Relativt Relevanta Reflektioner

Citta di Castello är beläget i hjärtat av inlandet, omges av åkrar, har ett flertal pizzerior, frisersalonger och affärer, fjuniga mopedungdomar och en tågförbindelse med omvärlden men sedan slutar likheterna med Höör, stadens vänort i Sverige. I Höör är det svårt att finna tryfflar, vi saknar en ringmur (och CdC saknar en Ringsjö) och Orupsbacken matchar inte riktigt de berg från kedjan Apennerna som omger mitt nuvarande hem.
  Bortsett från det kalla klimat som nu är på ett, förhoppningsvis tillfälligt, besök i Umbrien så har jag det optimalt och det tack vare den underbara familj som jag gästar. Föräldrarna Valeria och Aldo var under en vecka för tre år sedan gäster hos oss i Höör när deras kör gjorde ett utbyte med vår musikskola och sedan dess har vi hållt kontakt och pratat om att jag skall komma och hälsa på. Nu är jag här och det är ingenting jag ångrar.
Valeria och Aldo har två mycket skötsamma barn; Leonardo, 17 och Julia, 15, samt en underbar mormor som bor i lägenheten intill. Farfadern som jag i Söndags också fick stifta bekantskap med stack inte heller ut ur mängden. En ståtlig man i kostym som berättade om sitt passionerade fiolspelande som fotrfarande höll honom vid liv.
Tillvaron är som tagen ur en Kellog's-reklam.

  Fadern är klok och varm men också charmigt barnslig med ett specialintresse som tar upp varje kväll och morgon innan jobbet - datorspelet World of Warcraft.
Modern är omtänktsam och uppfostrar barnen väl, men med glimten i ögat och bjuder på sig själv som en Marge Simpson.
Storebrodern är supersocial och nog en riktig ung charmör som kvällen innan volleybollmatcher går ut och roar sig men, till skillnad från hans jämnåriga, inte behöver dricka alkohol för att bli en festprisse.
Lillasystern påminner om Lisa i Simpsons. Julia är duktig på att teckna, spela musik och har perfekta betyg. Hon riktigt bra engelska och läser en gymnasielinje inriktad på språk, kultur i grekiska och latin.
Mormorn lagar underbar mat, är pigg, glad, kommer med knivskarpa kommentarer och hjälper i egenskap av gammal lärare gärna till med läxorna.
 
  Jag hinner aldrig smälta ett mål mat helt innan nästa står på bordet inne hos mormor. Pasta, prosciutto, parmesana, mortadella, salami, pesto, hembakta efterrätter och vitt bröd. Jag hann knappt lägga min smutstvätt i en påse i mitt rum innan den var borta för att några dagar senare ligga vikt på sängen. Alla tar sig gärna en halvtimme för att med hjälp av böcker och internet förklara något i den italienska grammatiken som haft extra svårt att tränga in i min nu olivoljiga hjärna. Julia och jag spelar både italienska och engelska sånger med gitarr, munspel och sång för att båda lära oss lite på det andra språket. Jag visar Leo fotbollstrix och snackar om det sjuttonåriga livet som en erfaren storebror (som varit sjutton år i fem år snart tamesjutton). På min första lördagskväll fick jag följa med Leo på en helkväll med det hormonstinna grabbgänget som började på en pizzeria i stan och gick via en bar till en överfull men fin klubb där medelåldern var hög och stämningen god. 

  Familjen bor under sommarmånaderna i ett gigantiskt hus (vars utsikt är bilden ovan) uppe på en kulle som jag gärna kommer och hälsar på i nästa sommar och när jag såg huset kom jag att tänka på något som jag tidigare inte reflekterat över- familjen är inte helt utfattiga.
Om dagarna är de andra i skolan eller på jobbet och jag pluggar italienska i lägenheten, hänger med mormor eller cyklar på upptäcktsfärd men hinner inte så långt eftersom lunchen står på bordet klockan två. Min tillvaro i Citta di Castello är idealiskt men, som jag lärde mig under min vipassanameditationstid, är ingenting beständigt och vi får se hur länge det varar. Det perfekta.