Relativt Relevanta Reflektioner

"Are you excited now?" frågade försäljaren på den Apple store som precis öppnat i Covent Garden och som sägs vara Europas största. Jag svarade att jag inte kände mig direkt upphetsad trots att hon snart var i stånd att överlämna min nya macbook pro. Datorn har förvisso blivit älskad av alla i sin närhet men jag hade precis betalt äppelaffären tio tusen kronor och förväntade mig för det inget annat än en supermaskin. Medan större delen av macbook pro-köparna förmodligen springer hem för att genast kliva in i apples enkla, snygga värld av kortkommandon och applikationer, så skulle jag komma att ha min "macka" kvar i lådan i nästan en vecka innan jag tyckte mig ha tid att öppna den. Jag förklarade för försäljaren att jag sällan jublar över sådant och visade henne välkomstbrevet till City University som jag tagit med för att få studentrabatt. "Jag börjar skolan om några veckor, men jag tycker det blir lättare att jubla över det om det visar sig vara bra - och om det blir en besvikelse så misströstar jag desto mindre". Den asiatiska tjejen ville bara ge mig min dator och medföljande iPod men lyssnade snällt på mina filosofiska funderingar och höll med.

City Universitys journalistikprogram har en facebookgrupp vars wall blivit en bot mot all oro inför skolstarten. Där kan jag och mina blivande studiekamrater skriva av oss om vi undrar något eller bara vill påbörja alla nya vänskaper innan vi ens träffats. Sidan har redan översvämmats av inlägg från folk som undrar om det kommer finnas några andra skandinaver, indier, 23-åringar, 17-åringar, dvärgar, siamesiska tvillingar eller vänsterhänta bland de framtida studenterna att ty sig till i början. Någon undrar till och med om någon vill träffa henne innan skolan och gå tillsammans dit första dagen.

Genom denna grupp har jag kommit i kontakt med en person som jag i allafall har tre saker gemensamt med. Gabriella ska plugga journalistik, hon är från Skåne och tycker också att facebookgruppdeltagarnas oroliga famlande efter en vänskap som första skoldagen kommer att ta 20 sekunder att bygga upp, snarare känns pinsam. Folk jag inte känner vill ha mig om vän på facebook men jag skulle tippa på att det kommer att bli mer spänt inför första skoldagen om man redan chattat med alla än om man bara dyker upp som sig själv. Vi har tre år på oss att lära känna varandra så varför inte vänta några veckor till. Datorn går utmärkt fastän jag inte slet upp den direkt.

Solen sken över ett Stockholm i valyra när jag klev av bussen från Skavsta. Den första kändisen jag såg var Percy Nilegård som i egen hög person tittade ut ur en röd valstuga med vita knutar och genast blev ett hett villebråd för pressen som väntade utanför. Det visade sig vara Sverigedemokraternas stuga och Percy Nilegård var i själva verket charmtrollet Jimmy Åkesson. Han stirrade lite snett på mig där jag gick och försökte vänja mig vid att bilarna här håller till höger. Det slog mig plötsligt att blickarna kan bero på att jag ju nu kan ses som en utlänning.

Sånt ser man inte i London, hann jag knappt tänka innan Roger Pontare strövade förbi och spädde på känslan av att åter vara i mitt fosterland, där vindarna viskar mitt namn. Jimmys namn hoppas jag få viskar på Söndag då hans parti Ny Demokrati (eller vad det hette) har chansen att röstas in i riksdagen och bli som den tjocka ungen som kommer objuden på kalaset och trots nystruken skjorta och vattenkammat hår orsakar en lite dålig stämning när han kliver in eftersom han brukar mobba de andra när de är i skolan. Jag skulle göra en resa i demokratins tecken och gå och rösta under min fem dagar långa vistelse i Sveriges huvudstad. Jag skulle flyga från London för att rösta på ett parti med miljöfrågorna i fokus och sedan flyga tillbaka. Det låter kanske dumt men är i alla fall bättre än att använda sig av demokratin för att störta den. Jag hoppas att det betalar igen sig till Moder Jord på lite längre sikt.