Bara Brudar på Bali
Lucky Man, Lucky Man, skriker balineserna efter mig. Hur kan de se det på mig? Det kan de nog inte men de säger så eftersom jag går i sällskap av fem tjejer. "Which one is your girlfriend?" frågar de och jag svarar "all of them".
Emelie anlände på Onsdagskvällen till Kalles hem. Snart såg hon ett par ludna ben som hon kände igen sticka ut bakom en garderob och fick sig sedan sitt livs mest positiva överraskning när det visade sig vara jag som stannat kvar på Bali några extra veckor för att hänga lite med henne innan vi skiljdes åt igen. Jag visade Emelie allt vad Ubud hade att erbjuda och på fredagskvällen tog vi en bil till Kuta där Skellefteåvännerna Marre och Anna väntade i sällskap av två Jönköpingstjejer.
Det var med denna kvintett jag skulle få äran att spendera mina sista dagar i Asien och vi har haft det hur soft som helst. Jag kom från ett liv i Ubud fritt från alkohol och hamnade i ett liv i Kuta - också det fritt från alkohol. Nu ska det bli spännande att se hur det blir i London. Tjejerna är lugna och sköna, precis som det ska vara, men.
Nästa gång en kille skriker "Lucky Man" efter mig på gatan ska jag be denne gå genom hela Kuta för att komma fram till en minimal Top Shop, hänga där medan tjejerna provar, jämför och rådfrågar för att sedan gå hela vägen tillbaka. Så kan vi se hur lucky han känner sig.
Den Balinesiska Brytningen
Många Balineser pratar bra engelska. De byter förvisso ut sina f mot b:n som om de vore förkylda och är för att inneha så många be:n inte speciellt snabba. Jag säger helst inte till en Balines att "I will back you up". Men det känns helt klart som att jag kommit till ett land där jag kan springa in på polisstationen och säga att "i have been shot" utan att de börjar fråga om jag varit i en bar och druckit shots.
När en Balines blir stressad eller upphetsad händer dock något med dennes engelska. Det blir liksom en gnälligare ton så fort en försäljare känner sig tvingad att påpeka sin produkts kvalitet i en prutningssituation och det tog mig lång tid att förstå varför jag kände igen detta röstläge. Balinesen börjar faktiskt plötsligt att tala med en brytning på göteborgska. Kanske var de första balituristerna som lärde dem engelska från Göteborg, kanske tycker de att vi har någon slags göteborgsbrytning och anammar den för att göra sig extra tydliga eller också så är det en dialekt människan helt omedvetet börjar tala med när denne blir lite upphetsad. Rena rama Rolf må stämma in på detta, men jag har svårt att förundras över hur Göteborgare i så fall ändå (i mina ögon) framstår som Sveriges mest harmoniska efter oss skåningar.
Dödssköna Dagsaktiviteter
Med det sunda Ubudlivets tidiga kvällar har det nu fallit sig naturligt att jag utan hjälp av vare sig alarmklocka, trummor eller morgonpigga Kalle är uppe vid sextiden varje dag ändå.
Det finns en charm i att leva med naturen. Jag sätter mig på moppen, glider igenom en by som redan myllrar av balineser som förbereder sig för ännu en dag på marknaden och stannar sedan till vid mitt smultronställe i Ubud - en ås belägen mellan två heliga floder där forskare mätt upp en extraordinär energi i luften.
Några män och kvinnor som ser ut att vara typ tvåhundra år gamla har redan börjat skörda gräset som växer på åsen och de ler mot mig med hela tanden.
Sedan löper jag ensam (ibland i sällskap av Kalle som jag kan high-fiva på halva vägen) fram och tillbaka på åsen. Det enda som stressar mig är att bli klar med rundan innan solen gått upp för högt. Snart får jag sällskap av morgonmotionerande balineser eller promenerande västerlänningar som också tagit sig upp för att beskåda en av de vackraste miljöer jag rört mig i.
Efter lite stretching tar jag ett bad i en av de heliga floderna. Man kan sitta med strömmen i ryggen och det blir en skön morgonmassage.
Därefter brukar Kalle och de andra vara klara med morgonyogapasset så vi möts upp bland kuddarna på den organiska restaurangen Bali Buddha och avnjuter en morgongröt med färsk riven kokonöt, kanel, palm sugar och kokomjölk till som normalt sett tar en god trekvart av skönt snack på sig att bli klar.
Mot middagstid läser jag en bok, solar, spelar blockflöjt eller bara är. Lite trött. Så efter lunch med Kalle, som hoppar mellan olika hälsoaktiviteter som en kalv på grönbete, så brukar vi båda ta oss ett powernap.
