Relativt Relevanta Reflektioner

Någon kommenterade att jag på en bild från stranden i Brasilien liknade David Hasselhoff, hunken från Baywatch (ni missade väl förresten inte den av kritiker inte lika hyllade uppföljarserien om klockaffären – Buywatch?) som även slagit igenom som sångare med hitlåtar som ”I’ve been looking for freedom” och … många fler. När vi hade åttiotalstema här en kväll och mitt hår var extra uppfluffat så hörde jag det igen (kanske eftersom jag, precis som ”the Hoff”:s karaktär i tv-serien om livräddarna, också var omgiven av en massa tjejer) och det tog bara några dagar innan det kommenterades igen. Nu rullade snöbollen och alla tyckte plötsligt det.

En kväll på Speedy G kallade fyra engelska ungdomar på mig och sade att de tyckte att jag liknade David Hasselhoff. När jag skrattande (ja, vad ska man göra? Roligt att Backstreet Boys-Brian får lite konkurrens som min look-a-like) berättade att jag hade hört det tidigare sträckte en tjej på sig och sa att det visst var hon som kommit på det. När de skulle gå kallade de på mig inifrån restaurangen och ville alla vara med på en bild med the Hoff – mitt nya spöke.

Det känns nu lite som att jag och han är polare och jag kan nu lättare sätta mig in i David Hasselhoffs liv. Efter att knappt umgåtts med annat än tjejer här i över en månad förstår jag nu att livet i Baywatch inte var en dans på rosor för the Hoff, vilket man till en början kanske trott. För mycket av vad som helst är uselt och jag känner med David – att han inte hamnat i knarkträsket efter att ha fått höra så mycket tomt skitsnack, tjatter och idioti i flera år bevisar vilken stark man han verkligen är.

Jag sade själv upp mig och fick alltså inte foten. Fotad, där jag står utanför restaurangen, blir jag dock ofta och fyra dagar i rad har någon ansett det passande att låta min bruna nuna pryda en del av deras semesterbilder. Detta är givetvis ytterst hedrande. Smyger jag inte själv in på ett hörn, så frågar trevliga gäster mig om jag vill ställa upp på bilder för att jämföra bränna eller för att de tycker att jag liknar David Hasselhoff. 

Jag skaffar nya vänner varje dag och förstår att de självklart vill ta en bild tillsammans med den svenske världsbereste ynglingen som tog hand om dem så bra på den mexikanska restaurangen, men ibland blir jag förvånad, som när den runt 60-åriga mamman i den finska familjen, på väg ut från deras andra besök, går fram och helt ogenerat börjar ta på mig. Bilder alltså.

Jennifer Lopez är ju ett levande bevis på det. Allt gott har sin ända.

Lyckligtvis har även allt som inte är genombra det också och nu är det snart dags att lämna Speedy Gonzales åt sitt öde. För att summera min karriär som mexikansk inkastare på Cypern vill jag börja med att lyfta fram jobbets positiva sidor:

• Jag fick två rejäla mål mat om dagen (samt takeawaynachos att avnjuta på balkongen efter jobbet) och gjorde allt för att utnyttja denna förmån till max. Min kyl fylldes snart med läsk och jag åt för tre personer vilket givetvis minskade löneklyftan i jämförelse med t ex London där jag på Bonds fått betala mycket för den mängden mat.
• Jag erbjöds gratis boende (men har bott hos fritidsresortjejernas olika lägenheter istället, fräschare och trevligare rumskamrater).
• Tecknat på storbild
• Allt sköts med datorer och äntligen inte med de papperslappar som drivit de andra ställen jag varit på här.
• Speedy Gonzales ligger mittemot "min"(Idas, men hon har varit i Sverige i tio dagar nu) lägenhet så jag går, när jag börjar 18.00 hemifrån 17.57 och har då en minuts marginal ifall jag skulle möta någon i trappen.
• Ägaren och chefen är två sympatiska cyprioter vilket tycks vara en riktig raritet på ön som tror att service handlar mer om att sälja Kalles Kaviar och Wasa-knäckebröd än om att ge kunden ett leende.
• I min ganska fria roll som minglare har jag lärt mig att göra så lite som möjligt och varje kväll innebär nya möten och intressanta konversationer med pratsugna skandinaver. Jag blir glad av att känna hur min närvaro förgyller deras kväll och jag snackar gärna lite skit om de andra servitörerna, restaurangen och Cypern - ingen förstår ju ändå.
• Detta leder ofta till en massa prat om mitt liv samt fotografering - två favoritsysselsättningar.

