Relativt Relevanta Reflektioner

Varje morgon är en timmes kamp mot berget. Bergen som omger Chiavari är klädda i olivträd och här och var sticker en liten kyrka upp genom odlingarna. Snart förvandlas den slingrande lätta uppförsbacken till något som mer påminner om backen brevid Höörs Livs -fast flera kilometer lång. Förmiddagssolen står högt och liksom trycker ner mig i asfalten medan pulsen slår som i en basshunterlåt.
Det räcker med att titta ut över Chiavari. Över havet. Över bergen. Över grannstäderna. För att rösten inom mig som flåsar "avanti, avanti" ska ge mig ny kraft. Framåt, Framåt.
  Jag började med att springa till första kyrkan och sedan vända. Nästa gång sprang jag förbi kyrkan och upp till byn på andra sidan toppen av berget. Gången efteråt nådde jag förbi byn och upp till nästa kyrka som ligger så långt upp på toppen man kan komma och nyligen fick jag reda på att det finns en slinga runt själva toppen som jag har börjat springa innan jag studsar ner igen.
  Jag vet inte var jag hamnar till våren men jag är säker på att inte många spelare i division 3 nu är uppe och springer i bergen.
  Att börja dagen med en rejäl löprunda är optimalt. Jag besegrar alltid berget. I Londons parker, på brasilianska stränder, cypriotiskt..ööh..löpband(tog aldrig med mig skorna dit), längs med Yarra River i Melbourne, på kullarna mellan de heliga floderna på Bali och nu i de italienska bergen har jag svettats och klarnat mitt sinne.
Italienarna förstår det inte. Ingen som jag hittills pratat med, förutom några som spelar fotboll då och då, rör på sig mer än nödvändigt. Istället häller de i sig oljor, pasta, vitt bröd, öl och vin och att jämföra detta med brasilianarna, som varje kväll motionerade och gjorde strandpromenaderna mer packade än svenskar på finlandsfärjan, gör det svårare att kalla utgången i VM -94 slumpartad.
  Kampen mot berget gör att jag efter aperitivon (italiensk klassiker som innebär att man köper en drink och får äta en himla massa vilket för mig inte spelar någon större roll eftersom jag ändå får allting gratis hos mina vänner där alla ändå hänger om kvällarna) varje kväll känner mig sömnig.
Bergslöpningen är som livet. Jag springer och springer, slingrar mig fram. Det är tungt men hur jobbigt det än känns så gäller det att se glaset som halvfullt. Halva
vägen är ju faktiskt nerförsbacke! Bergsäkert.