Köttmarknad och Bukfylla
Är jag hungrig eller mätt? Är jag trött eller pigg? Är jag man eller kvinna? Ok, den sista vet jag ganska säkert men i övrigt är det något som inte känns bra och det beror inte på att jag om några timmar ska lämna mitt smultronställe, Chiavari. Jag är en smula yr och får sätta mig ner då och då medan jag omsorgsfullt korvpackar ner mitt liv i den lilla resväskan.
Allt började vid åttatiden igårkväll. Jag var vrålhungrig - inget märkvärdigt i det - och började tillaga en italiensk specialitet som består av mjöl mm. Rätten finns i olika former och färger och förvandlas i det kokande vattnet till mjuka små välsmakande bitar som passar bra ihop med olivolja och ja, allt möjligt annat. Pasta, som det kallas, hade säkert blivit en succé om vi i Sverige vågat vidga våra matvyer lite och inte bara ätit samma gamla husmanskost som alltid - kebab, falafel, vårrullar, tacos, sushi mm.
Det var min sista kväll i Chiavari och framförallt sista kvällen för Nicola, som likt mig nu söker lyckan och språket, fast i Spanien. Vi skulle ut och äta på restaurang tillsammans vid tiotiden när alla slutat jobba. Av de senaste veckornas erfarenheter har jag lärt mig att det aldrig är bra att vara för hungrig när man anländer till en restaurang här eftersom hundralapparna då lätt kan flyga iväg i ett virrvarr av antipasti, primo pasto, secondo, dolce, caffé och limoncelli. Äta ute gör jag gärna för den sociala biten men det är inget jag ofta själv föreslår och aldrig något jag skulle få för mig att göra utan sällskap, ändå har det praktiskt taget blivit mat ute varje dag som jag spenderat i den passionerade matlagningens hemland. Så jag åt en rejäl portion pasta carbonara. När den var uppäten var klockan tio och det var dags att gå eftersom vi bestämt träff klockan tio vilket innebär halv elva.
Det var ingen typisk italiensk restaurang, det var en brasiliansk och jag kunde glatt briljera med att hälsa på alla på portugisiska. När jag såg att Sampdorias fotbollsstjärna Antonio Cassano(pa bilden uppe i hogra hornet), som tidigare spelat i Roma och Real Madrid satt vid ett bord och åt med några sopranoskostymkillar som säkert var styrelsemedlemmar i klubben och att argentinaren Luciano Figueroa från Serie A - klubben Genoa satt vid ett annat bord med sin familj så bestämde jag mig för att gå och ta ut lite mer pengar. Detta skulle visa sig onödigt eftersom kvällen, till Nicolas - inte min - ära, bjöds på. Det visade sig vara en av de typiska brasilianska restaurangerna där kyparen konstant besöker bordet med nya köttsorter han skär av ett spett.
Det började nätt med lite tilltugg och tog aldrig slut. Knappt hade jag hunnit titta på köttbiten innan nästa låg på min tallrik och eftersom jag även utan en skål pasta i magen inte är den snabbaste i maten så låg det snart ett köttberg framför mig. Ett berg som jag plötsligt kände ett tvång att bestiga trots att det redan var så långt ifrån levande man kan komma. Jag åt. Och åt. Och åt. Kött från djur jag på italienska aldrig hört talas om vandrade ner längs min strupe och fyllde min magsäck tills den blev någon slags mångartad Noas Ark som översvämmades av vin, caipirinha och mängder av vatten.
Den del av mig som i pasta- och brödlandet suktat efter lite mer protein fick nu svar på tal och snart satt jag, inte helt oväntat, ensam kvar och åt. Det kändes helt okej då. Sista spettet kom med varm annanas, vi drack kaffe, sade boa noite och gick ut i den friska luften. Jag var inne i något slags rus och det tog ett tag innan munnen var redo att börja prata igen. Vid tvåtiden rullade vi hemåt och en timme senare sov min utvidgade kropp som någon som efter en rejäl utekväll äntligen får sova ruset av sig. Idag mår jag som jag förtjänar - bakfull, matfull, bukfull men inte ångerfull.