Det finns, som med allt, ju även sidor som drar ner helhetsbetyget något:

• Tre av mina kollegor är riktigt dumma i huvudet. Jag skulle alltså vilja döda dem. (ett relativt stort minus).
• Den "mexikansk-inspirerade" musiken börjar gå mig på nerverna. Inget ont mot Ricky Martin, la Cucaracha, Speedy Gonzales, Sylvia Wrethammar (Viva España) och de andra, men efter att de spelats om och om och om och om och om och om och om och om och om igen så blir det nog inte den musiken jag sätter på när jag är hemma och kopplar av med lite nachos (jag skiljer helst på jobb och fritid, men inte vad gäller att äta nachos hemma).
• Jag blir hungrig av att se Scoobi Doo trycka i sig dessa enorma femvåningsmackor.
• I början var det kul att berätta om sig själv men efter ett tag tröttnade jag på att verbalt vika ut mig för främlingar varje gång de förstod att jag var svensk. Efter att jag svarat på hur länge jag varit här, hur länge jag stannar, hur jag fått jobb, vad jag tjänar, var jag bor, vilken som är min favoritmat i menyn o s v, så förvandlades jag plötsligt till en turistguide man kunde ställa frågor om väder, stränder, byar, cypriotisk historia till... eller ja, vem försöker jag lura... jag gillar fortfarande att prata om allt detta (som om jag visste något - jag vet ju knappt något om maten på stället), men efter några månader kanske det skulle kunna bli jobbigt att berätta mitt livs historia för varje brunbränd imponerad chartersvenne som aldrig bokat en enkel resa utan returbiljett i hela sitt liv.

På Speedy Gonzales får vi normalt sett en, på Cypern, fullt godtagbar summa pengar i dricks varje kväll men efter ett riktigt svettigt arbetspass då jag dragit in kunder i en ständig ström, så fick vi plötsligt inte en cent. Förklaringen till detta från den annars vettiga chefen var att vi, eftersom det varit så mycket kunder, inte givit dem den service man annars hinner med och därför inte skulle ha någon dricks, men den känns varken helt genomtänkt eller rättvis - vi strävar väl alltid efter kvantitet med kvalitet?

Det finns dock saker på mitt jobb som känns betydligt mer oförklarliga.

I landet där solen alltid ler, där festerna aldrig dör och där miljontals européer väljer att spendera sina semestrar åt att njuta av sina liv, bor och jobbar tre tjejer från Slovakien. De är mellan tjugo och tjugofem år gamla och alltså i vad många kallar "de bästa åren i livet". De är på ytan fagra och de gör ett bra jobb på restaurangen i den lilla turistbyn på Cypern. Men. Trots att de befinner sig i en miljö många bara har råd att drömma om, så har jag ännu inte sett ett uppriktigt, ärligt, brett leende tränga igenom de dystra miner som konstant pryder dessa tre kollegor och skapar en enorm kontrast till mitt och semesterfirarnas glada sinnen.

