Relativt Relevanta Reflektioner

Sagan om Chiavari fick sitt slut för den här gången och tåget tog mig längs kusten upp till Genova, Christoffer Columbus hemstad med drygt 600 000 invånare, universitet och två lag i högstadivisionen i fotboll, men framförallt; en stad som inte ligger i Schweiz. Det är Genéve. Det hade återigen visat sig att flygplanskonversationer kan öppna dörrar. Dörrar som till synes kan vara farliga men som leder till vidgade vyer och slutligen lång sömn. Jag talar om att lära känna sina flygkamrater och inte om konversationer som går ut på att hetsa varandra till att öppna nödutgången. Pensionärsparet Sergio och Maria var på väg hem från Köpenhamn efter att ha besökt sin son som studerar där och var så pratglada att de två timmarna i luften slutade som en italienska kick-off-kurs som många hade betalt dyra pengar för. Snart pratade jag italienska helt flytande, förlåt, flygande. 

  De hade bjudit in mig till sitt hem i Genova och jag är glad att någon gång faktiskt kunna göra verklighet av dessa tusentals meningslösa adressutbyten som sker så fort man börjar konversera med en medresenär. Jag råkade bli tre timmar sen och tänkte att det nog inte skulle göra så mycket, mina vänner är ju inte bara pensionärer, de är ju också italienare, men när jag kom var Sergio på väg ut och resten av dagen blev en språngmarsch. Först hämtade vi Maria och sedan gick vi på en maratonlång sightseeing genom de gamla kvarteren där det fanns fler kyrkor per capita än det fanns människor. Vi gick in i varenda kyrka, analyserade varenda tavla och varenda stensort som ju kom härifrån trakten. På några timmar hade jag sett det mesta av gamla stan i Genova som påminde om Salvadors Pelourinho snarare än Stockholms dockhusversion. Sedan inkvarterade jag mig i deras enorma lägenhet vid havet med en stor takterass och en innergàrd där man om kvällarna hör den operasjungande grannen öva.

  Det är bra att hänga med ett par pensionärer. De har inget bättre för sig, de kan ingen engelska, de har tålamod med min italienska, de hjälper gärna till, de lagar god mat, de behöver någon att ta hand om etc etc, men allt är inte en dans på kaffebröd. De pratar högt skit om alla "svartingar" som kommer och förstör den gamla staden och om bögar som man ser allt oftare. Det enda området i staden, bland barerna på torgen i den gamla stadsdelen, som tilltalat mig rejält, förbjöds jag direkt att kvällstid besöka på egen hand. Om jag vill göra något är det lätt att det blir en väldigt stor sak. Om jag nämner fotbollslaget Sampdoria blir det dålig stämning eftersom frun hejar på dem och mannen är Genoa-supporter. Att jag träffat självaste Cassano tyckte han var sådär. 

  Jag får stå till svars för varför vi inte är katoliker i Sverige och varför jag inte pratar oftare med mina föräldrar eftersom de ringer sina barn på 26 och 30 år varje dag. När jag äter pasta får jag inte använda kniv, när jag äter frukost måste jag hälla flingorna i kaffet och äta dem så för så äter man flingor här och så har man alltid gjort. Jag är inte här för att leva något charterliv och rättar mig hellre snällt in för att få uppleva hur genovesiska pensionärer lever, tycker och tänker. Jag har sett en del, tryckts i typisk italiensk mat och pratat italienska konstant men också åkt tåg i en timme för att känna mig som tio år yngre och det är nog ganska lagom att bara stanna två nätter i den åldern innan resan fortsätter.