Efter det kan det hända att en kvällsaktivitet blir något yogaliknande, kanske kirtan - sångyogan, eller ett vanligt basic nybörjarpass. Kalle går varje vardag och lyssnar på sin guru i två timmar. Vid åttatiden ses vi för att äta och då är de mysiga caféerna fulla av kvällsfirare. När klockan är tio rullar jag hem (om jag fått nog med mat, annars sätter jag mig på något av de billigare, ickeorganiska ställena och trycker i mig nudlar och tofu för typ sju spänn) och jag behöver inte bläddra länge i min bok innan den lägger sig över mitt ansikte och ännu en dag I Ubud är till ända.
Ubuds Utvecklande Utbud
För många år sedan kom en andlig ledare man till Bali. 
Han färdades runt i dagar och slutligen stannade han till vid ett bryn där två floder möttes. Han satt ner och mediterade. Den gamle vise mannen kände en sådan kraft inom sig att han förblev sittandes där i flera dagar utan att varken äta eller dricka. En energi han i sitt andliga liv aldrig upplevt någon annanstans uppfyllde hans kropp och han visste det direkt. Här skulle byn ligga.
Något i den stilen låter historien om Ubud, det var iallafall något med en man och någon speciell energi. Hursomhelst.
För tio år sedan var Ubud en liten by med mycket fokus på yoga, meditation och konst. Idag är Ubud... en liten by med mycket fokus på yoga, meditation och konst. Ubud är så stort det behöver vara och kommer, trots turistattraktioner som marknaden och Monkey Forest, nog aldrig att växa sig till att bli någon typisk turistort. Ubud drar till sig en speciell skara människor, vilket ges uttryck i bland annat byns restauranger som ofta är vegetariska och organiska. Istället för en liten sektion i menyn för vegetarisk mat är det nu "köttätarna" som får leta efter sin specialmat.
Ubuds utbud av yoga, meditation, massage, organisk mat, besök av andliga ledare, solsken och andra hälsofrämjande faktorer gör att jag promenerandes på byns gator inte möter annat än leenden. Alla välmående, lyckliga och batikklädda västerlänningar (och förmodligen även deras friska spenderande av euro, dollar, pund och kronor på massage och hälsosamma grönsaksdrinkar) smittar av sig på lokalbefolkningen som, till skillnad från i t ex Vietnam, ser ut att älska sina liv.
Kalle Sundberg - Ett berg av sundhet
Kalle är i mina ögon en framgångsrik man. Han har jobbat i restaurangbranschens toppskikt över hela världen - som barchef på lyxhotellet the Dorchester i London och nu senast i Kina där han och vår gemensamma vän Erik från grunden startade upp en nattklubb i den växande staden Shenzen.
Men restaurangbranschen kan lätt bli ohälsosam. Man vänder på dygnet, sliter hårt, äter dåligt och dricker mycket alkohol. Kalle började, trots en lysande karriär med goda erbjudanden över hela världen, undra om livet inte var något mer än detta. I Kina jobbade de tio timmar om dagen, sju dagar i veckan med giriga, luriga och lata kineser och i väntan på att klubben skulle få alla tillstånd godkända så tog Kalle en avstickare till Bali där hans bandomsvänner, syskonen Lena och Johan, spenderade ett halvår. I kontrasten från stressen i det växande Kina, där skyskrapor ploppar upp som bäbisar, blev givetvis harmonin i det spirituellt upplysta syskonparets ögon extra påtaglig. Så fort klubben var öppnad var han tillbaka i Ubud. Här har han stannat i fyra månader. Fyra månader som gjort honom till en helt ny människa.
Kalle 2008
Kalle hade berättat om den nya livsstilen - Ubudlivsstilen - och jag såg det direkt. Den lätt stressade barchefen jag lärt känna i London, som ofta låg uppe tills sent om nätterna, utstrålade nu en genuin, varm harmoni. Utåt sett har min vän alltid varit en toppenkille, men tydligen hade hans inre klumpar i magen släppt och en så stark inre förändring går inte att dölja på utsidan. Och det smittar av sig. Jag blev lycklig av att höra hans historia och såg fram emot att spendera lite tid i den lilla gröna byn i mitten av denna indonesiska ön. Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på Ubuds hemlighet.
Kalle 2009
Bemött med Bravur på Bali
Efter 21 års väntan så blev en dröm för mig sann.
