Relativt Relevanta Reflektioner

Jag hade hela tiden sökt mig neråt i skon. Neråt mot värmen. Men när jag förstått att det ändå inte skulle bli varmare än de sköna dagarna jag spenderat i Rom så bestämde jag mig för att, precis som när jag numera går på fotboll, gå vid sidan om planen och strunta i att hamna mitt i klacken. Så mina vänner i Bari får vänta tills sommaren åter steker över stan. 

  Tåget gick istället till Toscana där Marlene, som jag jobbat med på Nobu, mötte upp. I hennes hemstad Lucca ägde denna helg en stor seriefestival rum och jag fick redan på tåget stifta bekantskap med en bråkdel av de nördar, inte sällan utklädda till sina favoritseriefigurer, som skulle komma att förgylla våra dagar i staden. En tjej jag pratat med på tåget skulle, som med de flesta tjejer man träffar på tåg, bli mött av en "killkompis" som skulle "visa henne runt". Denna gång visade sig killen vara en lång man i skägg, riddarrustning och svärd så jag gick snabbt därifrån och letade efter min väninna. 

  Jag fick en guidad tur inom stadens ringmurar men intresset för kyrkorna svalnade snabbt i jämförelse med det nöje som fanns i att betrakta dessa nördar som rest över land och rike för att i tre dagar klä ut sig till en tecknad figur. Jag funderade på om det räckte med att ta livet på en av de fjuniga tonåringarna i löjliga kläder för att kunna titulera sig seriemördare.

  Förutom allsången till Eros Ramazzotti, de italienska filmerna och mina experiment med mp3-spelaren som hjälp i glosförhören innan även denna nymodighet hunnit bannlysas i skolan, så var ett av mina klaraste minnen från italienskalektionerna matprogrammet Aspergren mitt i Toscana där vi fick se tv-kocken operera i landets naturskönaste och matrikaste landskap. Jag minns inte så mycket mer än ostar, pasta, kött och gröna ängar. Och mitt besök i Toscana skulle ge mig exakt samma intryck. Vi stannade, förutom en strandutflykt och någon promenad, mest hemma denna sista riktigt varma helg. Och Marlenes mor måttade mängder mat mot min motvilliga mun.

  Vi åt upp all mat i den närmsta omkretsen så man fick beställa upp mer från Rom. Mamman njöt av att ha sin Milanoboende dotter hemma och tryckte i oss pasta, skinka, korv, biffar,vildsvin, soppor, pajer, bröd, kakor, tårta och annat utanför kostcirkeln. Men det räckte inte. Istället för att nöja sig med ett "det här smakade minsann", så blev denna fras inledningen till diskussioner om mat som aldrig slutade. Eftersom jag inte hade något att tillföra så ledde det till att jag åt ytterligare. Helgen avslutades i viareggina där en morbror lurade oss genom att fråga om han fick bjuda på te. Plötsligt var bordet fullt av sötsaker och vi var, proppmätta, tvugna att äta lite till. 

  Den familjefödofälla som jag bestämt mig för att aldrig mer falla i var tydligare än någonsin och ändå hoppade jag glatt i. Är man i Australien får man surfa, är man i Brasilien får man spela fotboll och är man i Toscana så får man äta, vare sig man vill eller inte.
Man brukar ju säga att resor gör att man växer som människa och i Toscana blir det väldigt bokstavligt.

Marlene och jag tog ett bett av jättechokladpumpan på chokladmarknaden i Viareggio