RehabResa med Reunion
Efter att den senaste veckan ha spenderat 75 timmar på tre arbetsplatser satt jag nu och sov på tåget till stansted där en liten återhämtningsresa skulle börja. Återhämtning var dock kanske inte rätt ord att använda när jag på tre dagar skulle ha så mycket kvalitetstid med mina hemflugna vänner från Londontiden som möjligt, men jag sov gott på tåget, flygplatsen, flyget och bussen från skavsta flygplats som förde mig genom ett soligt och vackert sensommarsverige som såg ut precis som jag mindes det. Jag åkte från ett alltid lika rörigt Stansted till ett Skavsta i harmoni där folk satt och njöt av svensk husmanskost i restaurangen som påminde om en skolmatsal. Folk var ute och gick. Bussen körde på rätt sida av vägen. Jag rattade in mitt favoritprogram Christer i P3 som hyllade min hemkomst med nya produktioner av Govenor Andy (killen bakom låten "bonus på kortet") och allas vår Petter. När bussen släppte ut mig i vår för mig i modern tid ganska outforskade huvudstad så spelades Håkan Hellström med "kom igen Lena" och jag fick en underbar känsla i magen. Detta var mitt fosterlands hjärta.
Jag återsåg Jakob och vi tog en lång promenad genom staden jag trots allt spenderat alldeles för lite tid i. Samuel anslöt och detta ledde till ännu ett vakert återseende - den svenska pizzan med sallad. Att pizzan med svenska mått mätt inte höll någon vidare klass spelade inte någon roll just då. Inte ens att de i sin meny stavade lasagne "lassange" kunde förstöra min återförening med en gammal själsfrände. Så vackert var det.
Vi tog en öl och Joel anslöt. Nu kunde jag lägga märke till en annan sak jag varit utan ett tag - Joels konstanta fotograferingslust. Äntligen kunde man åter få dessa härliga stunder dokumenterade med något annat än min egen kameramobil.
I det kommersiella och kalla Stockholm fann jag och Joel sedan ett smultronställe att spendera kvällen på. Kulturhuset vid plattan hade allt man behöver om man vill läsa, pyssla, lyssna på musik, beundra konst eller kolla på tv - gratis. Att sådana ställen fortfarande kan finnas i centrala storstäder skänkte mig en inre värme och hopp om framtiden.
På torsdagen chillade jag och Joel med Tesse innan jag på kvällen klev in i Tesses vänner Erika och Elins lägenhet vid Stureplan där nästan hela ligan var samlad.
- Emelie kom uppladdad från Skellefteå med en jätteryggsäck och sin vän
- Anna. Tillsammans skulle de på fredagen ge sig ut på sitt livs resa i Asien, Nya Zeeland och Australien. Jag var aningen frestad att följa med. På deras väg till flygplatsen hade
- Erik, min onåbara gamle bonds-förvant, ringt och frågat "var det idag ni skulle till stockholm? Kan ni hämta mig först?" och där satt han på en stol och log som jag sett honom göra så många gånger på andra sidan vattnet.
- Joel hade färdats hit från sitt harmoniska faluliv och imponerade på gänget med en rapvideo som han och en polare hade komponerat till en tävling. Vi får inte heller glömma
- Tesse, som gått upp kl 6 i ett svinkallt Växjö(hur stavas det egentligen? Och vad betyder det?), för att närvara denna härliga kväll.
- Samuel som pluggar till att bli stenrik på KTH behövde inte åka lika långt, men han var inte mindre kul att återse för det, även om han efter vårt roskildeäventyr tillsammans, när vi återsågs på onsdagen, först fkramade om Jakob ordentligt för att sedan vända sig mot mig och säga "och dig ser jag ju hela tiden". Några av birollerna denna kväll spelade Lägenhetskvinnorna
- Erika och Elin som glatt tog del av träffen innan de drog ut på stureplan och med stort mod lämnade över lägenheten i vårt (och glassbreaker-Tesses) våld.
- Maria mellanlandade också i Stockholm några dagar mellan Norrland och Kinaresan hon skulle kasta sig in i följande vecka.
Det blev en lugn och skön kväll. Restaurangbesök, Pizza, Vin, Chips, Ahlgrens Bilar och många skratt gjorde den extra minnesvärd. Min Pizza var undebar med kyckling, sallad och vitlöks dresing (som jag hade höga förväntningar på men i efterhand visade sig vara väldigt likt vitlöksdressing. Dela upp ordet i två och ta bort ett s för att få din pizza att verka mer exotisk? Det biter inte på en matkännare av min kaliber).
På Fredagen tog jag ännu en av dessa långa Stockholmspromenader med min vän Axel som efter lite Londonglid på A&F nu varit i vår huvudstad över sommaren för att snart återvända till dess Engelska förebild.
