Relativt Relevanta Reflektioner

Röken ligger kvar i melbourneluften. Det är nu några veckor sedan den där stekheta lördagen som förvandlade Victoria till ett brinnande helvete och det brinner, om än mer kontrollerat, på flera ställen i delstaten.

Det hade varit en varm vecka och på lördagen hade det utlovats ett värmeslag. Det skulle bli upp emot 47 grader och när jag äntligen tagit mig ut ur lägenheten, som är en AC-oas, för att denna lediga dag gå till parken så tog det mig inte många minuter att tina upp och förstå att meteorologerna denna gång hade haft rätt.

Promenaden i city denna lördag kan jämföras med när man hemma beger sig ut i en snöstorm. Folk lider på gatorna – endast fokuserade på att ta sig innanför dörren de har som mål att nå fram till. Parken var helt tom och vi gav, efter någon halvtimme i skuggan, också upp, helt utmattade. Hela Melbourne såg ut som dagen efter ett stort slag och vi begav oss snabbt in till Melbourne Central – ett av stadens köpcentrum – för att avnjuta en slurpie (slush-puppy-drinken som här är hur stor som helst). Där var det mer packat än någonsin eftersom Melbournebornas lördagshopping denna ”ask-lördag” förlagts inomhus.

Utmattade gick vi ”inne-hållet” (dvs genom alla butiker hela vägen hem till Collins St) hem och satte på AC:n tills vi frös och tvingades krypa under täcket. Där stannade jag hela denna lördag, som varit ganska cool om det inte varit för att folk brann upp till höger och vänster utanför staden jag bor i.

Närmre 200 förklarades döda, tusentals miste sina hem den kommande veckan och storbildsskärmen bredvid jobbet visade inget annat än bilder på gråtande människor och brinnande träd.

Det tog dagar innan jag förstod vad som hänt eftersom det gått så snabbt och snart förstod jag varför himlen denna lördag så kvickt färgats grå, på kvällen skimrande i rosa.

En tragisk lärdom om mig själv var att jag aldrig var ledsnare över detta drama än när jag såg att man under en vecka skulle ta all vår dricks och skänka till röda korsets hjälporganisation med målet $10,000 som faktiskt uppnåddes efter generöst dricksande.

Regnet kom och nu har Victoria kylts ner rejält men det brinner fortfarande och det ryktas om nya skogsbrandstemperaturer mot helgen. Australiens största brandkatastrof kanske inte är över än, men helt klart under bättre kontroll nu än för några veckor sedan då allt jag hörde var brandbilssirener.

Simon kom hem till oss tidigt en morgon. Jag hade hört Peter prata med någon, i ett uppspelt tonfall som sade att det var två gamla vänner som återsågs, och när jag slutligen kom ur sovrummet satt han där i köket. Simon är en lång, tanig, småskäggig och sliten 31-åring som ser ut att kunna råna dig i vilken sekund som helst. Han klär sig alltid i en enorm t-shirt, pösiga jeans och keps och man kan se på Simon att han upplevt en del (vilket förhoppningsvis de flesta i hans ålder har).

Nu satt han där, presenterade sig och sade "Welcome to my country".

Eftersom Simon inte jobbade hängde vi en hel del under den vecka han sedan kom att spendera med oss i Melbourne i väntan på en bil han var här för att köpa. Det fanns tre saker som gjorde Simon riktigt upphetsad.

• När vi lyssnade på HipHop från nittiotalet. Under veckan då Simon var här gick det sällan en minut utan allsång till Snoop Dogg, Dr.Dre eller Tupac.
• När han satt inloggad på Facebook. Antingen hörde man glädjetjut när han dödat någon i gangsterspelen han lade ner sin själ och flera timmar i eller så kollade han på bilder på sin flickvän som han stolt visade upp och pratade om konstant.
• När vi på söndagen gick med Simon till kyrkan. Simons liv var helt klart på väg uppåt och det tackade han Gud för. En ny sida av den slitna gangstern från förorterna visade sig när vi såg att killen kunde alla psalmer och böner som han för full hals klämde i. Så fort han fick en chans tog han sina medmänniskor i hand och sade "may lord be with you brother/sister". Luspanka Simon hade en dollar med till kollekten och pratade länge om det fina i att tre personer delar på en. Av gammal hemlös vana gick han en extra runda för lite extra vin och bröd.

Simons far hade alltid varit en våldsam man och för några år sedan hade Simon fått nog och brutit upp med sin familj i småstaden han kommer ifrån och tagit sig in till Melbourne. Han ägde ingenting och det var inte svårt att förutsäga var han skulle hamna. I åtta månader levde han på stadens gator i en dimma av ilska, alkohol och droger. Två av hans kompisar dog under den kalla Melbournevintern - inte av kyla dock, de söp ihjäl sig (kanske på grund av kylan) - och livet på gatan var väl kanske inte en mental hälsokur.

En dag stötte han dock på Peter på torget. Peter bjöd, innan han ens lärt känna killen, upp honom till sin lägenhet där Simon bodde i två månader. Han kom tillbaka på fötter, skaffade en (ganska ful) flickvän och flyttade tillbaka till sin tandlösa småstad där han nu bor på ett härbärge.

