Relativt Relevanta Reflektioner

Det Italienska språket är inte så svårt som det låter. Det är värre. Det är inte bara att addera ett o på slutet av det svenska ordet som min vän Thahn försökte med när hon sade att något var "smutsigo". Däremot kan man givetvis gissa sig till att t ex de engelska orden som slutar på "tion" nu får "zione" som ändelse istället. Station - Stazione, Relation-Relazione.

  Några överkokta makaroner i det italienska språket är o-orden. Istället för att, som vi svenskar, lägga en rejäl vokal framför ett ord för att understryka att vi menar dess exakta motsats(ja, förutom i undantag som orolig, oväder, odjur) så sätter man här istället ett s framför ett ord för att kasta om dess innebörd. Om man säger contento(nöjd) eller scontento(besviken), comodo(bekväm) eller scomodo(obekväm) är ofta svårt att urskilja. Och när man äntligen satt ett o framför ordet för vädersträcket väst(ovest), så betyder det inte öst utan väst.
Några falska vänner i italienskan är "caldo", som inte är adjektivet kall utan varm, samt voi/noi som inte är vi/ni utan ni/vi. Rörigt.
  
När jag kom hit hade jag framförallt fyra punkter inom vilka jag ville utveckla min italienska.
  Jag ville lära mig att ge komplimanger åt mat och kvinnor på ett riktigt italienskt passionerat vis. Italienskan är världens mest romantiska språk (finskan får träda åt sidan) och de italienska männen har tinat upp frusna nordiska kvinnohjärtan sedan flygplanet uppfanns.
  Jag ville lära mig att bli ursinnig på det där härligt italienska, aggressiva sättet. Som Lill-Erik när han skäller ut en förstummad pizzabagare spelad av Adde Malmberg i Bert. Anledningen till att jag aldrig skäller ut någon, vill jag hävda, är för att jag helt enkelt inte kan göra det med mitt skånska modersmål. "Che cazzo fai idioto porcha troja di merda" är helt enkelt kraftfullare än "ah du, va fan sysslar du me, jävla fubbick".
  Jag ville lära mig några riktiga italienska popballader (ja, det kallas så här, men på svenska skulle det kallas dansband) att sjunga och spela gitarr till under tjejers fönster varma sommarnätter.
  Jag ville lära mig gesterna. Gesterna som förstärker allt vad italienarna säger och som gör det så roligt att se dem på prata i telefon. 
 
  Det visade sig att den outtömliga källa av superlativ och skällsord som det italienska språket besitter var svår att plocka fram bara sådär när jag frågade efter den. Det krävdes helt enkelt en passande situation för det. Att jag själv fick leta efter superlativen i ordböcker och kärlekssånger medan det varje dag kom fram nya skällsord säger väl en del om vilken av italienarnas "heta" sidor som får(bilden) mest av deras pastaenergi. 
  Kärlekssångerna vill ingen jag träffat veta av och att ta upp ämnet Eros Ramazzotti, som för mig och den äldre generationen här är en sann kärlekshjälte, skapar lite samma stämning som när man nämner Hitler i Tyskland.
  Gesterna, som jag och Marlene finslipat den sista veckan, börjar sitta. Det gäller att pressa samman alla fingrarna, gärna på båda händer samtidigt, och med lagom avslappnade handleder röra underarmarna upp och ner för att understryka vad man har att säga och uttrycka den där avslappnade aggressiviteten som italienarna kan så mycket bättre än vi bägaren-rinner-över-inväntande nordeuropéer.

   Bello, bene och buono är nästan de enda tre adjektiv man beskriver för att beskriva allt fint, bra, duktigt, vackert eller gott medan de negativa orden i det italienska språket skulle kunna bli en ordbok bara de. Att man använder uttryck som t ex "mindre dåligt" och "mindre dyrt" istället för att säga "bra" och "billigt" vittnar också om en allmän inställning till livet som hade behövt några veckor på Bali eller lite mindre sötsaker.
Språket säger en del om folket som talar det. Det är ju språkets uppgift. Att säga saker.

Antikens kylskåpspoesi. De var allt bra före oss på den tiden.