Relativt Relevanta Reflektioner

Hans hår var svart, räckte ner till nacken och smektes mjukt av strandpromenadens försiktiga kvällsvindar. Hans vita, nystrukna skjorta slank ner under de tighta jeansen och dess knappar var uppknäppta från strax under det brunbrända, behårade bröstet. Trots att sensommarsolen sakta sänkte sina sista strålar över strandpromenaden så satt solglasögonen fortfarande kvar och det hade nog faktiskt sett mer onaturligt ut om de inte gjort det.
 
  Han stod lutad mot räcket ovanför stranden som för att fullborda den magnifika bild av en skymning över berg, kullar, småbyar, stränder, hav och fridfulla flanörer som jag och christina såg ifrån vår uteservering.
Han kan ha hetat Gianlucca, Luigi, Alessandro eller något annat passande för en Italiensk charmör.
Förmodligen väntade han på någon. Förmodligen en vacker Italienska som han skulle bjuda på en underbar middag med vin.
 
  Han lämnade sin pose, gick några meter fram och intog i samspel med räcket en ny.
Jag tänkte att jag skulle vilja vara honom men visste att jag, även om jag stått där i hans kläder, nog snarare skulle se löjlig ut än denne man som bar upp dem med en självklarhet som fick det faktum att stranden låg vid havet att framstå som något tveksammare.
 
  Tvätt som hänger i smala gränder, underbara pizzor, olivträd och små caféer till trots. Jag tog en sked pistagenötglass i munnen, lutade mig tillbaka och konstaterade att han, mannen vid räcket, var det mest italienska jag någonsin sett.

Ovan: några andra italienska stereotyper jag sett.