Relativt Relevanta Reflektioner

Jag har under mitt liv inte mott manga som inte stallt sig fragan. Under andlosa luncher i skolan har det diskuterats vilt och alla mojliga teorier till detta faktum har lagts fram, men nu verkar det som om den for min omgivning stora gatan har narmat sig sin losning.  Efter att ha levt i ungefar ett halvar utan den regelbundna traning som praglat min vardag under de senaste tio aren, med samma kosthallning som forut, tvingas jag nu lamna detta besked som for manga kanske kan komma som en lattnad, aven om det, som varit samtalsamne under detta oandliga antal luncher som slutat med att jag suttit kvar ensam och lassat in mat medan mitt sallskap otaligt tvingats vanta, nu maste ersattas av nagon annan stor fraga av samma dignitet, vilket kan komma att bli ett problem. Jag har borjat bli fet.
Inte fet, men lite mullig. Kanske inte mullig heller, men mina muskler borjar drunkna i ett hav av godsaker. Jag har nu adderat vart garlic+cheese bread till min standardmaltid innan jobbet pa Bonds - restaurangens grymt goda hamburgertallrik.

Hemma ar det "vulkanen" som galler varje kvall. Vulkanen ar ett av silen format pastaberg som man gor ett hal i mitten och trycker i massa pastasas i. Kring berget fyller jag pa med en agg-svamp-lok-rora som lagger sig fint i magen. Pricken over i:et blir vitlok/ort-baguetten fran Lidl. Denna ratt tar normalt sett over en timme(som inkluderar halvtidspaus och toalettbesok, obligatoriskt for att fa plats till allt) att ata. Efter det kanner jag mig lite latt berusad och kan latt somna in.
Jag tycker det ar ganska skont att naturen antligen sager ifran och jag vet att det inte skulle ta manga traningspass for mig att komma iform igen, sa darfor njuter jag av kalorierna fran mat och ol samtidigt som jag gladjs med dig som nu slipper ligga vaken fler natter och fundera over hur en liten kille som jag kan ata hur mycket som helst utan att vaxa pa bredden. Antligen borjar jag bli denna Jack Black-skona kille som jag velat vara sedan jag i hostas klev av planen efter den sista kvalmatchen och mitt samvete som lange tyngts ner kan nu antligen kanna en lattnad av att jag bjuder min omgivning pa denna utseendemassiga (i ett storre perspektiv givetvis endast marginell) nertrappning.

I Sverige hände det aldrig, men här, i ett av världens ledande nationer inom musikbranschen är det mer en regel än ett undantag. När jag än sätter på min radio, som jag köpte på lidl för 25:- innan jag drog och numera tjänstgör som stämningshöjare på toaletten, i köket och på balkongen, och bläddrar mellan kanalerna, är chansen att man ska höra tonerna från Björn&Benny med tillhörande kvinnor nog lika stor som att Jonathan, en generöst dricksande businessman och flitig stamgäst på Bonds, på kvällen ska beställa in en dubbel gin&tonic och samtidigt bjuda sitt sällskap på en runda öl. Jättestor. Det är nästan lika kul att komma på att den låten man hört början på samtidigt som man försökt komma på varför den kändes bekant, är ABBAs "knowing me, knowing you", som varje gång man ser att de säljer ANNAs pepparkakor i de engelska butikerna. 

Förra veckan hände det dock något mindre kul på Abercrombie&Fitch. Jag stod förväntansfull i kön till rummet där jag skulle få välja vilka kläder ur sommarkollektionen jag skulle få, och var glad över detta, när jag såg det. Framför mig höll en tjej som nyss börjat på A&F på att prova ut sin nya uniform och kom ut ur provrummet. I detta vimmel av vackra människor stannade min värld plötsligt till för några sekunder då jag insåg det faktum som skulle få mig att undra vart denna affären var på väg. Hon var tjock. Jag ryggade tillbaka, men inom bråkdelen av en tiotusendels sekund fann jag mig stående med denna trendbryterska mitt framför mig. Hon var stor. Inte jättefet, inte gigantisk, men stor, vilket gjorde att hon stack ut litegrann bland alla vandrande pinnar till modelltjejer. Stark tjej!

En ytterligare grej som vittnar om att jag kommit in i min londonkostym är att jag inte hunnit skriva så mycket blogg på sistone. Jag och min flatmate Hanna snubblade oss in i en bra diskussion om vår situation. För oavsett om solen skiner, de underbara parkerna(hittade förresten ett nytt smultronställe igår, Primrose Hill, där vi delade en flaska vin och lite tilltugg samtidigt som vi kunde se solen gå ner över london till tonerna av mina högtalare) fylls med folk och man möter en massa intressanta människor hela tiden, så måste man ändå tillåta sig att fundera över vad det är man gör. 

