Relativt Relevanta Reflektioner

I P3: s Morgonpasset gör de ett ”svennebanan-test” som går ut på att man frågar kända personer om vad i Promoes sång som stämmer in på dem. De unga artisterna blir lättade när det visar sig att de fått en låg svennebananpoäng medan Ulf Elfving glatt tar emot beskedet om att han fått högst poäng av dem utfrågade. För Svennebanan, eller svensson, är inget man vill vara.

Vi var flera tusen som på Malmöfestivalen såg Promoe uppträda med sin nya, folkliga stil. Han rappar på svenska igen och har gjort en hitlåt med technotouch. Det räcker för att lämna de små hiphoptälten, få en plats på stora scenen och sänka publikens medelålder med tio år. Publiken stod som frågetecken när gamla klassiker som ”ring snuten” och ”jag sköt palme” framfördes – var detta några nya låtar? - men när Svennebanan sedan kom exploderade publikhavet. Killarnas spretiga frisyrer och tjejernas hårförlängningar diggade hårt, barnvagnarna gungade i takt och jag undrar om detta var vad Promoe själv hade haft i tankarna när han satte sig ner i sin thailändska bungalow och skrev sitt ironiska mästerverk.

Tonåringarna diggar låten på grund av dess slagkraftiga technodunk och igenkännliga text.
Ulf Elfving-personer känner igen sig och tycker det är roligt.
Vi åttiotalister njuter av att vi förstår ironin och av att vi lättade kan konstatera att Promoe, även om han på några punkter kanske träffar oss, inte syftade på oss när han skrev texten. Många förkastar svennebananlivet och tar, likt de unga artisterna i radio, illa upp om någon skulle påstå att vi är svenssons. Man är unga äventyrare och så mycket bättre än radhussamhällen, melodifestivalen och annat svenskt som våra föräldrar står för men man förstår inte att det är just i förkastandet av detta som man själv blir en Svennebanan.
Även om jag åker till mallis, sjunger karaoke, dricker lådvin och uppfyller allt det som Promoe syftar på så finns det en sak som alltid gör dig till en större Svennebanan – att hävda att man är mindre Svennebanan än någon annan.

Att skriva detta är därmed att själv inrätta sig i ledet som en Svennebanan och det gör jag stolt.

 

Till min affär kommer kunder med alla möjliga kulturella bakgrunder. Svenskarna är relativt få och danskarna är nästan lika väl representerade. Medan alla andra handlar mat för att överleva så kommer danskarna in och köper upp hela butiken mest på skoj. De skriker högt: "hvor mange cookies er tilbage?" "kun syv kartoner!" "tag so de syv kartoner!" och fyller glatt några kundvagnar med kakor och gott. Danskarna är stenrika i Sverige. De små rödhåriga ungarna skrattar glatt och skriker "Sverige er meget billig" som om det var fråga om någon slags kinderäggreklam. En dansk tjock unge med glass runt hela munnen ställer sig på kassabandet och kissar ner på mig. När han är färdig stoppar han en ihoprullad, nystruken tusenlapp i min skjortficka och ler brett. "Uskyld mig".

Det känns i alla fall så ibland.

Den danska kronan har alltid varit lite dyrare än den med Carl XVI Gustavs nuna på men det är inget jag tidigare funderat på eftersom det enda man använt den danska kronan till har varit att köpa alkohol som ändå blivit billigare än hemma.

Mycket förändras när man är borta och inget är som man blivit upplärd att det skall vara. De som var coola på högstadiet går fortfarande runt i samma kläder och är inte coola alls. Att röka är verkligen inte coolt. Folk skaffar barn till höger och vänster. Gamla fotbollskompisar börjar synas i de högre divisionerna och mitt gamla lag har blivit en storklubb. Mina och andras föräldrar, som tidigare har varit människojättar med konstiga värderingar som gillat att äta spenat, fetaost mm, visar sig vara hur sköna människor som helst. Och så detta med Danmark.

Plötsligt har Sverige blivit den fattiga grannen som vill låna en hunka till ett tvåpack micropizzor och några folköl. Hur gick det till? Det är lite som att stöta på den där fete, konstige killen från grundskolan som åt maskar och det visar sig att han blivit stenrik och bor i jättehuset där ens egna ungar extraknäckar med fönsterputsning.

Tåget hade börjat fyllas och jag satt ensam på en av de fyra platserna. Ola skulle snart hoppa på så jag skulle tvingas hålla minst en plats åt honom och medan folk i gången sneglade åt mitt håll i jakt på ett ledigt säte så hörde jag min inre röst säga "inte här, inte här" och sedan slappna av så fort någon noterat mig, tagit ett beslut och vandrat vidare i sin jakt på ett mer passande tågresesällskap. Jag trivdes med att se ut som någon som dessa människor inte skulle vilja sitta brevid. Kanske tyckte de till och med att jag såg farlig ut.

Det satt en ensam man i fyrsätet på andra sidan gången och en kvinna i min ålder stod plötsligt och valde mellan mig och mannen. Lättad såg jag hur hon utan någon längre tvekan slog sig ner brevid honom. Jag såg helt enkelt för hård ut och skulle kanske i min aura av auktoritet kunna hålla de tre sätena omkring mig lediga ända till Höör även om tåget skulle bli helt packat. Två tjejer kom in i kupéen och slog sig även de ner på de två sista lediga platserna mittemot. Nu satt jag ensam medan de trängdes på andra sidan av mittgången. Jag satt som i Titanics första klass medan de fick trängas som tredjeklassarna och jag var nöjd tills det slog mig - såg jag verkligen så självklart motbjudande ut? Snart fick jag svaret.

Mamman till den första kvinnan klev nu in och de två tvingades nu flytta till sätena mittemot mig för att få sitta bredvid varandra. Modern gnällde på dottern över hur hon kunde låta de två tjejerna slå sig ner där så att hon inte fått plats där medan dottern ursäktade sig med att man ju inte bara kan sitat och paxa platser sådär. Nu fick de ju än mer benutrymme än de fått på andra sidan men ändå verkade de båda missnöjda.

Ola hoppade på och när det överfyllda öresundståget började rulla kunde en objektiv åskådare nog ändå vid en snabb blick åt mitt håll ha dragit slutsatsen att jag var en önskad medresenär. Det såg förhoppningsvis så ut även om en av mina tre bordskamrater tvingats att sitta där på grund av släktband och de andra två hade haft det som ett absolut sista alternativ.
Ibland undrar man varför så många platser brevid varandra på ett fullt tåg är lediga och väntar med att undersöka detta tills man slagit sig ner för att då inse att man just satt sig brevid en stinkande fyllodvärg som börjar morra. I dessa aggressiva små stinkande energiknippens frånvaro blev det väl jag som denna dag fick axla rollen som social skunk.