Går man på stan så pillar Simon på exakt allt. Han känner på alla dörrar och plockar upp allt han hittar. Det kan vara en skruvmejsel eller en skrapad lott, men faktum är att han ofta hittar pengar på gatan eftersom han alltid är uppmärksam på det.

En dag kom jag inte in i lägenheten, tog en promenad och mötte Simon, som tydligen varit hemma men inte vaknat när jag ringde på. Han var på väg till skåpbilen som varje dag samlar ihop överbliven mat från affärer och caféer för att ge till de behövande. Jag hängde på, men tusendollarsBMX:en, kläderna, iPodlurarna och två intakta tandrader (det hade Simon också men det var nog bara av anledningen att han flytt sin landsbygdssmåstad där tänderna förmodligen rykt om han stannat) avslöjade nog mig förmodligen direkt som en icke-hemlös.

Skåpbilen stod parkerad utanför centralstationen. Jag satte mig ner på BMX:en medan Simon ställde sig i kön bland sina gamla vänner som började tömma skåpbilen på mackor, baguetter, pajer och hotdogs. "Vill du ha lite soppa?" frågade volontären brevid mig. Jag tänkte först förklara att "jag är ju inte hemlös, förstår du" men det kan han nog räknat ut ändå så jag tog en kopp god grönsakssoppa och småpratade lite med killen. Han bad mig ta för mig av den andra maten med och när de flesta såg nöjda ut så ställde jag mig i kön. Jag förstod att de inte trodde att jag var hemlös men tryckte av någon anledning ändå bort Emelies samtal när min mobiltelefon började tjuta. Jag tror inte att någon märkte det.

De frågade vad jag tyckte om och jag plockade åt mig några mackor, en baguette och en ny kopp soppa. Jag tänkte ställa mig i kön för uppvärmd mat men det tog för lång tid eftersom jag något förvånad där fick se hemlösa som minsann ställde krav. "Har ni ...?", "Nej, den vill jag inte ha" och "har ni inte det så kan det va" var meningar jag hörde från de petiga hemlösa i kön.

Nej, mat hade aldrig varit något problem för Simon som hemlös. Det enda problemet hade varit att han, eftersom han kände till detta stadens överflöd av mat som gör Melbourne till en ganska lyxig stad att vara hemlös i gentemot t ex Rio de Janeiro, nu lugnt kunnat spendera alla sina pengar på att dricka och röka.

Under de första två månaderna i Melbourne träffade jag inte en enda svensk förutom vännerna hemifrån. Jag hörde endast mitt modersmål på stan ett fåtal gånger och är sällan intresserad av att börja prata med någon bara för att de är svenskar, så det dröjde ända tills Sverigematcherna i VM innan landsmännen började ploppa upp här och där.

Jag har inte skaffat några kamrater för livet men har nu i alla fall fått ett antal konversationer med andra lyckosökande emigranter.

Det är nästan aldrig jag (jag är ju svensk och därmed inåtvänd som person) som tar initiativet till åh-vad-jag-saknar-kalles-kaviar-och-fan-vad-skitigt-jag-lever-jämfört-med-hemma-men-fy-vad-sverige-är-tråkigt-och-grått-och-vi-är-coola-som-är-utomlands-utan-mamma-och-pappa-snack. En gång fick min Italienska vän Marco mig att prata Italienska med honom för att en tjej skulle tro att jag inte var svensk (vilket lyckades eftersom det bästa kännetecknet på en svensk är att en svensk blir upphetsad av att träffa landsmän utomlands och aldrig beter sig så ohövligt som att låtsas vara italienare) men om man någon gång vill avslöja sin landstillhörighet gäller det att inte göra det på ett löjligt sätt. Eftersom jag anser mig vara grym på att identifiera svenskar innan de identifierat mig så brukar jag helt enkelt börja prata svenska med dem. Det är ganska coolt.

Det töntigaste är att öppna med fraser som ”jag råkade höra att ni var svenska… det är jag också”(som om det inte framgick på svenskan eller de instoppade jeansen i strumporna) eller ”are you also Swedish?” (på engelska, som om man inte vågade använda hemspråket i onödan). Idag presenterade jag mig som svensk på det coolaste möjliga sättet.

 

På spårvagnen, i samspråk på engelska med min finska väninna Liisa, märkte jag att den blonda kvinna som satt mittemot pratade på mitt språk i sin mobiltelefon. När hon lagt på plockade jag upp mitt munspel ur fickan. Jag spelade en melodi som hade ploppat upp i mitt inre. Jag visste ungefär var den kom ifrån men kvinnan mittemot tycktes veta exakt. Jag såg aldrig henne i ögonen men hon började nu skratta för sig själv. För att undvika att melodin skulle brista av mitt eget skratt så tittade jag åt ett annat håll och lät istället Liisa senare berätta för mig om hur kvinnan haft problem att dölja tonernas påverkan på hennes sinnesstämning.