Hanna tyckte att det kändes som att hon mest gick till jobbet, kom hem mitt i natten, gick och lade sig, sov tills nästa eftermiddag, åt och gick till jobbet igen. De senaste veckorna hade jag jobbat 60 respektive 55 timmar och kunde förstå hennes sett att se på saken, men menar samtidigt att det är på jobben jag får den största erfarenheten och tycker därför inte att det är "the whole host" (hela värden) om jag under några veckor skulle spendera ca dubbelt så många timmar som jag till min omgivnings förmaningar om att jag skulle bränna ut mig, spenderade på Lidl i Sverige. 

På fritiden har det hittills mest varit umgänge med olika svenskar och därför har jobben, även om det jobbar 8 svenskar på Bonds, spelat en viktig roll i min utveckling som människa. Där pratar jag italienska med den gay-killen, som alltid i sällskap av vackra damer från armani-affären dricker sitt Pino Gricio Blush på Bonds på helgerna, tyska med de två paren som är här över helgen och avnjuter varsin stor cigarr som förvandlar puben till en rök-kammare medan de påpekar att det är samma cigarr som deras förbundskansler Gehrard Schröder röker, svenska med några arbetskamrater och engelska med de flesta andra. Givetvis så åker man inte hit för att bara jobba och jag har ju det ekonomiska underlaget för att säga upp mig från mina jobb för att bara glida resten av min vistelse här om jag skulle vilja, men som färsk londonbo är det viktigt att skilja sig från turisterna som åker hit i några månader för att festa med svenskar och sedan åker hem utan att ha sagt mycket mer på engelska än "thänk you" när servitrisen ställt skumpan på bordet, och att sluta jobba hade ju inte fört mig i rätt riktning direkt. 

Hanna frågade ju sig varför hon lämnade sitt nätverk av vänner därhemma, där hon ändå bara jobbat, för att åka hit och jobba och jag tycker mer att "men ska man vara hemma kan man ju lika gärna vara borta". Det handlar helt enkelt om att hitta den perfekta balansen mellan jobb och fritid. Jobba så mycket att du inte blir förslappad, men se till att inte glömma att utnyttja din fritid också. Gå aldrig och räkna ner sekunderna tills du slutar ditt skift, för det innebär att du längtar dig närmre din död och det är ett stort slöseri med liv, särskilt med tanke på alla de intressanta människor jag får möjlighet att ta intryck av och påverka i mina jobb. 

Harmoni.

Förra veckan blev mycket riktigt en riktigt bra vecka.

Måndag förmiddag tillbringades på A&F, därefter hittade jag och Peter ett kebab&falafel-smultronställe i Soho som jag definitivt kommer att återvända till. Därefter tog vi en öl med Samuel, som lätt hängde på mina planer på att, som Peter gjort några år tidigare, dra till Island och slakta lite får till hösten. När modellkillen P skulle till gymet och Samuel drog hem för att tvätta så hookade jag upp med jakob och hans tre trevliga vänner Amie, Josse och Calle. Jag och Jakob fann efter några fosters att det var en dag även morgonen efter och gick hem medan de andra fortsatte att fånga dagen.

I tisdags bar det av till Lidl för storhandling innan jobbet. Till Bonds kom min vän Camilla som jobbar på ett hotell i närheten och gärna ville bjuda på en öl till min lunch. Jag fick inte dricka på arbetstid så hon väntade tills stängning och vi begav oss ner till Jewel, ett ganska snobbigt ställe nere på Piccadilly Circus. Det blev mer än en öl och denna 26-åriga fotbollsstjärnan Dwight Yorkes ex-flickvän bjöd på allt och berättade om sjuka historier från sina sju år i London. Att hon bjöd på allt hela natten fick jag aldrig riktigt dåligt samvete för, hon var god vän med en shejk från Dubai som ringde några gånger under kvällen och han hade gett henne ca 20 000 när de gick på casino i Dubai under hennes besök, som hon hade vunnit en del på. Jag föreslog att han skulle ta en öl med oss eftersom han var i stan, men det blev aldrig riktigt av. Detta var en sådan sak som bara kommer hända här. Det var en grymt kul natt på de ställen hon visade mig runt på och jag längtar tills hon ska presentera mig för denna shejk, han verkar vara en trevlig kille.

