Relativt Relevanta Reflektioner

Jag ville inte bli som killarna i A-laget i fotboll. Jag ville inte bo i Höör som vuxen och jag hade framförallt inte lust att bli någon som hänger på Jägers(lokalt uteställe) 20+. Ändå hade det nu nästan gått en vecka sedan jag lämnat byn när jag satte mig på cykeln, lämnade Mats (farsan) som jag hängt med hela veckan, och begav mig till mina gamla fotbollsvänner som hade förfest. Det ena ledde till det andra, festen var kul och snart stod jag där i kön och såg faktiskt fram emot att komma in på klubben jag inte besökt på flera år.
  Mitt inträde hade förvisso betalts av någon som tyckte att jag hellre skulle gå till Jägers än en annan fest som lockade, men jag kände ändå att saker och ting hade förändrats något. Saker behöver inte alltid vara dåliga för att de ligger nära där man bodde när man utförde sina behov lite närsomhelst i en blöja. 

  Det visade sig inte ens vara det vanliga Jägers 20+ utan ett specialgjort party med anledning av den stora raggarträffen som ägde rum i Höör den helgen. Att alla var uppklädda i jeansskjortor, skinnvästar, cowboyhattar och boots gjorde upplevelsen av en klubb vid en sjö i en skog på den mellanskånska landsbygden alltmer extrem och när jag sedan nästa vecka efter en underbar fotbollsseriesegerfest hamnade där igen, nu bland normalklädda icke-raggare, så kunde jag se tillbaka på två hellyckade utgångar i min egen hemby. Jag har känt alla på stället och spenderat båda gångerna minglandes med hundratals gamla vänner som jag inte sett på ett tag. Jag vet att det inte hade varit samma sak om jag gått dit varje vecka, men som det varit nu så har Jägerskvällarna faktiskt haft mest av ingridiensen jag anser är viktigast i en utekväll. Mycket sprit? Nej. Någon speciell musik? NEJ! Någon speciell inredning? Nej! Allt jag vill ha är en massa vänner omkring mig.

  På Londons exklusiva klubb Movida blev jag indragen i VIP-rummet där jag och Arsenals Cesc Fabregas kunde se ett gäng bikinitjejer dansa i en pool man ställt på dansgolvet medan hans lagkamrat Bentner och Chelseaspelaren Essien höll till i VIP-området utanför.

  På kändisklubben Mahiki kom vi Abercrombie&Fitch-anställda in gratis och bjöds på stora skattkistor av dricka att avnjuta i våra egna reserverade soffor.

  På klubben Paper gled jag in gratis på partyt som Will I Am från Black Eyed Peas deltog i.

  I Rio festade vi med överklassen på Ipanema där en kontakt fixade in oss så att vi bara behövde betala ca 350:- i inträde.

  Och på tal om inträde, i Båstad gav min vän Niels kontakter oss möjligheten att, som inledning på kvällens festligheter i exklusiva klubben Pepe’s Bodega, först dricka champagne och äta buffé i klubbens kristallrum, återigen minglandes med folk som växt upp med lunarstorm PRO(dvs folk med $$$).

  I Ho Chi Minh City stod vi plötsligt i baren och drack Gin&Juice med den vietnamesiska eliten som festade som om agent orange var en seriefigur och inte ett amerikanskt kemiskt vapen som gjort generationer av vietnameser missbildade.

  I Milano kom jag direkt ifrån flygplatsen till en förfest där alla precis blivit redo att gå och fann mig således en halvtimme senare,med hjälp av att mina vänner kände ägarinnan,  glida förbi den välstylade kön och in i Milanos mest exlusiva klubb Punks Wear Prada. Med min resväska.  Det var mitt sätt att sticka ut – resten av kvällen fick jag se modeller i de galnaste av kläder som kunde ha hämtats direkt ifrån catwalken. Alla iskalla, snygga och superstylade som synes på bilderna. DJ:n körde med en prästinspirerad outfit medan gästerna spa vidare på begravningstemat.

Men det säger inte att en kväll på ”Jäggan” inte står sig i konkurrensen – utan tvärtom. En helkvälls mingel med hundratals vänner är alltid oslagbart.