Relativt Relevanta Reflektioner

Jag satte tonen med några tidiga strikar och de andra märkte snabbt vem som torsdagsbowlat innan fotbollsträningen på gymnasiet, men jag var cool - här skulle inga leenden kunna vittna om min inre övertygelse om att jag denna lediga söndag skulle tjäna mer än jag gjort om jag jobbat på A&F. Dustin och Dan var inte långt efter, men första rundan slutade med en ganska klar seger. Med mycket taktik och en smula generositet bjöd Dustin mig på mer och mer öl medan han som engelsman kom mer och mer i form när promillehalten steg. Det här blev hans runda. Min förra chef hade ett flyt ingen vattenfarkost kunnat överträffa där klotet i rännan studsade upp och slog ner den sista käglan, medan jag likt Titanic nu stött på isberget och tappade alltmer av det fokus som i sina bästa stunder kunnat golva vem som helst i den discomörka bowlinghallen.

Jag hade börjat packa mina grejor för att försvinna från hallen innan folk ville börja ta bilder av vinnaren och tvåan för att föreviga mitt nederlag, när Evelina berättade att Dustin trots sin livs runda hade klantat bort det sista slaget och därmed förlorat med sammanlagt tre poäng. Inställd på förlust och förbannad kunde jag ju efter chockbeskedet inte vända om och jubla, speciellt inte av respekt för min medtävlande. Det var ju heller inte glädje jag kände utan snarare lättnad över att inte förlorat och skam över att ha tagit spelet på ett sådant allvar. Dustin försvann direkt och vi andra gick efter ett långt snack på BK till Bonds för några drinkar innan jag gled hemåt igen.

Jag tror att den dåliga förloraren i mig kommer fram i individuella sporter där ingen annan utom jag kan förstöra för mig. Hänger det enbart på mig tolererar jag inget annat än den bästa prestationen. Jag skall gå till synes oberörd ur striden som den vinnare jag är.

Häromdagen chockades Londonborna av löpsedlarna som slogs emot oss vart vi än vände oss och försatte staden i allmän sorg. "Maddy is dead, says British Police". Flickan har varit borta sedan jag kom till London och vad som skulle kunna vara ett chockbesked för mig hade varit om hon visade sig vara vid liv. Jakten på Maddy bör fortsätta ända tills ett klart besked om flickans dystra öde kan ges, men är det i ärlighetens namn någon som forftarande vill läsa om det? Folk dör varje dag. Små söta flickor dör varje dag, även i England, och att gå skallgång, gå med i "Find Maddy"-föreningar och ens läsa om det idag är i mina ögon mer slöseri med eget liv än storsint empati och optimism.

Kanske är jag bara bitter för att Maddy, fyra år och död, har blivit kändare än jag någonsin kommer att bli. Kanske är det ändå inte föräldrar till andra mordoffers önskan att bli så exploaterade, men den enorma fokus engelsk media lagt på detta fall får nog fler än jag att undra hur brittisk polis kan stånga sig så blodig för att finna en unge när folk mördas till höger och vänster. Detta är naturligtvis inte sanningen utan hur media får polisens prioriteringar att framstå.
 

Må Maddy vila i frid i en himmel utan barnrövare och må föräldrarna skriva en bok och dra in miljoner för att få ett bra liv och äta på Nobu, men att efter snart ett år fortfarande engagera sig i detta känns i vår korta tid på jorden lite som att fortfarande lyssna på Aqua och hoppas på en återförening.

För några Söndagar sedan gjorde jag ett av mina bästa (förhoppningsvis i konkurrens med datorn jag nyss spontanköpte) köp på Brick Lane när en svart gitarr inhandlades. Att ha den under armen när jag gick genom brickan gav mig en känsla som sade att det här skulle bli min nya vän när boomerangvädret i Oktober skulle komma att visa sig alltmer sällan. Jag och Peter har lirat en del och väckt 2xIvan med bl a "brev från kolonien", "o'boy vilket vackert väder" och Aerosmithlåten som börjar med "I can stay awake just to hear you breathing". Guran och jag kommer helt klart att skänka mycket värme åt den kalla Londonhösten. Att ha Guran som bästa vän får mig att känna mig som Fantomen.

