Relativt Relevanta Reflektioner

the Gang (stor-Erik saknas dock)

Jag flyttade hit med en del förväntningar och förhoppningar om de klassiska sakerna som att utvecklas som människa och se världen ur nya perspektiv. Eftersom personlig utveckling likt hårväxt är något man (i synnerhet inte på min far Mats)aldrig kan se några tydliga förändringar i själv (har du någon dag vaknat upp, sett dig i spegeln och tänkt: "jävlar, vad håret växte i natt!"?), utan snarare är något som folk man varit ifrån ett bra tag har lättare att bedöma, så satte jag upp några konkreta grejor att jobba med. Jag ville bland annat:

* Skaffa en grym engelsk accent som Ivan, något jag redan insett att jag aldrig kommer få eftersom jag inte träffar tillräckligt mycket engelsmän i centrala London där jag chillar med lika mycket polacker, svenskar, italienare, spanjorer och kineser som urinvånare. 

* Komma in i en riktig vardagsrytm här, vilket jag känner att jag lyckats med även om jag just nu jobbar lite väl lite och chillar lite väl mycket mer än den genomsnittliga Londonbon, men jag klagar inte. 

*Lära mig att uppskatta sena utekvällar på klubbar med dans till enformig housemusik. Jag dansar fortfarande inte ens när min promillehalt överstiger Tommy Körbergs en fredagkväll och kommer tyvärr aldrig att förstå charmen med ordet "festa" som verkar ligga etta på varenda ungdom i världens topplista över favoritaktiviteter. Vad betyder det!?

* Lära mig några nya yrken. Med dubbelarbetande i två för mig helt nya branscher är det inget som hindrar mig från att lägga till tre månaders erfarenhet av både servitris, bar och klädesaffärsjobb till mitt CV redan nu. 

* Utveckla mitt öldrickande. Jag har börjat skaffa mig lite kunskap och smak vad beträffar de vanligaste ölsorterna och kan dricka det mesta i ölväg utan att göra grimaser efteråt, men det förändrar inte det faktum att jag när vi på vårt Staff Party förra söndagen mellanlandade på en lyxig bar var den enda straighta av männen i vårt sällskap att istället för en exklusiv öl som de andra manligt avnjöt, till allas stora nöje beställa in en läcker pineappledrink toppad med äpplen och vindruvor. Gayigt men Gott! Åter till ölen. Under en period var jag nästan lite väl frälst i denna gudadryck, men vi får inte lika mycket dricka på Bonds nu och begärets har stillats en aning. 

* Komma på vad jag vill göra i framtiden. Haha. Det enda jag lärt mig här är "Get Rich or Die Tryin´". Hur finns det fortfarande fler sätt att bli det på än det finns permobiler i Hässleholm. Men vilket sätt väljer jag!?

* Bli beroende av något. Ett tag trodde jag att det dagliga ölintaget skulle ge mig en knuff i rätt riktning och jag har helt klart utvecklat en kontrollerad alkoholism, men det kändes för lätt. Chipsen här är ingen höjdare jämfört med hemma och godiset är för dyrt även om jag höll på att trilla dit på Simply Value-chokladen (100 g för 26p), så jag kan numera kalla mig en nykter chipsoholic. De mängder läsk jag litervis dagligen svepte i Sverige (mestadels den underbara Lidl-colan som under vissa två-liter-om-dagen-perioder förmodligen var en vanligare företeelse i mina vener än blodet själv), är jag här inte heller i närheten av. 

Nu har dock ett nytt beroende börjat se dagsljuset i min tillvaro. Jag måste varje dag annars mår jag dåligt. Jag struntar i att folk säger att det räcker med tre dagar i veckan och jag tar bara mer och mer. Jag är på gymet oftare än Pete Dorothy är på krogen. Ett bra begär att kombinera med mitt matberoende. 

* Lära mig tvätta, laga mat, diska, borsta tänderna själv och göra allt annat som hör att flytta hemifrån till.  Även om det ofta är dramatiskt när jag skapar matberg i köket, jag tvättar på måfå och trycker ner kläderna i min byrå istället för att vika dem (här handlar det också om att skilja på jobb och fritid), så kan jag säga att jag är grym. Mat har aldrig handlat om smak, det handlar om mängd och så länge det är mycket så spelar det inte någon roll om det är vidbränt, överkokt, kallt, rått, osaltat eller ohygieniskt(något som nästintill aldrig varit fallet under min karriär som ensam ansvarig för mitt eget matintag). Inför min mage är alla lika.

En ytterliggare sak de har fått om bakfoten på denna ö är klockan. Om visaren står och väger mittemellan två timmar så fokuserar vi i Sverige på framtiden, den nya timmen, det som komma skall, medan man här istället lägger mer vikt vid det som varit, det förflutna. Om klockan är 13.30 så säger vi helt naturligt och klockrent att hon är "halv två", medan man här i ur-minnes(i dubbel bemärkelse) tider sagt "half past one". Nu har dock dessa tenarkomaner i ren lathet slutat säga detta "past" och skulle därmed säga att 13.30 är "half one", vilket direktöversatt och korrekt borde innebära att klockan är halv ett.
Ur-Dumt.