Jag åt en avskedsmiddag med Emelie och Anna som rundades av snyggt av att Erik kom in, blev erbjuden lite rester medan jag fortfarande stångades med min burgare, och lyckades till restaurangbesökarnas (ja, de log kanske bara lite där men på det där svenska sättet så gjorde nog att se någon annan göra bort sig deras dag) förtjusning välta ner en krossad talrik full med pasta på golvet och mina fötter. En riktig höjdare även om mitt matälskande hjärta blödde av att se den trevliga servitören sopa upp den underbara pasta alfredon för att oätbargöra den bland soporna. Det finns fortfarande svältande människor. Och hungriga, som jag.
En annan höjdpunkt var företaget hämndogram.com som hade rullat in flera bilar på stan i toapapper och satt stickers som sade "hämnden är ljuv" på dem. Vilken idé!
Att efter flera år (senast jag var där var en minnesvärd sommarkväll 2002 när MFF piskade Djurgården med 0-2) komma till Stockholm med London på näthinnan gjorde att det kändes litet, vackert och härmigt.
- Ett lite alternativt område kring Folkkungagatan kallas i för Sofo.
- Utanför sturegallerian fanns en vägskylt som sade Savile Row, det världskända shoppingstråket som numera endast säljer svindyra skjortor och kostymer, där mitt Abercrombie&Fitch kontroversiellt nog är beläget. Det finns ingen likhet med hippa A&F och ännu mindre med Sturegallerian.
- Stockholm ska som turistattraktion göra en London Eye med småglober som för turister ska kunna snurra runt Globen. Snurrigt.
På fredagskvällen återvände jag till originalet med ett leende på mina läppar. Detta var inte bara för att jag gillar att flyga (det finns inte mycket som känns coolare än att en stormig natt kliva ur ett plan) utan för att jag fått tre perfekta dagar med vänner, sightseeing, shopping och mat i landet lagom. Lagom är bäst.
VardagsVägskäl
Varje dag ställs du inför tusentals vägval och du vet aldrig på vilket sätt dessa beslut i framtiden kan komma att påverka ditt liv. Det hade nu gått ett halvår sedan jag, hungrig på nya erfarenheter och infallsvinklar, lämnade mitt trygga hemland för att bygga upp en ny tillvaro i Europas huvudstad och en svårdefinierbar stresskänsla hade etablerats i mitt sinne. Jag hade två bra jobb, hundratals vänner och en bra ekonomi, men den där ständiga utvecklingen tycktes ha slagit sig till ro och somnat in i ett tjockt duntäcke av bekvämlighet, lättja och mättnad. Ett halvår var andelen av min livsbudget jag hade avsatt åt mitt Londonäventyr och nu hade jag plötsligt nått rondellen där jag, i väntan på ett beslut om en nästa destination, nu börjat köra runt som en guldfisk i en skål eller - än mer passande - som en tickande klocka.
"Det löser sig, det gör det alltid", sjunger det skånska geniet Timbuktu i en låt jag funderar på att låta spelas på min begravning, och det brukar ju göra det. Många av de bästa beslut jag tagit har varit ytterst slumpartade och så får det förbli - det finns ändå inget system. Jag kan givetvis medge att det i mina kloka inre diskussioner hela tiden fattas riktiga beslut, men bara då jag använder ordet fattas som en synonym för saknas. Det enda jag har fattat är att slumpen - eller Gud - ändå fattar dem in the end-ass (eller i slut-ändan som ni säger i Sverige).
Skulle jag stanna i London var det tid för ett miljöombyte så jag förberedde en orolig Dustin med att förklara att jag givetvis skulle förse honom med ersättare . Min chef och gode vän tyckte att jag trots mina kvaliteter nog ända hade lite väl höga tankar om min egen betydelse för Bonds när hela sju svenskar följande vecka klev innanför dörren med sitt CV och sökte jobb i egenskap av Petters vänner. Eftersom alla sju fick jobb kan jag väl inte annat än anse mig själv gå vinnande ur den diskussionen. Till Bonds kom...
...Ivan för att försöka bli den nya glidaren...
...Johan som nog kan axla min roll som glädjespridare...
...Kristoffer som i min frånvaro åter skänker stället lite muskler...
...Annie och Rosanna med lite skånsk touch och energi...
...och Jenny och Malin som efter mitt avhopp får bidra med skönheten på golvet.
Själv gick mitt arbetsmässiga vägskäl att jämföra med huruvida de läckert ostiga sourcream&cheese-chipsen skulle förgylla en fredagskväll gentemot de tråkigare men något säkrare sourcream&onion - det handlade med andra ord om ett s.k. lyxproblem. Jag hade blivit erbjuden barjobb på den nyöppnande nattklubbem Maya som enligt säkra källor (människorna bakom projektet) snart skulle vara Londons mest exklusiva, och även på Freddie (ja, nu skriver även jag det! Se England, vad ni gjort med mig!) Ljungbergs stamställe, den japanska lyxrestaurangen NOBU.