Brick Lane är Londons alternativa innestråk, beläget en kvarts gång från vår lägenhet i öst, som fick min vän Esben att skänka en tanke till Christiania. Där har både Ivan och en nyinflyttad lill-Erik nu börjat jobba på guldklimparna Big Chill Bar respektive Casa Blue. Vi har börjat chilla allt mer på Brick Lane och jag är glad att vi börjat utnyttja att vi har denna metropol med sin marknad som varje Söndag lockar 400 000 besökare att kolla second hand och hemgjort. På Brick Lane bor Emma, Luisa och vår sedan igår utflyttade vän Katharina. På "brickan" finns även vårt favoritbagelställe. Det spelar ingen roll att tjejerna på Brick Lane av någon anldening har betydligt mindre bröst än genomsnittet, det är här de rockigt snygga människorna rör sig.

När jag glider in på det lokala gymet säger alla hej och snackar lite. Att bli igenkänd som stammis där måste jag ta som ett gott tecken.

Även om de också är sköna människor, så skänker det kanske mig kanske inte riktigt lika goda signaler att gänget på kebabstället där man kliver av bussen alltid tar mig i hand och småpratar lite när jag stöter på dem.

Dustin tog mig med på fotboll igen - i sällskap med Ivan. Det blev en helkväll med en öl på Bonds innan vi fortsatte till en pub i närheten av Emirate Stadium, där Dustin kände chefen som bjöd oss på drinkar. Vi tog några järn innan vi kände oss redo för matchen och tog plats högt uppe på läktaren för att se ett ungt Arsenal besegra Newcastle medan en lycklig Dustin vann 200 pund eftersom det första målet gjordes efter den 81:a minuten som han tippat.
Chefen på puben hade bett oss komma tillbaka efter matchen och det gjorde vi. När killen bjudit oss på några rundor öl till förklarade Dustin varför han var så givmild när han kom in med två vackra ynglingar. Han var givetvis gay. När nästa runda skulle in ville jag ha någonting annat än öl och Ivan föreslog min favorit - Malibou/Lemonade. Det lät bra, tyckte jag, men inte chefen på puben som nu började håna mig. "Det är en flickdrink", "jävla gay". Jag kände mig nu ganska obekväm. Att bli kallad gay som ett skällsord AV en bög måste vara värre än om Peter Harrysson kallat mig fetto, Victoria Silvtedt kallat mig bimbo eller Alf Svensson kallat mig gubbjävel, men samtidigt ganska kul.

Peter som har flyttat in hos oss innan hans lägenhet blir klar är sponsrad. Det innebär att han får £1500 (ca 20 000 SEK) i månaden för att gå på auditions och castings som skådespelare/modell. Detta är en av många(många fårslaktarmeriter) skäl till att jag beundrar Peter. Detta kontrakt har även gjort honom riktigt grym på patiens, något som han och Ivan lagt mycket av sin själ i under lediga dagar. När man klarat "Harpan" på vilken dator som helst, så bjuds man på en spektakulär show där korthögarna börjar studsa iväg. Jag minns att jag, redan nör jag som liten lade patiens på mina farföräldrars dator kunde förknippa detta tredimensionella åttiotalsmästerverk med seger och det är samma sak nu.
Det lite underliga är att det håller på i två minuter. Samma sak - studsande korthögar - i två minuter. Vem tror de kan hålla sig fascinerad av detta i två hela minuter? Uppenbarligen någon, för efter två minuter av studsande kort kommer äntligen förfrågan upp: "Play again?"

Jag undrar hur mycket roligt jag kunde haft för den energin jag länge ägnat åt att skriva in de tre w:na varje gång när jag gått in på en hemsida. Jag undrade hur det idag, när teknologin och bekvämligheten nått sin topp, fortfarande kunde komma sig att man skulle behöva inleda varje adress med dessa w:n som alla adresser innehåller, men fann att detta numera faktiskt inte är nödvändigt längre och att det nu var jag som gammalmodigt slagit in det tusentals gånger. Något måste man ju använda w-tangenten till. När man loggar in på hotmail måste man dock fortfarande skriva in "@hotmail.com" efter sitt alias och det känns ju som lite neandertalarnivå.

