Relativt Relevanta Reflektioner

Efter över två veckor i Citta di Castello, som äntligen badade i ett hav av sol, så begav jag mig söderut, mot den antika huvudstad som jag nu skulle göra mitt tredje besök i. Rom var än varmare och jag fick någon slags ny känsla av att vara utomlands igen. Turisterna trängdes, bilarna bullrade och statyerna ståtade med det Rom som fanns till medan vi i Sverige fortfarande klurade på hur man skulle kunna utvinna eld. För vi visste ju vad eld var, bara inte hur man skulle banka stenarna mot varandra. 
  
  Det hade gått tre veckor av familjeliv, bestämda tider och ett matintag så konstant att hungern, när den någon gång väckt mig mitt i natten, känts som en gammal vän som kommit tillbaka för att säga hej. En vän som inte var välkommen i detta land men som hade smugit sig med, medveten om att vi nog skulle få vår tid tillsammans, jag och hungern, så fort jag kom på egna ben igen. Mellan varje måltid kom mormorn in till mig med pizzabitar och annat tilltugg, även om det bara var några timmar däremellan. Jag mindes Gugliermos hem ungefär likadant. När jag för ett och ett halvt år sedan varit där och hälsat på hade de inte låtit mig gå ensam när det var mörkt och när jag ville se en fotbollsmatch hade de direkt förbjudit mig med motiveringen att det var för farligt.
Därför kände jag att jag, som föredrar livet som en local framför hostellivet och som föredrar mat framför mättnad, skulle go crazy en kväll. Jag tog in på ett hostel och åt inget.

Det är ofta bra att göra lite tvärtom ibland för att upskatta det andra mer och hostelkvällen var ingen besvikelse.
Happy Days motsvarade de flesta av mina förväntningar på ett hostel i Rom:
Den största målgruppen var amerikaner och det gäng som här representerade Obamas lag var några tjejer som pratade brett, överdrev allting och visade prov på grova brister i allmänbildningen, som när de inte hörde skillnaden på Bob Marley och Manu Chao.
Priserna på hemsidan var något billigare än vad jag fick betala när jag kom.
Personalen bestod av icke-italienare som dock anammat landets sliskighet. Killen snackade med de amerikanska tjejerna och plockade plötsligt fram sitt vapen - vodkaflaskan, vars innehåll han fördelade på ett glas åt var och en. Klassisk hostelarbetarmove. Tyvärr så nekade tjejerna hans invit - "I can like smell it from like hear..yak" - och jag gjorde inte hans sits bättre när jag frågade varför han inte bjudit mig vilket ledde till att det tillslut blev jag och en bitter hostelvärd som skålade.
Hostellivet är en tävling i vem som är mest äventyrare och besitter mest "I-dont-give-a-fuck"-attityd och även om jag inte vill det, så hävdar jag mig ganska bra, speciellt i jämförelse med de amerikanska turister som tycker att "the craziest thing ever" är att ha tagit en bild tillsammans med mannen som klär ut sig till frihetsgudinnan och poserar på torgen i Rom (!) för att tjäna pengar. (se bilden från Piazza del Popolo")
Det blev en fin hostelkväll och som planerat träffade jag där folk som jag kunde hänga lite med även senare i veckan då jag skulle bo hos Gugliermo.

  Hans familj visade sig dock vara avsevärt mycket slappare än jag kommit ihåg och skilde sig från andra italienska familjer i flera avseenden; så fort jag nämnde ett land jag varit i så sade modern till stackars Gugliermo: "åk dit, åk dit". De tyckte att jag visst kunde ta en sväng på stan på kvällen. De brydde sig inte om jag inte åt allt de gav mig. De arbetade hårt.
Gugliermos föräldrar var en light-version av italienska föräldrar.

  Min gamla londoninneboende mådde fint. Han hade hämtat sig efter mopedcrashen, som förra året fick honom att flytta hem från London, och hunnit råka ut för ännu en som han nu tagit sig upp på benen efter. Gugliermo har ett stort intresse - motorer - och visade stolt upp sitt garage. Han tog mig också ut till minimotorcykelbanan där han brukar köra. Varför man föredrar pygméversioner av motorcyklar förblev oklart men jag antar att det går att likna vid italienarnas förkärlek till espressokaffet. Det blev några softa dagar i Rom som lystes upp av att solen återvänt med över tjugo grader kärlek över de svettiga amerikanska turisterna och mig.