Jag är omgiven av Hetta, Ida,  Chips, musik(bilden), familjer som skrattar, ungdomar som flörtar  och äldre par som suger i sig det sista söta ur livets nötkrämpåse men så fort jag måste konversera med någon av de tre så möts jag av en blick som får mig att nypa mig själv i armen för att övertygas om att vi är på en Medelhavsö och serverar glada människor kärlek och Mexikansk mat och alltså inte i Auschwitz arbetsläger. Det enda tecken på gnista jag kan se i dem är när de blir förbannade och det har de inte så svårt för att bli. När tjejen i baren ber mig "ta den svarta saken dit" och jag inte genast förstår att jag ska ta den svarta kärran till grannrestaurangen, så exploderar hon och jag blir lite glad inombords av att i alla fall se ett uttryck i ansiktet. Det går liksom inte att reagera på ett annat sätt - om nyårsfyrverkerierna varit igång varje kväll hade det inte känts lika intressant och det går inte riktigt att ta dessa utbrott på allvar(efter några misslyckade försök till skämt har jag också kunnat konstatera att de man inte kan skämta med kan man heller inte ta på allvar). Faktum är att mina kollegor nästan alltid verkar vara förbannade och jag tror att de vaknar så.

De slår upp ögonen. De ser solen gå upp över palmerna. De sätter på "morning has broken", äter frukost på balkongen, ser lyckliga människor glida ner till stranden, känner en svalkande bris genom deras hår, tittar ut över paradiset och konstaterar förbannat: Jag hatar allt.

Detta livshatande beteende är inte bara oförklarligt utan även så ytterst otrevligt att jag hellre går en extra omväg för att hämta något än att be dem och mötas av en blick som ber mig att brinna i helvetet tills det börjar snöa på Cypern.

Min första reaktion var att "sura tillbaka", men mina tidigare möten med dessa förkastliga individer, som i mitt tycke faktiskt inte förtjänar livet, har lärt mig hur man på bästa sätt bemöter dem för att inte själv sjunka ner till detta humör. Jag ler, skämtar, skrattar, berömmer deras utseende och är alltid överdrivet trevlig (den vänliga frågan "hur står det till?" får alltid svaret "same shit, different day") i den "trista trions" närhet. Ur egoistisk synvinkel känns det bra att jag, hur trött och omotiverad inför en arbetsdag jag än känner mig, alltid kan se på någon som ser ut att plågas tio gånger så mycket av tillvaron, men jag kan inte undvika att även se dem med empatiska ögon och då svider det i själen.

Jag hoppas nästan att det finns en horribel barndom som kan förklara detta beteende, som säkert fått stämningen på slavhandlaramerikas bomullsfält att kännas som ett cocktailparty i jämförelse, för hur det kan komma sig att människor finner sig i att spendera veckor, dagar och ens minuter av sitt liv utan att prisa det som den gåva det är, är en betydligt svårare gåta än hur man kan tro att färre gäster ger mer dricks.

Min restaurang ligger i hörnan av en korsning där vägen delar upp sig i fyra filer och ute vid ingången där jag poserar bjuds jag på en ständig underhållning av tutande, gestikulerande, svordomar och skandinaver, förvirrade av vänstertrafiken, som riskerar livet genom att försöka korsa vägen. Om du sett Varan-TV:s "österlen-nytt" så vet du vilken scen som återigen spelas upp i mitt inre där jag står och hälsar på de förbipasserande ("nu krockar de, nu krockar de...").

Som om detta inte vore underhållning nog så hade de cypriotiska vägarbetarna förmodligen inte full koll på var de skulle fortsätta efter sin kafferast vilket resulterat i en liten grop i trottoaren precis framför min position. Även detta ger ständiga tillfällen för lite snubbelhumor. Utöver detta så har jag ju alltid storbildsskärmarna att se på. För att överträffa Fotbollen och Scoobidoo krävs en rejäl bilkrasch.

Efter en månad i Cypern har jag…

…allt oftare kunnat visa vägen för folk som går förbi restaurangen.

…slutat med solkräm för längesedan. Jag blir ändå inte brunare – min hud har uppnått maxbrunhet (precis som kroppshår, som ju endast växer till en viss längd).

…blivit lite mer butter, som en äkta bitter Cypriot.

…vant mig vid att flugor omsvärmar mig och äter av mina volleybollskrapsår.