Spår ingen ljus framtid för infraostrukturen
Att färdas med tåg är det högst rekommenderade resesättet i italien. Därmed är det inte sagt att det är bra. Självmordsmotorvägar och överpris på inrikesflyg har bara råkat främja tågtrafiken som sällan går som på räls.
Skillnaden mellan kollektivtrafiken i Brasilien och i Italien kan symboliseras av att de brasilianska busshållplatserna saknade tidtabeller och bussarna kom när de ville medan de italienska hållplatserna har tidtabeller och bussarna kommer ändå när de vill.
Behöver jag byta tåg är det sällan något problem att det första tåget blir en halvtimme sent eftersom tåget jag ska byta till med största sannolikhet också är det. Alltid försenat. Som tur är är otur i en tågtur inte hela världen för mig men jag avundas inte dem som tvingas pendla här. Det skulle vara som att späda ut sina havregryn med sand och tvingas börja varje dag med att hoppas att just den morgonen är morgonen då gröten består av havregryn.
De gamla tågen bullrar fram och i de obekväma sätena är det lika omöjligt att försova sig och missa sitt stopp som i Salvadors richterskalöverskridande stadsbussar. Värmen förvandlar snabbt de kvava vagnarna till en rullande bastu. Tysta kupéer, något som jag hemma bara tänkt på som ett löjligt svenskt tråkpåfund, framstår bland skrikande italienare i alla åldrar som en idé så genialisk att den kanske borde ha prioriterats framför saker som Colosseum, Mona Lisa, Peterskyrkan och det lutande tornet.
Biljetterna är relativt billiga men jag ångrar alltid mina köp eftersom konduktörerna aldrig tar sig tid att kontrollera om jag gjort det eller ej.
På de två tågen som under tre timmar tog mig mellan Genova och Pisa kom ingen för att se min biljett. Däremot klev tre poliser på och krävde mitt pass som de under en kvart skrev av och verifierade med ett telefonsamtal samtidigt som jag fick redogöra för vad jag gjorde i landet, hur jag hade råd med det, hur jag hade bekostat asienstämplarna i mitt pass, vad jag jobbade med, vad jag tjänade och varför jag inte reste med en flickvän. Kontrollen var av ren rutin - jag har sett poliserna här göra razzior på gängen som hänger kring strandpromenaderna - och frågorna säkert bara av lite nyfikenhet men jag kände mig ändå lite som Robert Gustafssons rollfigur Leffe i Sunes Sommar när han blir utfrågad av Sune och Håkan som slutligen tar hans lakritsbåtar.
Poliserna på tåget hade kanske fått ett spår att följa upp.
Skillnaden mellan kollektivtrafiken i Brasilien och i Italien kan symboliseras av att de brasilianska busshållplatserna saknade tidtabeller och bussarna kom när de ville medan de italienska hållplatserna har tidtabeller och bussarna kommer ändå när de vill.
Behöver jag byta tåg är det sällan något problem att det första tåget blir en halvtimme sent eftersom tåget jag ska byta till med största sannolikhet också är det. Alltid försenat. Som tur är är otur i en tågtur inte hela världen för mig men jag avundas inte dem som tvingas pendla här. Det skulle vara som att späda ut sina havregryn med sand och tvingas börja varje dag med att hoppas att just den morgonen är morgonen då gröten består av havregryn.
De gamla tågen bullrar fram och i de obekväma sätena är det lika omöjligt att försova sig och missa sitt stopp som i Salvadors richterskalöverskridande stadsbussar. Värmen förvandlar snabbt de kvava vagnarna till en rullande bastu. Tysta kupéer, något som jag hemma bara tänkt på som ett löjligt svenskt tråkpåfund, framstår bland skrikande italienare i alla åldrar som en idé så genialisk att den kanske borde ha prioriterats framför saker som Colosseum, Mona Lisa, Peterskyrkan och det lutande tornet.
Biljetterna är relativt billiga men jag ångrar alltid mina köp eftersom konduktörerna aldrig tar sig tid att kontrollera om jag gjort det eller ej.
På de två tågen som under tre timmar tog mig mellan Genova och Pisa kom ingen för att se min biljett. Däremot klev tre poliser på och krävde mitt pass som de under en kvart skrev av och verifierade med ett telefonsamtal samtidigt som jag fick redogöra för vad jag gjorde i landet, hur jag hade råd med det, hur jag hade bekostat asienstämplarna i mitt pass, vad jag jobbade med, vad jag tjänade och varför jag inte reste med en flickvän. Kontrollen var av ren rutin - jag har sett poliserna här göra razzior på gängen som hänger kring strandpromenaderna - och frågorna säkert bara av lite nyfikenhet men jag kände mig ändå lite som Robert Gustafssons rollfigur Leffe i Sunes Sommar när han blir utfrågad av Sune och Håkan som slutligen tar hans lakritsbåtar.
Poliserna på tåget hade kanske fått ett spår att följa upp.
Kommentarer
Trackback
