Sårbara Strumpsulor på Stranden
Min fotbollskarriär varade i en halvtimme. En riktigt bra halvtimme. Jag hade gått fram till en grupp israeler som höll på att organisera en plan när en av dem, med den israeliska brytning som förstärker den överlägsna tonen, frågade: 'can you play?' medan han kastade bollen till mig.
Jag tog emot den på bröstet, droppade ner den till foten som fixerade den en stund innan jag lättade upp den på huvudet som lät den ligga där en stund. Sedan lät jag bollen rulla ner på nacke och flyttade slutligen överkroppen bakåt så snabbt att den hamnade stilla på mitt bröst. Jag kickade tillbaka den till en kille med en smula ödmjukare attityd och hamnade i laget med de två fetaste israelerna i.
Ändå vann vi de två matcherna vi hann med innan min högra fotsula släppte taget och jag gjorde alla mål. Detta ledde till respekt och acceptans hos de annars väldigt reserverade israelerna som nu hälsade på mig ibland.
När man tappar skinn börjar kroppen laga det direkt och snart har man ett nytt lager som àr starkare än det förra. Mina fötter behöver bara vänjas vid att inte vara instängda i skor hela dagarna. Försökte jag förklara för de tusentals backpackertjejer med välpreparearde första-hjälpenväskor som ville hjälpa mig med krämer av alla de slag som de kanske förstått att de själva aldrig skulle ha någon nytta av.
Jag behövde inte deras hjälp, jag behövde spela mer fotboll och gå mer barfota, för att liksom berätta för fötterna vilken världsdel de bör programmera in sig på. Detta höll jag stenhårt fast vid. I två dagar. Sedan hade min fot svullnat upp till det dubbla och såret liknade mer ett hajbett än en gammal blåsa. Jag svalde min stolthet och tog emot lite bakteriedödande sprit och stora plåster från en engelsk tjej som träget tjatat om att jag borde göra något åt det. Ronaldinho hade aldrig behövt plåstras om sådär.
Jag tvärbytte taktik och vägrade gå barfota med den dåliga foten. Men varför skulle jag behöva ha båda fötterna i skor bara för att en var lite skadad? Man gipsar ju inte båda armarna om man bryter en av dem? Det var så jag blev 'o rapaz com um sapato' - mannen med en sko. I fyra dagar fick jag ständigt förklara för intresserade att jag inte saknade en sko - alla andra gick ju barfota och det gjorde ju snarare att jag hade en sko extra. Man vill ju se glaset som halvfullt istället för halvtomt och det var sannerligen en bra icebreaker.