Allt började vid åttatiden igårkväll. Jag var vrålhungrig - inget märkvärdigt i det - och började tillaga en italiensk specialitet som består av mjöl mm. Rätten finns i olika former och färger och förvandlas i det kokande vattnet till mjuka små välsmakande bitar som passar bra ihop med olivolja och ja, allt möjligt annat. Pasta, som det kallas, hade säkert blivit en succé om vi i Sverige vågat vidga våra matvyer lite och inte bara ätit samma gamla husmanskost som alltid - kebab, falafel, vårrullar, tacos, sushi mm.
Det var min sista kväll i Chiavari och framförallt sista kvällen för Nicola, som likt mig nu söker lyckan och språket, fast i Spanien. Vi skulle ut och äta på restaurang tillsammans vid tiotiden när alla slutat jobba. Av de senaste veckornas erfarenheter har jag lärt mig att det aldrig är bra att vara för hungrig när man anländer till en restaurang här eftersom hundralapparna då lätt kan flyga iväg i ett virrvarr av antipasti, primo pasto, secondo, dolce, caffé och limoncelli. Äta ute gör jag gärna för den sociala biten men det är inget jag ofta själv föreslår och aldrig något jag skulle få för mig att göra utan sällskap, ändå har det praktiskt taget blivit mat ute varje dag som jag spenderat i den passionerade matlagningens hemland. Så jag åt en rejäl portion pasta carbonara. När den var uppäten var klockan tio och det var dags att gå eftersom vi bestämt träff klockan tio vilket innebär halv elva.
Det var ingen typisk italiensk restaurang, det var en brasiliansk och jag kunde glatt briljera med att hälsa på alla på portugisiska. När jag såg att Sampdorias fotbollsstjärna Antonio Cassano(pa bilden uppe i hogra hornet), som tidigare spelat i Roma och Real Madrid satt vid ett bord och åt med några sopranoskostymkillar som säkert var styrelsemedlemmar i klubben och att argentinaren Luciano Figueroa från Serie A - klubben Genoa satt vid ett annat bord med sin familj så bestämde jag mig för att gå och ta ut lite mer pengar. Detta skulle visa sig onödigt eftersom kvällen, till Nicolas - inte min - ära, bjöds på. Det visade sig vara en av de typiska brasilianska restaurangerna där kyparen konstant besöker bordet med nya köttsorter han skär av ett spett.
Det började nätt med lite tilltugg och tog aldrig slut. Knappt hade jag hunnit titta på köttbiten innan nästa låg på min tallrik och eftersom jag även utan en skål pasta i magen inte är den snabbaste i maten så låg det snart ett köttberg framför mig. Ett berg som jag plötsligt kände ett tvång att bestiga trots att det redan var så långt ifrån levande man kan komma. Jag åt. Och åt. Och åt. Kött från djur jag på italienska aldrig hört talas om vandrade ner längs min strupe och fyllde min magsäck tills den blev någon slags mångartad Noas Ark som översvämmades av vin, caipirinha och mängder av vatten.
Den del av mig som i pasta- och brödlandet suktat efter lite mer protein fick nu svar på tal och snart satt jag, inte helt oväntat, ensam kvar och åt. Det kändes helt okej då. Sista spettet kom med varm annanas, vi drack kaffe, sade boa noite och gick ut i den friska luften. Jag var inne i något slags rus och det tog ett tag innan munnen var redo att börja prata igen. Vid tvåtiden rullade vi hemåt och en timme senare sov min utvidgade kropp som någon som efter en rejäl utekväll äntligen får sova ruset av sig. Idag mår jag som jag förtjänar - bakfull, matfull, bukfull men inte ångerfull.
Kommentarer
Trackback
