How I Finally Found my Football Freestyle Friends
Finalen i all ära, men höjdpunkten under VM:s sista dag var när jag fick bevittna de skickligaste fotbollsjonglörerna jag någonsin sett live. Liggandes, ståendes och i sidled behandlade dessa unga australiensiska män bollen på ett sätt jag aldrig tidigare sett live. Min egen talang kändes plötsligt som något vem som helst kunde göra.
Jag gick fram och började snacka med killarna som fortfarande var ödmjuka och trevliga. "Got any skills yourself?" frågade Chris, som med artistnamnet Bevs var stjärnan i gruppen, mig och kastade bollen. Jag tog emot den med foten, lättade sedan enkelt upp den på pannan där jag lät den stanna en stund innan den, via min nacke, kastades tillbaka till honom. Bevs var imponerad och jag spenderade sedan någon timme trixandes med dessa tvillingsjälar på andra sidan jorden. Om jag bara bott granne med dem under min uppväxt. I videon under ser du Bevs med AZN, som visade mig några sjuka trick i Melbourne. Videon avslutas med den lokala dansstilen "Melbourne Shuffle" som man endast kan se på stadens trancegolv.
Bollen lades på huvud, axlar, knä och tå, knä och tå. När foten snurrar runt bollen gör man en "around the world". Flera gånger sade Bevs att "fan, det där kan knappt jag göra" och det fick räcka för att laga mitt, för stunden aningen spruckna ego.
De hade en liten inofficiell tävling i "around the worlds", som jag som mest gjort sju stycken på rad, vilket helt klart är bra. Bevs vann med tjugosex raka fot-runt-boll-snurr.
Gänget hade uppträtt på FIFA-kongressen i Sydney samt utmanat argentinska freestylers när Australien tog emot Argentina och denna sista dag av fotbolls-vm för hemlösa showade de i pauserna. Ska bli intressant att se var dessa unga talanger kommer att hamna. Om du tänker tanken att ens tänka "men det kan du väl också göra, Petter?" så kommer här några fler exempel på vad mina nya vänner kunde åstadkomma med bara en boll.
VM Vände Hem...
Jag pratade lite med det brasilianska laget. De var schyssta och hade blivit utvalda på grund av sitt goda beteende såväl som för fotbollsmässiga kvalitéer.
De tyckte givetvis det var kul att svensken i Australien kunde deras språk men störst fokus lades på mina silvriga fotbollsskor som jag hade i handen eftersom jag kom direkt från en söndagsmatch. "Åt mig?" försökte en av killarna medan de skickades laget runt. Nej, svarade jag. "Byta?" föreslog ett annat gatubarn och jag kände mig lite snål som förklarade att det var mina skor som jag behövde.
Svenska laget, som fått komma hit efter att ha skramlat ihop 90 000 kronor och skaffat dispenser för spelarna med kriminellt förflutet som först inte hade tillåtits komma till australien, kom förmodligen sist och frågade mig om jag trivdes i Melbourne. Jag kände mig ganska dum när jag svarade att jag trivdes, men att det var lite väl kallt. Sverige är förmodligen aningen kallare, speciellt om man inte har något hem.
Bäst kontakt fick jag med det irländska laget som jag träffade på under en rejäl helkväll med mina vänner på den irländska puben PJ O'brien's där vi kvällen till ära bjöds på gratis dryck. Irländarna festade som om det var deras sista dag i livet även om några av dem inte ens drack alkohol och det var förmodligen ett annat liv de nu skulle vända hem till dagen efter. De hade fräschat upp sig och såg ut som vilket idrottslag som helst i sina irland-pikétröjor, omgärdade av intresserade australiensiska kvinnor som helt klart inte kan klandras för att vara "gold-diggers".
Ett Evigt Erigerat Emblem
Mitt bland dessa röda reser sig en gul, fyrkantig, enorm pinne i en fyrtiofemgradig vinkel från markytan. Redan när vi första gången gick på en visning i huset så fick vi förklarat för oss att den gula staven i folkmun går under namnet "Kennedy's Erection". För några år sedan hade den varande borgmästaren i Melbourne, vid namn Kennedy, låtit resa denna odiskutabla fallossymbol som tillsammans med sina små, röda grannar (som kanske symboliserar landets små, röda urinvånare?) sticker ut i dubbel bemärkelse.
