Relativt Relevanta Reflektioner

Vakterna sade ingenting. Jag bara gled in. Jag trodde att det hade något att göra med att damerna i mitt sällskap den sena utekvällen i Uppsala var kring fyrtiostrecket men även senare i Sverige har jag kunnat gå in i alla barer utan att någon bett mig styrka min ålder med legitimation.
  Leg av alltså! Om jag jämför en bild på mig från 2007 med en bild ifrån igår så ser jag ingen skillnad, men det finns faktiskt andra saker som vittnar om personlighetsmässig mognad.

• Utan att tänka på det har jag numera börjat att faktiskt titta i Sydsvenskans A-del.
• Jag tycker att det är skönt att promenera och hoppar gärna av bussen någon hållplats för tidigt.
• Jag ringer numera mer än en signal till mina föräldrar och fullföljer samtal helt på egen bekostnad.
• Finns det Kellog's All Bran hemma föredrar jag det till min frukost. Jag äter heller helst inte vitt bröd och tycker att ett glas mjölk överträffar Coca Cola.
• Efter att Sverige gjort bort sig mot Ryssland kom jag på mig själv med att tänka att "livet är mer än fotbolls-EM". Chockerande.
• Jag pillar inte bort oliverna från maten.
• Jag hetsar inte upp mig för en midsommarafton som jag vet återkommer nästa år.
• Jag använder tandtråd.

Förutom detta är det nog samma person som återigen ligger i soffan och skriker "Maammaaaa! När ska vi ääta?". Är det semester så är det och lite regression kan vara relevant för att realisera en utveckling.

En vecka klarade jag hemma, sen vaknade den lille äventyraren inuti mig upp ur sin studentbakfylla och innan jag hann fundera på arbete, utbildning och framtid så satt jag i en bil mot det svenskaste Sverige; den kungliga huvudstaden med omnejd. Efter att nu ha hunnit med två besök i Stockholm på mindre än ett år känner jag mig faktiskt lite svenskare än tidigare - som om jag skulle ha gått över till att dricka Falcon istället för Carlsberg.

  Jag skulle hälsa på Londonbekantskapen Roderick som bodde i ett litet legohussamhälle i Knivsta som ligger mellan Stockholm och Uppsala. Hade det inte varit för Roderick hade jag förmodligen aldrig satt min fot i Knivsta, vars läge fått mig att älska den skånska lokaltrafikens priser och service, men i detta sällskap blev det ändå en härlig torsdag-till-måndag-helg. Jag och Roderick hann bland annat med att

• Träffa min vän Axel i Stockholm, en skön kille mina vägar har korsats med flera gånger än jag någonsin kunnat hoppa när jag för första gången stötte på honom inne på vårt gemensamma jobb, Abercrombie&Fitch.
• Bli bjudna på middag och öl hos Samuel och den norrländska liga som besökte honom.
• Ta några drinkar med brasilienbekantskapen Dagge och hans donnor i Uppsalas hetaste bar som öppnat dagen innan.
• Känna på Uppsalas nattliv på Birger Jarl en kväll som kröntes med ett stort och blodigt slagsmål när vi sömniga på hemväg trodde att fyllematen var den enda återstående underhållningen.
• Comeback-äta svensk pizza med sallad på lördagskvällen då det tydligen också var en Sverigematch på TV. Resultatet? Mycket gott!
• Se Uppsalas yngre festa loss på klubben People där man kan tänka sig att mina uppsalavänner Erik och Kalle hängt i sina unga dar.
• Återse Samuel&Co samt Joel från Falun som dök upp som gubben i lådan.
• Se Turkiet vända och vinna mot Tjeckien på storbildsskärmen i kungsträdgården tillsammans med tusentals lyckliga TURkar med näsa för fotbollsvändningar.

Bussresan från Stockholm gick snabbt och smärtfritt jämfört med de dygnslånga puckelpistbussfärder jag upplevt i Brasilien. Efter Midsommar kommer mina flyktvägsplaner att bli allvarligare.

Mitt hemland blir aldrig bättre än dessa dagar i början på juni när studenterna sjunger, uteserveringarnas bord befolkas och bara ben blottas. Det Sverige som välkomnade mig på andra sidan bron har verkligen gett mig en fin vecka av kära återseenden, studentfester och sol. I jämförelse med Brasilien får Sommar-Sverige sig ändå en match och jag är glad över mitt beslut att mellanlanda i London som får Sverige att framstå som billigt, mysigt och soligt.

Över: För att sluta cirkeln blev jag vitare och fetare igen under karantänen i London. Som träning inför studentbufféerna blev jag inbjuden till matprovningen av den nya menyn på Bonds där jag och Steven nästan ensamma slukade det mesta på bordet innan vi skrev en tresidig sammanfattning, den enorma australiensaren somnade och jag åt vidare. 

Under: Det hälsosamma livet i Brasilien fick ge vika när ölen var gratis. 

Det tog en promenad i flipflops, shorts och ett linne, hem till Emmas lägenhet på Brick Lane, innan jag förstod varför folk gick klädda som om det vore höst. Det var höst. Jag var tillbaka i mitt älskade London - grått till det yttre men ack så färgsprakande om du vågar ta dig innanför fasaderna. Emma och jag tog en lång promenad in till centrala London och jag fick tre gånger stanna och snacka lite med vänner vi stötte på i folkmyllret denna vackra tisdagskväll. Efter en gratis helkväll på Bonds kröntes min hemkomst av chips, dip och vin i Emmas lägenhet där jag ordentligt berusad ändå kunde konstatera att London trots brist på billig mat, sol och hav, har fått en stor plats i mitt hjärta.

De två följande dagarna, som även de slutade med gratisfyllor och mat, talade inte heller emot detta faktum som slutligen skulle få mig att boka om min biljett och stanna en vecka till här.

Rekordvärmen i Sverige gör sig påmint var gång en landsman öppnar sin maraboutörstande mun, men i London är jag konstant varm inombords. Mitt bankkonto har under dessa veckor sinat som en pint öl i min hand. Min färg har sakta börjat trilla av som på de slitna Londonhus man kanske skulle ha målat om redan strax efter landets VM-triumf 1966. Min mage har återfått sina runda former som en skumgummiboll man suttit på ett tag och jag känner att cirkeln håller på att slutas.
Men London är oförutsägbart, ständigt levande och underbart på ett sätt du, som inte gått genom Brick Lane en solig söndagsförmiddag, aldrig kommer att förstå.