Jag har på den senaste tiden gått från att vara den glidande killen på golvet på Bonds som sprider skön stämning och hellre snackar med gästerna än att jobba, till att bli den glidande killen i baren på Bonds som sprider skön stämning och hellre snackar med de andra gästerna än att själv jobba. Kort sagt så jobbar jag inte lika mycket som förr, men är lika mycket på Bonds och tar min roll som en social wunderbaum till mig även på fritiden.
Funderar på att skaffa något lite flashigare jobb snart. Har fått en del bra erbjudanden och känner att det börjar bli tid att röra på sig, men jag älskar atmosfären på Bonds. Jag gör bara två skift där denna veckan men har varit inne nästan varje dag och tagit en öl med någon kollega eller skön stammis. Vid sidan om businessmännen som hänger hos oss kommer det folk från alla Bond Streets modeaffärer och när jag än tittar in kan jag slå mig ner och ta en öl med någon i den sköna D&G-familjen som jag numera blivit en del av.

Det har varit en bra vecka som glidare i London även om vädret inbjudit till puben snarare än parken. Några saker som hänt är att...
...jag, Anna och Linda, som sov hos oss i helgen, Emelie och Josefin var på Brick Lane Market i söndags vilket ledde till ett grymt köp av en sjömansjacka från 60-talet i ett army overshots-erection (eller militärt överskotts-stånd, som ni säger i Sverige). Håkan hellström, Kalle Anka, Lill-Erik har nu fått sällskap av mig i sin exklusiva skara av sjömansjacksinnehavare.

 Jag kom till London utan att egentligen(vad jag vet) ha någon erfarenhet av umgänge med män som attraheras av andra män. Sedan jag förstod vad detta ganska fula tre bokstäver långa ord innebar har jag stött på människor med samma minimala erfarenhet som jag, som hatat människor med denna sexuella läggning som om de vore satan själv. Folk som aldrig egentligen förstått att homosexuella inte bringar dem (särskilt inte åt dem som aldrig träffat någon) någon skada alls, utan snarare bidrar till mångfald och frihet i vårt samhälle, har funnit det lämpligt att ägna en stor del av den enerigi moder jord givit dem åt att uttrycka sitt oförklarliga hat till denna stora grupp. 

Nästa fördom att reda ut, såhär dagen efter det homofobiska Europas nedröstning av the Arks i sammanhanget mer slagkraftiga bidrag än vad resultattavlan visade, är den att London skulle krylla av Bögar. 

Jag vet inte om det har något med England att göra, det handlar väl som om allt annat helt enkelt om London, som är en världsstad, men hade jag ätit en Mister Choc choco-peanutbar (8 för 1,29 pund på Lidl, har en speciell ficka i min väska för dem) för varje man som föredrar Pitt framför Jolie som jag stötit på här, så hade de fått fylla på med nytt vatten efter varje gång jag hoppat i det lokala gymets simbassäng. De finns överallt. 

Det började med att lill-Erik ju jobbade på londons äldsta gaypub och vi gick dit för att känna pulsen. Aldrig förr hade jag sett två män grovhångla eller slänga blickar och ord av åtrå efter mig, och det var väl kanske inget jag direkt njöt av. I Sverige har jag med en öppen attityd till genusgränsöverskridande(långt ord-23 bokstäver!) kläder och acessoarer alltid varit gayen i gänget, men nu överväldigades jag plötsligt av en känsla av heterosexualitet och det kändes väl någonstans ändå skönt att för en gångs skull känna sig helt säker på något i livet. 

Här är det så normalt att någon i gänget är gay att man, när man berättar om någon annan, inte ens nämner att denne är bög, utan kanske snarare säger att "han jobbar som..." och "han bor...". I Sverige hade det faktum att han är gay varit något av det första man berättade om, precis som om personen i fråga varit svart, istället för att fokusera på saker som inte rör sexuell läggning eller hudfärg. 

Att många killar på Abercrombie&Fitch också attraheras av män är något som alltid kommer som en positiv överraskning. Jag vet inte riktigt varför, men det kan ha något att göra med att min procentuella chans hos alla de vackra kvinnorna som jobbar här ökar med någon promille för varje skådespelande skönhet som i en konversation plötsligt säger de två magiska orden "my boyfriend" och i mina ögon tar ett stort kliv ut ur garderoben. 

Jag försöker fortsätta konversationen som vanligt, men innerst inne är det fortfarande min brist på erfarenhet av homosexuella som spökar och någon slags inre varningslampa sätts igåg samtidigt som ordet BÖG! BÖG! BÖG! är det enda min hjärna kan koncentrera sig på. Hoppas att denna resa kan få mig att vänja mig mer vid det faktum att de homosexuella i detta landet finns runtomkring mig och inte bara visar sig på melodifestivalen varje år. 

På Bonds var det en av de första kvällarna en riktigt söt tjej, lite äldre än mig, som kom fram till mig. jag hade tittat till hennes sällskap några gånger, skämtat lite som jag brukar, och tänkte att nu jävlar hade det gett resultat. 

