Relativt Relevanta Reflektioner

Kl 10.45
Luften är härligt ljummen

, solen värmer och bakom den lilla byn Chiavari skymtar de gröna kullarna. Alarmet på min nya telefon hade efter en lång gårdagskväll inte lyckats väcka mig och när jag väl hade kollat på klockan så hade den visat nästan en timme mer än jag ställt in alarmet på. Tack vare utmärkta förbindelser satt jag 25 minuter senare på tåget som inte skulle avgå förrän tio minuter senare. Två och en halvtimmes tågfärd genom ett vackert landskap senare klev jag av. Jag är äntligen i Italien på riktigt och jag älskar redan denna lilla by söder om Genova.
  Enda nackdelen med Chiavari är att min vän Steven, nu trekvart efter att mitt tåg anlänt, fortfarande inte dykt upp för att hämta mig som vi bestämt. Jag kan heller inte få tag på honom om jag inte köper ett italienskt telefonkort och han kan ej heller få tag på mig. Men vad gör det. Chiavari känns som det riktiga Italien och där kommer man nog ofta lite sent.

Kl.15.00
Att Steven inte dykt upp som planerat oroade mig inte det minsta. Tvärtom-nu fick jag ju möjlighet att åter på egen hand ge mig ut på jakt efter honom med min italienska som en lykta eller ja, än så länge kanske snarare mer som en tändare, i mörkret.
  Jag frågade mig fram till en mobilteleaffär och kunde, när jag slutligen guidats rätt av solpromenerande italienare, köpa ett italienskt sim-kort och ringa till steven som snart hämtade upp mig.
Steven jobbar med sina gamla kompisar från londontiden i en egenhändigt nyöppnad, fräsch bar där nästan alla har lärts upp av flavio, min och stevens barchef på nobu i london. Jag slog mig ner med gazetta dello sport,blev bjuden på cocktails, tilltugg och mat medan jag konstaterade vilken tur det varit att jag vaknat av mig själv denna morgon då min mobil försökt hålla mig kvar i modellernas och modesnobbarnas Milano.