Relativt Relevanta Reflektioner

Det sista tåget från Malmö var inställt på grund av att någon förmodligen hoppat framför tåget mellan Malmö och Burlöv. Att hoppa en onsdagsnatt känns klokare än att göra det en fredagseftermiddag eftersom förseningarna då skulle ha drabbat betydligt fler än oss som nu stod och väntade på ersättningsbussarna. Ändå undrade jag om man inte kunde ha försenat ett simrishamnståg istället - gåsapågar och pensionerade stockholmskonstnärer hade nog inte haft något problem med en timmes försening nu när korna sov och solnedgången över de österlenska kullarna var över för beskådning och avmålning.

Nu kom busschauffören, tredjemålvakten man aldrig trott skulle få spela någon roll, in som matchens huvudrollsinnehavare. Han njöt och visade prov på ledarskap när han förklarade för den förvirrade grupp som nu samlats att hans buss skulle köra när det inställda tåget skulle ha gått och stanna på tågets samtliga stationer. Om inget annat händer. Felet chauffören gjorde var att upprepat avsluta sina meningar med meningen "... om inget annat händer...".

Det är inte det bästa en man i hans position kan säga och denna avslutande mening kan nog vara en av de mest onödiga meningar att uttala.

Går bussen ändå hem? Ja, om inget annat händer.

Kommer ni till oss på midsommar? Ja, om inget annat händer.

Jag söker alltid efter hur-hamnade-jag-här-situationer. Jag älskar att vara bli en katt bland hermelinerna, en tupp i hönsgården, den vita chokladen i aladdinasken, en tjugoettåring på ett högstadiedisco, eller ja, du förstår, och sedan försöka smälta in, wallraffa och uppleva hur det går till i denna grupp.

Nu stod jag bredvid kameramannen i min svarta servitörsutstyrsel och väntade på ett "varsågoda" så att jag kunde fullfölja just den stundens viktigaste uppdrag - att gå en runda med brickan i handen, servera några drinkar och plocka lite glas, som jag gjort så många gånger tidigare. Mina vänner Kappe och Maja stod lutade mot ena väggen. I den ena soffan satt Kicki i en diskussion med en äldre man och i den andra satt Anders&Måns-Anders med sin motskådespelerska. Stoffe satt ensam vid ett bord och Özz Nujen stod framme vid baren. Varsågoda.

Kvällen innan, när jag promenerat genom det vackra Sommar-Eslöv med Kicki, hade Jennifer ringt mig och frågat om jag möjligtvis kände någon som inte skulle ha något bättre för sig vid tvåtiden dagen efter. De behövde tre statister till radarparet Anders och Måns som nu spelade in sin nya humorserie för SVT i höst. Jag föreslog mig själv och tänkte att jag, om jag skulle synas hängandes i en bar i tv, borde vara omgiven av två vackra kvinnor. Kicki ringde således till Maja som var på och morgondagens Ystadtripp var spikad.

Jag vaknade av att vår kontakt, Jennifers vän Erik, ringde och behövde två statister till. Kappe och Stoffe ställde upp och nu var vi snart fem kompisar som trevade sig genom Skåne mot Ystad, en stad man sällan besöker.

Jag skämtade om att vi inte behövde äta innan - jag hade beställt allt till vår loge - men när vi klev in i väntrummet verkade det som att någon lyssnat på våra tankar ändå. Det fanns en massa kex (som jag briljerade och förklarade uttalet av för Måns som ju gjorde frågeprogrammet "så funkar det" i P3), godis, kakor, godis, frukt, och dryck på ett bord och efter att vi fått betalt så tänkte jag att det nog skulle bli en bra dag.

Jag kunde inte ha fått en bättre statistroll - jag har rest jorden runt och låtsats vara en servitör.

I bilen på väg upp hade jag fått lite tid (ca 10 timmar) över. Efter att ha planerat hur jag skulle kunna cykla till Skellefteå och vem jag kunde hälsa på och sova hos så började jag fundera på vem jag egentligen kände i vår huvudstad. För något år sedan kände jag ingen, men eftersom var nionde svensk ändå bor där, så ökar sannolikheten att stöta på en stockholmare om man är i Australien än om man är i Skåne, där varenda en utgör niondelen skåningar. Snart bestod listan av drygt femton namn och den skulle komma att öka med ungefär det samma innan jag lämnade staden. Trots att det oftast inte var något väldigt hektiskt flängande så kunde jag i bussen hem räkna de vänner jag träffat under dessa tre dagar till sjutton stycken - en siffra som säkert kunnat matchas om min mobilskärm inte svartnat av en droppe vatten som den tyckt varit droppen.

