Relativt Relevanta Reflektioner

Australien är känt för sin natur, men som Melbournestadsbo är listan på exotiska upplevelser tämligen diger trots att vi bor ett kricketslag från stadens Zoo.

• Emelie och Carro såg en ballerinakexstor spindel i badrummet som jag och Henke eliminerade.

• Carro, Henke och jag gick förbi ett träd fullt av stora djur som kunde vara ett resultat av en Koalas förverkligande av sjuka sexfantasier om råttor. Possum kallas detta stackas djur som inte kan haft en kul uppväxt i skolan.

• Samma djurforskartrio fann också denna gayiga duvvariant med lite rosa makeup på bröstet. Senare fann jag den i en bur hos en kund.

• I Carro och Henkes sällskap gled jag också en kväll ut på piren i St.Kilda för att, innerst inne tvivlande men ytterst ute väldigt säker, se om myten om nattbesökande pingviner stämde. Övertygande berättade jag på vägen ut om hur de klev upp på land så fort solen gått ner. Att jag egentligen endast hade en colombiansk kollega som källa var något jag helt utelämnade. Lättad såg vi snabbt en liten pingvin och sen blev de bara fler. När vi satte oss ner med lite chips och läsk vankade dessa söta små varelser så nära oss det bara gick. Har man simmat runt hela dagen och bara ätit fisk hade nog även jag rört mig mot chipsen även om jag tvingats gå som om jag hade skitit på mig några kilo.

• Efter att jag och mina europeiska kollegor, som aldrig sett en känguru i det fria, satt tre öl på den som såg en först, så har jag hållit ögonen vidöppna så fort vi lämnat staden med jobbet. Jag hade ätit känguru fler gånger än många australiensare (australiensare smakade inget vidare jämfört med känguru) men det faktum att jag ännu hoppat över detta hoppande nationaldjur störde mig även om hoppet levde. Häromdagen, när vi gled genom den australiensiska landsbygden, så såg jag den äntligen. Solen höll på att gå ner, kullarna var gröna och himlen rosa. Kängurun var stor och ståtlig. Tassarna och fickan var precis som jag tänkt mig och den gråa pälsen blänkte i solen. Vi for förbi i över hundra kilometer i timmen, men för en stund så kändes det som att allting stannade till i ett idylliskt naturfotografi och jag brydde mig inte längre om att kalla på mina vänners uppmärksamhet så att jag kunde vinna tävlingen. Passande nog hade jag en skön westlifeballad i min iPod. Kängurun låg raklång (möjligen något förlängd) och splattad längs mittstaketet på motorvägen. Äntligen kunde jag känna att jag är i Australien.

• Vi har nu även fått en stor spindel som husdjur. Harry bor i en plastburk, som Ivan en gång råkade välta, och trivs bra som en av husets nya inneboende. Det är ett bra hus men snart kommer kanske även Harry bli lite irriterad över det enda dåliga med det - nämligen vad som försvårar mitt blogguppdaterande. Det finns inget nät.

• När min boomerang fastnat i ett högt träd och Ivan tvingades klättra upp i det, fann vi det fullt av färgglada fåglar. Ivan var i gott sällskap.

• En dag sålde jag el till ett äldre par som visade sig ha vad jag uppskattade till tiotusen fåglar av en art med alla olika färger - precis som paprika. Bättre en fågel i handen, tänkte jag, när jag fick hålla en nykläckt liten unge.

• Rikligt hungrig en eftermiddag på jobbet träffade jag lyckligtvis en man som precis påträffat en död fladdermus i sin trädgård.

• En gång såg jag också äntligen en Aborigin. I några minuter fantiserade jag om denne urinvånare - hur hon och hennes släkt bodde i hyddor på landet och spelade digeridoos varje natt. Dagdrömmen på spårvagnen avtog något när den enda Aborigin jag sett live i hela mitt liv - började tigga. Bra jobbat, invandande Engelsmän.

• En dag kom jag in på en garageinfart och påträffade två katter mitt inne i en intensiv kärleksakt. Det var fullt klös i doggystyle. Katten också, tänkte jag, men dessa pussycats hade inga problem med att vara offentliga i sina ömhetsbetygelser och fortsatte obekymrat.
• 

Precis som på livet så finns det två sätt att se på mitt nya jobb. Förlorarens och vinnarens. Man kan tänka "säljer jag ingenting så tjänar jag inte en cent" men också "jag kan tjäna hur mycket som helst". I de flesta jobb jag haft har jag, oavsett hur många varor per minut jag lyckats slå in, hur många kunder jag lyckats förse med kläder eller hur mycket jag serverat, tjänat lika mycket som de som gjort ett sämre jobb. Nu är det min egen skicklighet och inget annat som avgör min lön och det är något jag trivs med. Som bilden nedan förklarar - man får vad man förtjänar.

  Det tog en vecka innan jag lärt mig öppningsreplikerna. Det tog ytterligare en för att lära mig att föra konversationen vidare till den andra fasen. Den tredje veckan fullbordade jag min personliga utveckling med att finslipa "the closing" - avslutningsfasen och det var också denna tredje vecka - på Road Trip i byn Hamilton - som jag kom med i tusendollarsklubben och fick mitt ansikte att pryda företagets hedersvägg på kontoret i Melbourne.