Efter att jag låtit höra båda parters verksamhetssammanfattningar beslutade jag att NOBU i dagsläget var ett säkrare och vassare kort att spela i internationella sammanhang samtidigt som Maya nog skulle vara lättare att glida ner till senare om det skulle visa sig att NOBU var för stelt för mig. Jag lämnade rondellen och satte fart mot ännu en okänd destination. Nu ska jag försöka göra det bästa av mitt beslut innan nästa vägskäl nås.
en avslutad era i mitt öra
Vänner, arbeten och klädstilar kommer och går. Man ser varje dag en era nå sitt slut och en ny ta vid. Nu har även en två och ett halvt år lång period av mitt liv sett sin sista dag och jag är nöjd. Jag har tagit ett beslut och känner verkligen att jag måste våga förändras för att utvecklas. som människa.
Jag och My gick förbi Exotica på Lilla fiskaregatan i Lund en vinterdag efter skolan. "Ska du inte ta hål i örat?", undrade hon, och jag såg inte varför jag inte skulle göra det. Efter en snabbis därinne var det klart och jag var officially pimpt av den feta mörka damen. Det var så det började och jag har klätt mitt öra i skinande diamantimitationer (ja, nu kan jag erkänna det. Det var fake) varje dag sedan dess med undantag för fotbollsmatcher och jobbet på Abercrombie & Fitch som vill skapa en amerikansk image men tämligen motsägelsefullt förbjuder oss att bära smycken.
Jag har haft en bra tid med bling i örat, men på senare tid har det funnits där av fel anledning. Jag har fått mycket kommentarer om mitt smycke på Bonds, vilket jag uppskattat. Mitt Bling har symboliserat mitt ego och givit fingret åt konservativa engelsmän som inte anser att heterokillar får glittra. Mitt Bling har symboliserat en markering mellan jobb och fritid eftersom det inte varit tillåtet på A&F. Mitt Bling har älskats, hatats och debatterats, men nu har jag helt opåverkad av min omgivning kommit fram till att jag tyvärr inte själv längre gillar det utan endast uppskattar det som en tyst provokation mot folk som inte gillar det.
Jag får försöka skina utan diamanter.
en bussberättelse
I förrgår bröt tubestrejken ut och försatte oss tio miljoner pendlare i ett omfattande kaos. Jag sitter i en buss på en packad londonväg och ser en halvdöd tant med en rullator glida förbi oss som en kvick motorbåt bredvid en seg kryssning på havet. Jag tar av anledningen att man aldrig kan förutspå en ankomsttid, normalt sett aldrig bussen om jag inte jobbar sent och tvingas till det, men nu måste alla hålla sig ovan marken, vilket givetvis inte heller gör det snabbare att ta sig fram här.
Hade jag gått hade jag varit framme på jobbet nu och jag är redan en timme försenad eftersom jag inte hittade mitt schema i morse och chansade på att jag nog började elva istället för tio.
Jag gör som jag tror att alla andra passagerare på den svettiga bussen gör och förbannar dessa giriga tunnelbanearbetare som nu ligger hemma och kollar på hem till gården. Hade min största önskan inte varit att de imorgon skulle gå till jobbet, så hade jag önskat att de och deras familjer dog.
Vi fick ett sms från Abercrombie & Fitch igår som klargjorde att tubestrejken inte var en giltig ursäkt för försening, samtidigt som de uppmanade oss att ta ett alternativt färdsätt till jobbet. Inte så mycket annat att göra va?
När jag tröttnat på att stirra på min telefon vars klocka bara tickar längre och längre ifrån en acceptabel försening tittar jag upp och ser mig omkring för att kanske få en känsla av medlidande från en broder i samma båt, få se en vacker kvinna med stora bröst eller i alla fall få se någon som på grund av en skrikande unge, fetma eller hög ålder ser ut att be finna sig i en värre situation än jag, som trots allt nått den statusen på A&F att jag tillåts att tänja lite på gränserna, men allt jag ser är lugn.
En utlänsk mamma håller om sin bebis medan de två yngre barnen leker med varandra. En businessman sitter avkopplad med en kopp kaffe och sköter affärerna som han skulle gjort på sitt kontor ifrån sin laptop. En ung kvinna sitter och läser en bok med musik i sina öron och det verkar som om jag är den enda på bussen som har en tanke på att våra liv blir kortare och kortare för varje rödljus, övergångsställe eller hållplats vi stannar till vid.
Kanske är Londonborna så vana vid detta att de helt enkelt vant sig vid försening och trubbats av. Kanske var det något visst med just mina medresenärer och kanske är det jag själv som blivit alltför influerad av storstadspulsen, men snart slår det mig att de alla tänker precis som jag. Jag var inte den enda på bussen som var medveten om livets flykt. Jag var den enda som inte gjorde något vettigt av livet mellan min hållplats och min destination.