Under tre spontandagar i Stockholm valde jag sommaren 2009 att...

• Träffa Bali- och vipassanabekantskapen Moa som jag spenderade första natten hos.
• Säga hej till min vän Klas som också bodde i Ubud och nu var på väg till Yogafestivalen på Öland i en överpackad bil.
• Gå med Ola genom säkerhetskontrollerna i riksdagen och nästan somna till en debatt av Carl Bildt, allena eftersom den andra debattören, Robinson-Jan-Emanuel, aldrig dök upp.
• Träffa Skellefteåynglingarna Marre och Samuel och äta en glass nere vid vattnet.
• Ha grillfest hemma hos Samuel, Carro och grannen Simon, även de bland mina många Skellefteåvänner.
• Möta upp Moas vän Cezari som gav mig moas cykel att trampandes utforska staden på.
• Glida in på Casino Cosmopol med Marre, Samuel och Cypernbekantskapen Vadim och vinna tillbaka resekostnaden.
• Sova över hos Vadim på östermalm och luncha med honom, Samuel och Lomma/London-Jenny som nu pluggar på Handelshögskolan.
• Lyssna på Gudrun Schymans feministiska valkampanj "skicka Schyman till Bryssel".
• Cykla hem till vännerna Jonas & Evelina som myser i sin lägenhet på Söder.
• Hitta en cykel som jag ställde utanför deras lägenhet.
• Äntligen återse kalmariten, londonvänskapen, legenden, lekkamraten Johan som bodde i en väldigt vit taklägenhet (allt var vitt) med ett par sköna pajsare. Han var orolig att inte tillfredsställa mina matbehov men nattmackan på bilden ovan var helt ok. på bilden under visar jag ett smakprov på en frukoststämningshöjare - balansera en kavel på huvudet.
• Promenera till telefonplan och hänga med en annan skön lirare, nämligen Jakob som också bodde i London. I samma hus bodde också sköna skåningen Peter vars golv var täckt av gitarrer, kläder, bananer och saker.
• Ta en fika med forna A&F-kollegan, göteborgaren William som också pluggar på handels och är en fin kille.
• Medvetet cykla vilse för att se något jag inte tidigare sett - det blev Solna.
• Läsa serier i Kulturhuset som är ett grymt bra ställe att se minuterna sväva iväg på.
• Besöka "a taste of Stockholm" - en matfestival mitt i kungsparken, där jag även hade turen att...
• Se Lasse Berghagen framföra "Stockholm i mitt hjärta", "Teddybjörnen Fredriksson" och "Blå kavaj".
• Se några personer med kändisstatus, såsom Christine Meltzer (hey baberiba), Per Elofsson (skidkung), Anders Borg (finansminister), Musse (rallarsving) och nästan Bruce Springsteen, vars hotell jag cyklade förbi och bestämde mig för att ansluta till gruppen utanför dörren.
• För första gången träffa Mariela i Sverige. Mariela som jag tidigare hängt med både på Bali och brasilianska ön Morro de São Paulo.
• Besöka Jocke & Anna, också kompisar från Morro de São Paulo som på onsdagen hade en födelsedagsfest jag gärna stannat längre på.

Jag ser fram emot nästa stockholmsbesök. Om jag planerar det mer än tio minuter innan avfärd kanske jag kan hinna med mer.

Plötsligt var jag åter i Stockholm - Nordens huvudstad. Solen sken och vackra människor njöt av sina lattar (en latte måste ju i plural böjas som det andra nysvenska ordet med ett b framför) på uteserveringarna. Ja, i Stockholm var människorna lite snyggare. På det där ariska sättet. Alla var så blonda, blåögda och välklädda att det verkligen kändes som att det var ett annat land jag kommit till eftersom Skåne, trots att man där inte stöter på lika många japanska turister, i jämförelse med vår huvudstad känns som en annan värld. I Stockholm är till och med de fula snygga. Pensionärerna glider som deras båt i skärgården, brunbrända och med ett sexigt grått Dressman-skäggstubb, in i stadens glassbarer. Bebisars första lockar är snyggt bakåtkammade och den vita ralph lauren-pikén matchar perfekt med de små seglarskorna. Uteliggarna är snarare "utesittare" i sina solstolar där de, iklädda vintern 08/09: s parkasmodeller från Canada Goose, som Stockholmarna nu slängt i soptunnor för att ge rum åt sommarkollektionerna som just nu visas upp på innerstadens catwalk, smuttandes på ett glas rött, bloggar om dagens fynd.