Redan efter att ha gjort 23 försäljningar min första vecka förstod jag att jag var på rätt spår. Workshopledarna hänvisade nytillkomna till mig för inspiration och kunskap. Jag klättrade på bara två veckor upp till en hedersam trettondeplats för alla försäljare under oktober månad och fick ta med de nya ut för att bli observerad in action.                    

  Men jag var långt ifrån klar. Det fanns frågor jag inte hört innan och många gånger tog jag ett "nej" och gick därifrån. Det skulle ta veckor innan jag kände till alla svar och malde på trots att kundernas reaktioner till en början alltid är negativa.

Det finns vissa ord jag har lärt mig att aldrig nämna, vilket skapat en liten parlör.

Säg inte                                Utan

"En annan kund..."          "En annan som jag hjälpte..."

Kontrakt                             Överenskommelse

Signatur                             Autograf

Sälja...                                Hjälpa med...

Byta                                     Reglera

Folk är dödströtta på dörr-till-dörr-försäljare och jag förstod snabbt att det gäller att visa kunderna att jag är på deras sida mot försäljarna. Även om de bytt elbolag tio gånger (det finns tretton konkurrenter) det senaste året så förklarar jag att "de" kört med kunden och att jag är där så att de inte behöver byta fler gånger. Är man med ett utlandsägt elbolag så berättar jag att det är extra dyrt eftersom pengarna går "over seas" och är man med det andra 100 % australiensiskt ägda bolaget på marknaden så blir förklaringen följaktligen att de betalar för mycket för att pengarna ska stanna i landet.

För att pengarna ska stanna i landet och priserna ska sjunka kommer jag in i bilden.

Country Energy är ett elräkningsbolag och har inget med den fysiska elen att göra eftersom man i Australien har separerat elleverantörerna från elräkningsbolagen. När folk frågar om de behöver byta elbolag svarar jag följaktligen "du behöver inte byta din elleverantör", vilket indirekt betyder "du behöver byta ditt elräkningsbolag". Folk nöjer sig dock med ett "du behöver inte byta..." och jag kan fortsätta min predikan.

En kille med TV-kamera intervjuade mig en dag i St.Kilda. Jag svarade glatt på frågor om livet på resande fot och efter den sista frågan - när jag varit som mest rädd under mina resor - hälsade jag hem till mina föräldrar och tackade för mig. Jag hade egentligen aldrig varit riktigt rädd även om ormar, blixtoväder, slagsmål och rånare i mordtäta Brasilien givetvis bemöttes med största respekt och efter en stunds funderande kom jag, givetvis försent, på när jag detta år på resande fot varit som skrajast. Mina väninnor i Fortaleza tillät mig inte att gå och eftersom taxi inte ingick i min budget så rekommenderades jag motorcykeltaxi.

De två turer jag tog med dessa självmordsaspirerande fartdårar var utan tvekan fulla av mer rädsla och nära-döden-upplevelser än något annat. Jag hade utan hjälm farit genom bilköer, med bara några centimeters marginal till sidobackspeglarna på var sida om oss och jag hade, bedjande till motorcykeltrafikguden, blundat och sett mitt liv passera revy. Svettigare än jag hade varit om jag istället valt att springa klev jag av motorcykeln, lättad av att fortfarande ha ett liv av mat, musik och kärlek att med en intakt kropp kunna se fram emot.Motorcykeltaxifärder (na, det blev ytterligare en tur, men då var jag lätt berusad vilket givetvis dämpade rädslan) genom Fortalezas fullpackade fartleder borde definitivt ha nämnts som största skräckupplevelsen. Men det var innan jag gav mig ut på Cykel i Melbourne.

Vårt hus har allt. En robot, en kaffemaskin, en blockflöjt, hembryggd öl och givetvis även ett ansenligt antal Cyklar. För att tjäna tid och pengar samtidigt som min kropp hålls i trim så begav jag mig en dag ut i storstadstrafiken på en av husets blå ryttare. Det var dagen då jag hade intervju för Country Energy och jag lade två timmar på att nå målet Richmond, där kontoret är beläget. Efter en och en halv timme av omvägar, avhoppade kedjor och livsfarliga manövrar bland ilskna melbournetrafikanter kunde jag ta av mig hjälmen (japp, i Melbourne är det dryga böter för Cyklister utan hjälm, så svälj din stolthet eller hosta upp $), tacka Gud och rätta till frisyren. Vägen hem tog nästan lika lång tid och flera gånger hade jag inte den minsta aning om åt vilket håll jag egentligen bodde.

Att Cykla gick som på räls - här på spårvagnen

I London gick det sällan en vecka utan att någon i vår lägenhet hade besök hemifrån. Efter bara några dagar i mitt och Emelies enorma hus kom också våra första gäster. Ett telefonsamtal sade mig att Carro och hennes vän Henke anlänt till Australien efter deras Asienäventyr och från att jag den dagen träffade dem på Federation Square tills att de begav sig uppåt längs östkusten, så hade vi några fina veckor tillsammans.

Som flest var vi nu plötsligt en grupp på tre par plus utomstående och eftersom delade matstunder är dubbla matstunder så var Carro och Henkes vistelse i stan en mycket fin period av min Melbournevistelse. Ni är varmt välkomna till Bunjil Way igen, men annars ses vi förhoppningsvis på den östra sidan av detta enorma land!