hemma!"
Jag hade i fem veckor gått runt och hälsat på uppskrämda stenansikten (ja, ta dig gärna en sekund för att skapa dig en inre bild av hur man ser ut när man är stel men samtidigt uppskrämd) och hade fått klart för mig att glädje i Italien var något man sprider endast till sina nära och kära. Ett leende till en utomsläkting måste ha ett syfte. Man kan inte bara sprida glädje hursomhelst. 
 
  Den sista kvällen i Höörs vänort fick jag dock lite av mina då bortglömda förväntningar infriade.
Det var Söndag och ett lugn hade lagt sig över den lilla staden. Allt liv var förpassat till en gata i centrum där en större del av invånarna hade samlats för att promenera, fram och tillbaka, minglandes. Jag var hemma. Jag lämnade Valeria och Aldo, föräldrarna i familjen jag besökte, för att själv hitta någon att flanera med. De hade redan blivit imponerade av hur jag nu allt oftare hälsade på folk på gatan men efter två veckor på ett ställe vore allting annat..ohälsosamt! 
 
  Jag träffade snart Giorgio som introducerade mig för hans flaneringskamrater. Sedan gick vi, fram och tillbaka, på den centrala gata som varje Söndag efter kyrka och familjemiddag förvandlas till ett nyktert cocktailparty där folk i alla åldrar skvallrar, minglar och flörtar tills kvällsmaten står serverad. Gruppen var i konstant förändring och för var tionde meter vi gick stötte någon av oss på en vän så att resten fick stanna. Men det gjorde inget. Det var vägen som var målet, målet att inte ha något mål men aldrig vara mållös.

  I vanliga fall kräver ett möte på stan en redogörelse för vart man är på väg. Man skall helst vara på väg till något coolt. Men denna kväll i Citta di Castello fick jag för första gången uppleva det organiserade italienska småstadsmingel jag hört talas om. Jag hade äntligen hittat en plats där ingen frågade vart jag var på väg.