  Min vän, stockholmaren Axel, uttryckte denna stockholmarnas snygghet på ett bra sätt; "tänk dig att du går på Oxford Street i London, sen tar du bort alla fula människor - då får du Stockholms innerstad". Och det stämmer ju. På Londons shoppingstråk trängs miljoner men endast några hundra tusen av dessa är direkt vackra. I Stockholm är det bara dessa hundra tusen som är ute och går på stan. Och alla verkar, dessa soliga dagar, leva ett bekymmerslöst "sex in the city"-liv. I Stockholm köper ingen något på rea och det påminner lite om Abercrombie & Fitch, som hellre bränner upp kläderna än säljer dem till ett billigare pris eftersom de då riskerar att hamna i "fel" händer.

Men jag skulle inte klaga. Den spontana resan dit finansierades av ett besök på Marielas Casino där jag (utåt sett) iskallt satsade en femhundring på roulettens svarta ruta. En satsning. Tusen kronor tillbaka. Enkelt. Självsäkert. Stockholmskt.

  Den I-dont-give-a-shit-surffrisyr(bilden) som hade blivit ett resultat av att jag velat ha en surfkilles sociala privilegier utan att behöva spendera flera timmar om dagen i en kallsup (det är inte ofta tjejer tvingar ut en långhårig, solbränd man i vattnet för att bevisa att han kan surfa - de blir av någon anledning bara väldigt nöjda när man säger ja på frågan "so, you're a surfer?"), kunde nu enkelt slickas bakåt och förvandlas till frisyren som symboliserar stek och i danmark kallas svenskehår. En solig dag i vår blåblodade, brunbrända, blonda huvudstad är så mycket stek att jag blir vegetarian men det är så det ska vara i det svenskaste av Sverige.

Den svarta Duetten hade stannat. Volvos trotjänare från 1966 som sakta men säkert tagit oss norrut, förutom ett stopp vid en rastplats där vi fått köpa startkablar och ta hjälp av en händig familjefar för att starta upp den igen, verkade nu inte vilja köra vidare på dessa vägar som säkert inte varit lika breda och i lastbilars våld som när vårt förhistoriska fordon först rullat ut på de svenska vägarna. Men det finns alltid lite tur i oturen och vår tur kunde fortsätta tack vare att vi hade stannat till precis framför en bärgningsbil. Nu fick vi äran att spendera en timme på en bilverkstad i Mjölby, en by som nog är bättre än självaste huvudstaden om man på en söndag behöver skaffa fram en generator till en bil från tiden då Walt Disney fortfarande var i liv.
  Eftersom jag och min bror var gång bilen stannat hade förvandlats från unga män till två damer i högklackat, kjol och läppstift som kunde bidra lika mycket som ett spädbarn till identifierandet av motorproblemet, så tänkte jag att man kanske kunde mjuka upp dessa östergötska bilmekaniker med mina sociala meckarkunskaper.
Ett hej ledde inte till någon vidare konversation så jag fortsatte med "vilken fin dag vi har fått idag". Den äldre mannen tittade nu på mig. Jag såg att han inte verkade tycka detsamma trots att solen sken, han fick mecka med bilar och titta på 2009 års Slitz-kalender när han ville. Han mumlade något om att det var ett "jävla skit att man skulle sitta där inne hela dagen" och förklarade "nä, man skulle sitta med fötterna i en sjöjävel och dricka en massa bira". Han var inte bokläsartypen, det förstod jag, och sade uppmuntrande att det nog fanns en dag för det med snart. Då ändrade han sig lite. "Öl?" "Jag ska fan inte dricka någon jävla öl, jag ska dricka sprit!". Jag ville inte kommentera det faktum att det var han och inte jag som pratat om öl. Konversationen var över.

  
  När jag hade vaknat upp denna soliga söndag, skavfötters med Christoffer i Malmö, hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle hamna där, i Mjölby, senare samma dag. Jag hade inte heller planerat att åka till Stockholm. Det hade börjat med en familjemiddag där min bror Ola berättat att han skulle göra duettens ägare, stockholmsbon Johannes, sällskap upp och när Johannes kom för att hämta upp Ola så packade jag en liten väska och följde med på en ytterst spontan visit i vår kära svenska huvudstad. I bilen tog jag kontakt med folk jag känner i staden och märkte att jag snart hade en lista på uppåt tjugo namn att besöka.

  Nu hade en generator plockats ut från någon skändad bilkyrkogård i närheten och vi kunde rulla vidare. Det blir sällan som man tänkt sig, det är ju den yttersta charmen med livet, tänkte jag där jag stod på Stora Essingens hållplats vid halv tolv och skulle bestämma mig för en sovplats för natten.