en Vagabonds Vackra Vardag
Chiavari är ett smultronställe.
Jag påbörjar dagen med en joggingtur uppmot kullarna(berg i all
a fall i en Skånings ögon) eller längs med floden bland olivträden, för att sedan lägga mig på stranden och svalka mig i ett hav som är så klart att det är omöjligt att obemärkt kissa i. Efter morgonaktiviteter bjuds jag på lunch i mina vänners bar där faktiskt samtliga fyra anställda har lärts upp av min barmaestro i London, Flavio. Tre av dem jobbade också på Nobu. Därför är drinkarna av högsta klass och baguetterna därefter. I baren Moda Cafe mår jag som en principe. Det finns alltid någon gäst eller arbetande att prata med och jag får alltid en färskpressad apelsinjuice så fort någon av de unga italienarna skymtar mitt alltmer brunbrända nylle.
Utsikt från vår balkong
Sedan letar jag konversationer. För att vara en stad som stämmer in på många andra av mina tankar om livet på den italienska landsbygden, så har den öppenhet man ofta förknippat med detta blivit en smärre besvikelse. Trots att de flesta jag väl börjat prata med varit trevliga så får man tydligen gå längre söderut för att en större andel av de jag glatt hälsar med ett buongiorno ska besvara detta - något man helt klart oftare gör i "kalla" och "tråkiga" Sverige. Nu har jag dock introducerats för tillräckligt många av stadens invånare för att en promenad genom stadskärnan skall kunna erbjuda legitimt mingel. Klockan sju börjar solen gå ner och barerna börjar servera aperitivo. Aperitivo innebär ofta att man köper en drink och sedan får plocka så mycket mat man vill ur en buffé (vilket fick mig och Thanh att spendera över fem timmar i vår vän Emelies bar en kväll i Milano) men i Chiavari får man en hel del tilltugg istället och jag är nöjd. Varje kväll är jag helt slut men det kan bero på att jag inte lagt mig innan midnatt sedan jag anlände till Italien. Så länge jag är trött, mätt och några italienska ord rikare varje kväll, så är jag nöjd och la vita e bella.
