Relativt Relevanta Reflektioner

Arraial d'Ajuda, som vi spenderat sex nätter i nu, är en halvö som man lättast når med färjan från Porto Seguro - en resa som tar fem minuter. Denna lilla by är precis vad vi behövde efter det höga tempot i Rio som vi öppnade vår vistelse med och här finns allt man behöver för att leva i harmoni till en tredjedel av priset man fick betala där. Den lilla halvön är lugn, vacker och så romantisk att till och med en date med farmen-Qristina på något av de små mysiga ställena här hade kunnat sluta med hångel. Den lilla stadskärnan är nybyggd och så fräscht modern att mitt smultronställe Västra Hamnen i Malmö lätt får se sig besegrade. Ett enormt varierat restaurangutbud gör Arraial d'Ajuda till en plats man kunde ha stannat på länge och den stora turistsatsningen med de små vandrarhemmen som finns på varje gata har gjort att backpackers, familjer och äldre par strömmar till denna östbrasilianska lilla pärla.

Nere vid havet har man också byggt ut och de många barerna som kantar den långa stranden turas om att hålla fester på nätterna. Då tänds eldar medan turister, lokalbefolkning och folk från Porto Seguro dansar till sambarytmer tills solen åter speglas i Atlanten. Här har vi myst på stranden, vid torget och på vårt poolförsedda lilla pousada (vandrarhem) men även gjort små utflykter som t ex i fredags kväll när vi spontant vid ettiden köpte biljetter till en nattklubben ihla aquarious som är en ö där tvåtusentalet festsugna turister och bahiabor dansade loss på något av öns fem dansgolv till sex på morgonen då de sista båtarna till fastlandet tog oss tillbaka. Men bryr du dig verkligen? Detta har aldrig varit, är inte och kommer aldrig att vara en meningslös reseblogg som överöser dig med meningar som
"Stranden var vit, havet var blått och solen sken. Vi badade lite och tog några bilder på den vackra utsikten. Sedan gick vi och drack några öl med våra chilenska grannar. En riktig toppendag!"
Ja, men ingen toppenläsning. Alla som någon gång varit i ett varmt land vet nog ungefär hur det ser ut, även här på Arraial d'Ajuda, så jag väljer nu att istället fokusera på det essentiella i min vistelse här.

Medan man på Rio de Janeiros ätsåmycketduvillställen fick väga sin mat och betala ett kilopris för mängden (att betala beroende på hur mycket och vad man äter gör ju egentligen alla ställen till ätsåmycketduvillställen), så kan man på ett schysst hak vid torget äta en buffé för bara nio brasilianska RealDollar - ca 30 kronor. Detta är något jag, liksom den frikostiga frukostbuffén på vandrarhemmet som efter "the nonstopeating swedes" besök här kanske inte kommer att förbli lika frikostig, nyttjat flitigt. Jag har blivit god vän med hela personalen på stället och vi blir alltid varmt omhändertagna, men det goda är inte slut där.
Coca Colan serveras i glasflaskor med de gamla vackra kurvorna. Inte bara 33cl-flaskorna utan även den enlitersflaska jag normalt sett sköljer ner mina två bufféportioner med. Etiketterna är inte heller gjorda på denna sida av 1995. Istället för kampanjreklamer, tävlingar eller jultomtar, så är de helt enkelt röda (ofta härligt solblekt orange) med den välkända gamla logon på. Jag skulle vilja likna det vid mitt supertrendiga Abercrombie & Fitch, vars kläder av någon anledning nästan alltid slitits, blekts eller fått lite färgstänk på sig för att ge det där äkta klassiska intrycket som jag får av min restaurangs Coca Colaflaskor.
Denna livets dryck har aldrig kittlat min gom så väl som när den här på Arraial d'Ajuda strömmat ur en sliten enlitersglasflaska med en orange etikett.