Kennedy's Erection är inget operahus direkt, nej, faktiskt ett horribelt "konstverk" men som riktmärke har den gula, enorma och nattetid upplysta staven gjort ett bra jobb som lanterna. När jag i början av min karriär som cyklist kom vilse varje dag när jag provade nya genvägar, så var det en lättnad varje gång erektionen skymtade över hustaken.
Eftersom området vi bor i byggdes för Commonwealth Games 2006 (som OS fast endast för Engelska koloniländer) är nyare än de flesta av taxibilarnas GPS-Navigatörer så har chaufförerna sällan en aning om var vi bor. Men så fort jag nämner "the big yellow thing" så trampar indiern på gaspedalen. Ännu viktigare blir ljusstaven när jag stupfull hoppar av nattbussen utan en aning om var jag är. Det kvittar hur berusad eller hur långt bort jag är, i den mörkaste natt finns det inget lättare att följa än en stor gul sak. Hade det varit en kyrka eller någon annan form av riktmärke hade den kunnat blandas ihop med andra stadsdelar men hur osmaklig Kennedy's Erection än må vara, så vet jag att när jag ser den så kommer jag snart sitta i köket och äta en nattköttpaj.
Balla Ballarat
Så lämnade vi äntligen Melbourne. Jag satt i det bakersta mittsätet, inklämd mellan mina två vänner Sean från 
Newcastle och Italienaren Marco, som jag gått introduktionskursen med. Vi rullade genom ett vackert Australiensiskt landskap och bestämde att den som såg den första kängurun, död eller levande (lättare att se saker om man är levande dock), skulle köpas ett 6-pack öl. På vägen hem skulle ingen av oss ännu ha sett ett detta lands nationaldjur, men 6-packen blev vi ändå bjudna på eftersom Steve, chefen, valt att denna vecka följa sina nya adepter på vår första road trip.
Den egentliga anledningen till dessa road trips är dock inte att skapa en trevlig stämning utan helt enkelt att tjäna pengar (vilket dock indirekt skapar en trevlig stämning) eftersom man, ju längre ut på landet du kommer, är mindre besvärad av de andra dörr-till-dörr-elföretagsförsäljarna.
En annan sak jag noterade under min första arbetsdag i småstaden Ballarat var att även om det är en fördel att lantisarna är mer avslappnade så kvarstår faktumet att de (för)blivit lantisar eftersom de är just förslappade och dumma. Så fort jag höjde farten på kilowattimmarperkvartalsnacket så var det som att medvetandet hos människorna i dörröppningen liksom flög iväg medan deras inavlade, feta kropp i mjukiskläder stod kvar och såg på mig som om det vore E.T. som hälsade på.
Förutom att folket i Ballarat (som trots allt faktiskt visade sig ha ett universitet och 90 000 invånare)är mycket fulare än Melbourneborna så fanns det två saker som ständigt påminde mig om vart jag befann mig, hur vältrimmade vissa gräsmattor än må ha varit.
- Det blev till en riktig raritet när någon som öppnade dörren hade alla tänder kvar i sin mun. Alla såg ut som treåringar i flabben och de som väl hade den större delen av sina gaddar på sin rätta plats kompenserade detta med att ha dem i regnbågens alla färger (vit är inte någon färg i regnbågen). Kanske hade dessa stackars fula lantisar hoppats att tandfen skulle rädda ekonomin när ölkontot var övertrasserat.
Vänster:Parkering utanför Coles (affären) i Hamilton
Höger: Parkering utanför Coles i Ballarat
Nollor, Ettor och Petter
Livet är som i en dator. Är man inte etta så är man en nolla. 
Det var således också steget från en nolla till etta jag återigen tog den tjugoandra november år tvåtusenåtta. Jag har sett mycket de senaste 365 dagarna och känner mig helt klart mer än ett år äldre än när jag firade min tjugoårsdag med god mat, släkt och vänner under ett besök i Sverige.
I Australien är den tjugoförsta födelsedagen, av någon anledning (man får ju redan köpa alkohol, gifta sig, köra bil och ha sex, så jag förstår inte riktigt vad som blir så mycket bättre av att bli tjuguett), en av de viktigaste, och firas alltid ordentligt. Min 21-årsdag var nog en av de lugnare i Melbournes historia, precis som jag vill ha det. Jag och Joel begav oss den regniga lördagsmorgonen till st Kilda där vi åt varsin stor kaka i ett av stadsdelens, för sina stora kakor, välkända caféer. Snart hade Emelie slutat jobba och vi gick tillsammans till en restaurang i st Kilda för att äta middag.