En av sakerna jag alltid velat uppleva är att kliva in i en flygplats ankomsthall och finna någon som håller en skylt med mitt namn på. Peter Larsson stod det i färgglada bokstäver på en skylt som en vacker balinesiska höll upp. Planet hade blivit över en timme försenat och välkomstsällskapet hade väntat i två timmar men de log alla mot mig med hela ansiktet och jag kände snabbt att Bali var kärlek vid första ögonkastet. I Ubud hade min vän Kalle bakat organiska bananbröd och chokladbollar som tillsammans med en stor kanna te och ett år av olika äventyr sedan vi senast sågs i Salvador gjorde att klockan plötsligt slagit två. Första intrycket av den Indonesiska ön där Kalle spenderat fyra givande månader var varmt. Det tog inte lång tid att se att Bali och Ubud stod i en enorm kontrast till det smutsiga, bittra Vietnam och de själlösa skyskrapornas Kuala Lumpur.
Kul a la Lumpur
Var jag fortfarande i Asien? Alla indier påminde mig om London och Melbourne. Folk talade engelska. Det fanns både McDonald´s och Seven Eleven. Man färdades med smidiga tunnelbaneliknande vagnar och de miljontals mopedisterna som i Vietnam omgivit mig som en irriterande miljöförpestande myggsvärm verkade alla uppskatta stadens kloka, miljövänliga kollektivtrafik. Europeiska butikskedjor som Tesco, Mango, Zara och TopShop radade upp sig och frågan kvarstod; var detta Asien?
En halvtimme och en enorm portion ris, kött och soppa senare kunde jag, efter att bara ha betalt cirka åtta kronor för den, konstatera att det fortfarande måste vara Asien.
Kuala Lumpur reser sig, med sina skyhöga byggnader, en bra bit över oss dödliga och med den takt skyskraporna smälls upp är det ingen överraskning att områdena omkring dem saknar en egentlig karaktär. I kinastaden (china town), där jag skulle bo, fylldes gatorna med uteserveringar, försäljning och gatumusik. En kväll var det jag och mina vänner från hostelet som underhöll.
Jag hade hamnat i staden efter att jag på flygplatsen i Singapore inte tillåtits tillträde till Vietnam utan en biljett ut från landet att visa upp. Jag hade fått en halvtimme på mig att ta ett beslut och boka en biljett jag planerat ta två veckor på mig att boka, vilket lett till att jag, med en googlekarta och airasias hemsida till hjälp kommit fram till att Kuala Lumpur nog lät lite roligare än Sveriges sydligaste landskap - Thailand.
En dag åkte jag och mina brittiska vänner upp i tvillingtornen och bron som ansluter de två, för att beskåda det växande Kuala Lumpur från ovan.
En annan dag besökte vi de hinduiska batugrottorna där höjdpunkten varken var enorma grottor eller den höga shivastatyn i guld. Batugrottorna är nämligen också känt för sina apor.
Jag besökte Malaysas nationalmoské, gick en promenad i lake gardens och drack öl på reggaebaren där minst hälften var blonda, solbrända svenska kids.
Sen kändes det lagom att lämna KL för KS (Karl Sundberg) som väntade på Bali. Kuala Lumpur, med flygplatsspråk förkortat KUL, var helt klart ganska...ööh, vad heter det...skoj!
Dejliga Dagar i Dalat
Dalat var vackert, tyst och svalare än Saigon – storstaden jag plötsligt kände mig ganska nöjd över att ha tagit mig ut från.
Jag och min danska van Mathias checkade in på ett litet hotell, drivet av ett par som inte såg ut att vara många år äldre än vi.
Snart anlände kanadensiskorna Robin och Taylor som tog rummet mittemot och vi hade plotsligt en hel våning för oss själva. Helgtrippen till Dalat blev en perfekt avslutning på min Vietnamvistelse eftersom jag där fick uppleva lite av det som Saigon och många andra storstäder saknar sasom ärlighet, lugn och ren luft.
Vi gick ut på stans ’coolaste’ klubb, vi tog en öl pa Vietnams skönaste cafe med inbyggda träd, vi åkte trampsvan, vi minglade med locals, jag underhöll marknaden med att jonglera med en apelsin, vi tog asiatiska bilder, vi sjöng kareoke och mycket mer. Dalat, den lilla byn norr om Saigon som påminner mycket om en Schweizisk alpby, får helt klart priset som Vietnams smultronställe.
Lyxliv till Lågpris
Även i världens fattigaste land går det att leva dyrt. I Saigon finns det områden med femstjärniga hotell, lyxbutiker och restauranger där en kopp kaffe kostar 250 kronor men om man lyckas hålla sig borta fran just dessa kvarter så är spenderandet svårare.
Vårt Hår - Vårthår!