Det var en torsdagsmorgon i London och jag gick till jobbet med en fjorton timmars arbetsdag framför mig. Det var så kallt att hårsäckarna stod givakt på de trötta ben som under mina uniformsshorts släpade mig mot tunnelbanan och så tidigt att det fortfarande fanns metrotidningar kvar i de av de miljontals pendlare alltid annars tömda tidningsställen. Jag hade kommit hem från jobbet vid ett och somnat vid två, för att sedan gå upp klockan sex när mina vänner kommit hem och var duktigt trött. Ett tåg stod och väntade på mig och jag slängde mig in i närmsta vagn eftersom dörrarna närsomhelst kunde stängas igen.

Tåget stod dock av någon anledning kvar och jag och mina medresenärer i den alltmer packade närmsta vagnen kunde roa åt oss att se alla som kom ner från rulltrappan, göra en rush och slänga sig in hos oss, för att sedan upptäcka att detta tåget inte skulle komma att röra på sig på ett tag. Jag ville sitta och insåg snart att jag med facit i hand borde varit kallare och gått till en vagn med sittplatser istället för att, som alla andra, slänga mig på den första bästa som förmodligen inte skulle kunna skänka mig många sittplatsmöjligheter innan vi nått Oxford Circus, så jag beslutade mig för att hoppa av och ta en bättre vagn. Om tåget som väntat skulle börja gå så fort jag hoppade av, så kunde jag bara ta nästa. Min vilja att sitta vann utan tvekan den inre kampen med stressen att komma i tid till ett Abercrombie som ändå inte skulle öppna förrän två timmar senare.

Så fort jag kommit av och börjat gå mot de lite glesare vagnarna vid tågets främre och bakre delar, så började det givetvis rulla. Det spelade dock mindre roll, nu skulle jag få sitta och nästa tåg gled snart in på perrongen.

Men.

Det nya tåget hade, förmodligen av att vara stående vid någon annan station, blivit helt packat från början till slut och det var knappt så att jag ens fick plats att tränga in mig i den svettiga bakersta vagnen.Jag fick, istället för en halvfull vagn där jag kunnat läsa min tidning, om än stående, i lugn och ro, nu en inblick i hur judarna kanske känt sig när de transporterades från en plats till en annan i det nu Oktoberfestberusade Tyskland.
Mitt uppbyte blev inte riktigt som jag tänkt mig, men nu hade jag i alla fall lärt mig något som man ju faktiskt alltid bör tänka på.

Ha inte shorts på dig när du går till jobbet i oktoberlondon.

I vår lilla huvudstad såg jag överallt de människor vi i folkmun kallar kändisar. Några minuter efter att jag anlänt stötte jag på
Daniel Larsson (som gjorde en utmärkt gestaltning av den lite dampiga killen Kim i tv-klassikern Spung och Spung 2.0) som gled in på McDonalds samtidigt som jag. När jag och Jakob sedan promenerade längs huvudstadens soliga gator stötte vi på
Bo Lundgren, som såg ut som han alltid gjort och kommer göra; Kostym, Glasögon och rosiga kinder med solsken i blick. Bländad av karisman var det nära att jag missade geniet
Tomas Ledin, som nog tyckte att sommaren var lite väl kort och gick längs gatorna som vilken höstklädd stockholmsfarsa som helst. Det gjorde även
Torkel Petterson som hade på sig samma Parkas som i filmen "Mamma, Pappa, Barn" som kanske ändå inte är en av hans bästa. Jag hade blivit gladare om han varit klädd som i Kopps istället. På torsdagen mötte vi Djurgården hockey och Mif Redhwaks gamle mys(i synnerhet i jämförelse med sin bundsförvant hårdingen Niklas Wikegård)-tränare
Stefan "Lillis" Lundh och senare även snyggingen
Idol-Danny, som tydligen är gammal skolkamrat med min vän Axel. På Stockholms Kulturhus satt Aktuellts nyhetsankare
Ulf Wallgren i cafeterian och mös. Lika mysig såg inte
 

Stockholm står dock även i detta området i skuggan av mitt London, där jag häromveckan inte kunde följa med mina flatmates på en Prince-konsert som de fått vip-biljetter till, vilket ledde till att de senare hamnade på efterfesten, där Prince själv slagit sig ner vid deras bord.

Senare har jag (och med jag menar jag mina kollegor) gjort drinkar till bl a legenden
Dolph Lundgren, som satt med en yngre blondin i soffan och mös en måndagskväll på Nobu.

Kändisar och Kändisar. Jag känner inte igen hälften och bryr mig inte speciellt mycket om det, men där jag är är de av någon anledning.