När Carro och Henke hälsade på hade vi snubblat över denna vegetariska restaurang som inte har några priser på sin mat - man betalar så mycket man vill. Detta passade utmärkt en dag som denna och när jag inte var mer än rätt så mätt efter en rätt kändes det inte mer än rätt att beställa mer än en rätt.
Två stadiga portioner senare begav vi oss in mot centrala Melbourne där vännerna Sean, Faye och Marco anslöt i sällskap av en drös kompisar från Marcos hostel, som blivit något av mitt andra hem. Det fortsatte regna och storma så vi stannade i en skön loungebar hela kvällen. Skön HipHop, vänner och Öl/Coke-shandys avslutade en lugn tjugoettårsdag som jag inte kunde ha krävt något mer utav. Var dag är en fest - så även den 22:a November.
Hemlösa, Chanslösa men inte Hopplösa
örr. På landet får jag inte sällan höra intressanta livsskildringar eller rövarhistorier, men ibland är jag glad av att bara ta en paus och sparka lite ”footy” med gatans fräkniga, tjocka ungar. Hursomhelst så tjänar jag inga pengar på detta och tog därför ännu en vecka ledigt. Det skulle visa sig vara ett genialiskt beslut eftersom Melbourne denna vecka står som värd för Fotbolls-VM för hemlösa. Femtiosex nationer spelar, under sju dagar, på tre arenor i centrala Melbourne, matcher som handlar om mycket mer än bara poäng på en ljustavla. För en klar majoritet av de deltagande leder Fotbolls-VM till en förändring – i de flesta fall även till jobb och bostad.Jag visste vad som väntade. Världen är inte rättvis. Det har den aldrig varit. Ändå ryckte det till i ögonpåsarna när jag på måndagen såg de filippinska och indiska lagen så stolt sjunga med i sina nationalsånger. De flesta av dessa tjejer och killar såg ut att vara yngre än jag men de bar säkerligen på historier jag aldrig kommer att kunna berätta. Dessa unga kroppar må ha sovit på gator, slitit och utnyttjats men i deras ögon kunde jag bara skönja en stolthet så klar att man kunde se deras humör att sväva högt över de kortvuxna kropparna. Det här var deras vecka.
Från denna första match blev planerna längs Yarrafloden mitt tillhåll och min fullt godtagbara ursäkt för att jobbsökandet, som jag ursprungligen tillägnat veckan, inte blev speciellt effektivt. Att en match, fyra mot fyra, endast varade 2x7 minuter gjorde att jag, varje gång jag tänkte bege mig iväg, inte hunnit resa mig innan jag var fast i en ny drabbning med nya profiler. Att spelarna av förklarliga anledningar ofta tappade i hemjobbet kompenserades med friska offensiva viljor, framhejade av fulla läktare och (kanske också full) kommentator.
Svenska Supporters
I Sverige är det trots allt ganska svårt att faktiskt bli hemlös. Medan vem som helst i Brasilien genom lite otur kan hamna på gatan så är hemlöshet i Sverige ofta ett resultat av problem med droger, alk
ohol eller hjärna. Således var mitt hemland heller inte turneringens bästa i år. Sverige var heller inte det näst bästa, ett av de tjugo bästa eller ett av lagen på den övre halvan. Sverige var sämst i hela turneringen men jag och ett fåtal andra svenskar på den soluppvärmda läktaren stormtrivdes ändå när fosterlandets representanter gav sitt yttersta nere på planen. Spelarna kanske inte hade fått högsta betyg på den engelska delen av högskoleprovet och var uppenbart lyckliga att ha oss landsmän på plats i Melbourne. Det blev alltid lite småsnack mellan matcherna och jag såg direkt att det var ett gäng ödmjuka, sköna människor som fått äran att bära de gulblåa tröjorna. Även om deras likheter med Maradona kanske snarare handlade om drogproblem än om tekniska färdigheter så var det uppenbart varför just dessa killar skickats över halva jordklotet för att representera Sverige. När lagledaren tog en gruppbild på laget och ”fansen” skickade en av oss svenska supportrar fram sin kamera för att få en bild på gänget även åt sitt eget album. Daniel, en knubbig kille med hästsvans som gjorts till publikfavorit för sin kompromisslösa ångvältspelstil, var inte sen att kommentera detta; ”Kolla grabbar, vilken stor kamera, måste ju vara en jävla massa pant på den”.
Finns det humor finns det hopp även för folk som ser varje ting som ett föremål för pant.