På lördagen hände det ännu en det-går-bra-nu-grej. Min manager Dustin ringde mig och undrade om jag var sugen på att se Arsenal-Bolton. Han har season-tickets men ville hellre se grand national - ett hästlopp som trollbinder hela England en gång om året och går att jämföra med vasaloppet, även om det inte har lika hög status hos våra svenska bookmakers som detta hästlopp har här. Det slutade i alla fall med att jag, Dan och stor-Erik drog iväg, tog en öl och kunde njuta av detta mäktiga skådespel från den övre delen av det för säsongen splittnya Emirates Stadiums läktare. Killen till höger om oss hade, som Dustin förvarnat om, en ganska liten vokabulär och nämnde ofta orden `northern cunt`i sina djuriska vrål. Han var arg hela matchen, även när the gunners med en trött Ljungberg i spetsen gjorde mål. Han höjde känslan av engelsk fotboll otroligt och hjälpte till att göra inramningen perfekt.

Även i söndags när jag jobbat på A&F hela dagen visade det sig också vilken bra grej det här med att vara vän med chefen var. Ett stort gäng var samlat i Hyde Park och jag anslöt efter en öl på Bonds med Ronan från A&F. Vi spelade fotboll och drack lite öl tills parken stängde, då begav vi oss till klubben cheers på PC. När cheers stängt och folk var tvungna att gå hem, märkte jag hur bra det var att vara ute med chefen om man jobbar på en pub. Vi gick tillbaka till Bonds. låste upp, satte på musiken och öppnade baren, för att där fortsätta denna trevliga och lite väl långa kväll. En bra vecka.

Varför finns det två kranar till varje handfat/dusch/diskho - en med varmvatten och en med kallvatten, istallet för att ha en som reglerar temperatur medan den andra styr över vattentrycket? Nu tvingas man hela tiden hitta denna perfekta och icke existerande balans mellan kokhett och iskallt varje gång man vill ha lite tryck i det medelvarma vattnet, vilket leder till att en dusch kan bli en långdragen process.

"I like to party, everybody does"

Sjöng Room 5 feat.Oliver Cheatham i högtalarna på Bonds i fredags, medan jag i samtal med några gäster satt och såg på fotboll samtidigt som nio pund i timmen rullande in på mitt konto eftersom det var helgdag. Men även om detta ju blivit en klassisk dänga på fetsplatser världen över, så kan jag inte riktigt hålla med denna grupp jag inte direkt hört något annat ifrån. När jobbet var över kallade min manager in oss på kontoret och berättade den glada nyheten. Vi hade blivit bjudna till vår huvudmanagers bästa väns nyöppnade nattklubb i Wimbeldon. Det utlovades gratis dricka, vip-hörna, ja t o m taxin dit och hem skulle skrivas på deras nota och det spred sig ett bubblande glädjerus bland tjejerna som jobbade kväll. Vi var sex stycken som blev erbjudna detta men jag var trött, mitt inne i den tuffaste delen av min 55-timmars jobbvecka, och ville hellre utnyttja denna tidiga stängning för att åka hem och få en god natss sömn istället. Detta yttrande bemöttes dock genast med kommentarer som att "en sån här chans får du inte ofta" och "sånt här händer bara i London", men jag förstår inte riktigt vad det skulle spela för roll, jag var trött och det spelar ju ingen roll om det är mitt livs chans om jag ändå inte ville. Jag beslutade att följa med bara för att bevisa att det inte skulle vara så kul som de andra var övertygade om. Jag föredrar verkligen puben framför klubben och såg under kvällen aldrig riktigt charmen i att sitta i denna vip-soffa när man ändå inte kunde prata med varandra. Jag är ändå nöjd med att jag följde med för att få denna teori om att det blir så kul som man gör det - oavsett om man sitter i en VIP-hörna eller på en rökig pub - bekräftat.

I söndags spenderade jag min lediga dag med ett stort gäng av vänner från olika håll som spelade fotboll i Hyde Park och på kvällen var det påskmiddag och knytkalas hemma hos Joel. Jag åt ganska mycket. Min kompis och nyblivne kollega Johan frågade om det gick att bada i floden genom Hyde Park på sommaren och jag sade att det nog vore att ta sig vatten över huvudet. Det var en av kvällens absoluta höjdpunkter.

Kul att höra från Karin, Josefin och mr. K, hoppas att ni haft en bra påsk och ni är alla varmt välkomna att bli serverade av mig på Bonds när det passar. Nu ska jag laga en stadig middag och bege mig till kvällskiftet på Bonds. Detta kommer att bli en bra vecka.