Hon berättade att de skulle gå och jag sade "vad synd" eller något sådant men önskade dem en trevlig kväll. Hon gick inte, hon ville prata lite mer med mig och jag var öppen för diskussion. "Du är så söt", sade hon. Jag skruvade lite på mig och hann inte säga mycket förrän hon fortsatte: "det tycker Marco", han sitter därborta. Marco var snygg och den jag snackat mest med under kvällen. Tjejen berättade säljande bland annat att han var Australiensk-Italienare och det var först när jag frågade om hon inte kunde berätta något om sig själv istället som det gick upp för henne att jag inte hade samma läggning som honom. Det var då jag först på allvar förstod att detta (förutom hamburgartallriken) skulle komma att bli vardagsmat på Bonds, vilket det blivit. Tjejerna får all dricks av pubens målgrupp, äldre kärlekstörstande businessmän, medan jag får rikta in mig på bögar och äldre kvinnor. 

`Vad du viker kläderna svenskt`, sade min australiensiska kollega Annabel, som spenderat ett halvår i Sverige förra året. Hon förklarade att jag var väldigt noggrann istället för att som hon, bara hafsa ihop dem. Det hade förmodligen inget att göra med våra kulturella bakgrunder, utan kanske snarare om att jag visste att allt på A&F måste vara exakt och att en het manager snart skulle komma och förklara för henne att `ìt needs to be perfect`, men jag blev ändå glad över hennes kommentar. Att vara svensk är något jag är stolt över och vi har en ganska hög status här i London. 

Londonsvenskar. Det sägs finnas runt 200 000 av dem och det kvittar var jag än befinner mig. Jag blir ständigt påmind om att London räknas som den fjärde största svensk-staden (man har även ibland satt London som trea med motivet att alla Malmös invånare inte är svenskar). Kring Edgware Road där jag hängde innan vi flyttade in, ligger Svenska Kyrkan, svensk-puben, svensk-affären, svensk-restaurangen Garbo´s och eftersom området är ett svensk-arabiskt område blir det på gatan extra påtagligt vilka som härstammar från mitt sköna och glädjerika hemland. 

Svenskarna i London är givetvis väldigt olika men skulle nog ändå kunna delas in i två grupper när hemlandet kommer på tal. 

Ena sidan är folk som kanske inte stannar här speciellt länge. De umgås mestadels med svenskar, hänger på svenskpuben, kollar melodifestivalen tillsammans i svenska kyrkan och tycker egentligen att England är lite väl skitigt. Vad dessa människor gör spelar egentligen ingen roll, det väsentliga är att det finns en grupp som talar om Sverige med värme. 

Den andra gruppen är de som emigrerat för att Sverige är `såå tråkigt`och har planer på att aldrig mera återvända till Ulf Lundells förlovade land. Denna grupp kan mycket väl också hänga på svenskställen, men skillnaden är att de kanske inte gör det med samma stolthet som den andra gruppen.

Man märker direkt vilken sida folk står på eftersom detta handlar mycket om vilken bild man vill ge till de andra svenskarna man stöter på. 

Jag serverade två svenska kvinnor i 30-årsåldern på Bonds i dagarna efter att Annabel kommenterat min svenska vikning. De talade med engelsk brytning om att de bott här i sju år och tänkte stanna här. `Du kommer väl inte åka tillbaka till tråkiga Sverige igen va?`frågade de och jag undrade vad de tyckte var så himla tråkigt med Sverige. de svarade att allt var såå fyrkantigt och inrutat och att man hade en sådam emorm frihet här - man kunde göra vad man ville, när man ville, men jag kände mig nästan lite förolämpad och förmodade att det nog snarare handlade om två fula 20-åriga tjejer som varit för tråkiga för att ha kul i Sverige och flyttat till landet där fölk är fulare och dricker mer, för att börja leva på riktigt. 

Det blir vad man gör det till, tjejer, och ni kan göra precis vad ni vill i Sverige också - skillnaden är att det kostar mindre. Både England och Sverige har sina kvaliteter och sanningen är ju att lagom är bäst, så varför förneka att det är den svenska mentaliteten som uppfostrat er och gjort er till de människor ni är idag?

Jag talar gärna om hur mycket jag älskar Sverige, men vill inte för den sakens skull klanka ner på något annat land eller kultur. I Sverige är "osvensk" ett ord med positiv klang, vilket ju är helt galet. Att jag är stolt över mig sjäv och mitt land blir ju ändå något osvenskt eftersom "svenskhet" förknippas med mesighet. 

Att fundera på:

Hur kan ett land som givit världen... 

* HippHipp

* Parlamentet

* Varan-TV

* Stockholm Live (som ju trots alla skämt om svenskar och fördomar om svenskhet är ett svenskt program eftersom Stockholm ligger i Sverige)

* Stefan&Krister

* Bert

* Robert Gustafsson

* Johan Glans

* Petter Larsson

...av Någon anses tråkigt!?