Sagan om Stolpskottet Steven
Steven är ett riktigt original. Han är tanigare än Mick Jagger, klär sig som en tonåring 1990 och har en hållning som hade fått ringaren i Notre Dame att se ut som en catwalkmodell i jämförelse. Detta kompenseras med en, milt sagt, udda personlighet. Steven skulle utan tvekan kunna vara med oss eftersom han är efterlyst i Melbourne efter att ha rymt från ett fängelse där han suttit inne för bankrån, mord på sin familj, kokaininnehav och fötter på sätet på spårvagnen (beläggs med enorma böter i Melbourne), men förmodligen har han helt enkelt dragits till jobbet eftersom det innebär gratis boende.
Redan i bilen på väg till guldgrävarstaden Bendigo förstod jag att Steven inte hade alla chipsen i påsen när han bad oss byta radiokanal fyra gånger. Inte långt senare förstod han att vi inte skulle ges gratis mat, varpå ett nytt problem uppenbarades. Steven hade inte ett öre med sig och hade inte räknat med några utgifter. Han fick låna 25 dollar av företaget men fortsatte trots det att, av oss som han bara känt i några timmar, tigga cigarretter, mobiltelefonsamtal, pennor, mat och pengar på ett maner som platsat i Salvadors fattiga innerstadsdel Pelourinho.
Första arbetsdagen tog det vid lunchtid en halvtimme att lokalisera vår nya kollega, som försvunnit in mot centrum för att ”fixa några saker” och slutligen kom ranglande (hans gångstil är som om en Orangutang druckit en sjuttia vodka) mot bilen. Där satte han sig smaskande i baksätet – uppenbarligen hade han, under den halvtimme av vår lunch vi spenderat på att hitta honom, hunnit med att köpa lite mat.
Trots att han går upp före alla andra för att göra lite yoga varje morgon tycks det inte göra honom lugnare – Steven klarar inte av att sitta still en sekund. När han lagar frukost smäller han i alla skåp i köket, flänger hit och dit som en bartender på ecstacy, spiller och städar inte upp, för att slutligen slå sig ner och istället för att njuta av maten slänga den i sig med ett djuriskt smaskande som väcker oss andra. Ifall vi inte vaknat av dörrslamret eller alarmet som går igång tre gånger per morgon det vill säga. Första gången stänger han av det, men de två andra gångerna ligger han och verkar försöka förtränga det faktum att hans telefon just nu väcker hela stugan två timmar innan någon annan har något intresse i att vakna.
Han är tjugosex år fyllda och uppenbart sliten. Han har, vad som ser ut som, alla hans ägodelar med sig hit och troligtvis har han inget riktigt hem att återvända till när han kommer tillbaka till Melbourne och killen har helt säkert inte haft den lättaste uppväxten.
Steven är som ett litet barn som försvinner, skyller ifrån sig och tittar bort när han blir tillrättavisad. Han lyckades få brandlarmet att gå igång fyra gånger när han försökte steka brödbullar i en panna utan någon olja. Ingen har någon aning om vad han sysslar med och i skrivandets stund har han varit ute på en ”promenad” i tre timmar.
På dessa promenader finns det möjligheter att han gör bland annat följande saker:
- Drar vingarna av fåglar
- Rånar gamla tanter
- Säljer sin kropp i den lokala parken
- Onanerar utanför Bendigobornas fönster
- Äter Possums
- Gör yoga på Bendigos torg
- Diskuterar fördelen med popupfönster(S tror att det är en oupptäckt guldgruva) med byns alkoholister
- Ylar mot fullmånen från ett hustak
- Gräver i kyrkogården
I stans lokaltidning återfinns säkert svaret imorgon.
I några timmar tyckte jag att det var kul att ha en kille som S i bilen, men snart insåg jag att det inte bara var underhållning att ha att göra med en sådan katastrof. Numera hatar jag honom. Jag vill alltså döda honom. Det finns bara en enda bra sak med denne man. Han äger en gitarr – något han köpt för att, enligt egna ord ”hålla honom från fattigdom”. Han kan förmodligen inte spela en ton på det och instrumentet stämde lika dåligt som killens rörelsemönster.
Mötet med personer som Steven kan kännas hopplöst och jag är glad att han snart får sparken så att jag inte behöver se honom igen, men det är viktigt att även stöta på riktiga stolpskott lite då och då. Steven-karaktärer får mig att se lite bättre på min egen situation och de småjobbiga men sympatiska personerna i min närhet framstår plötsligt som reko.
